I vårt samhälle har människor kommit allt längre ifrån
varandra. Unga lämnar släkt och vänner för att studera eller
för att arbeta. Människor byter bostadsort flera gånger
under sitt liv. Vi lever i ett ganska urbant samhälle. De
gamla sociala strukturerna försvinner. Vi lever annorlunda
än för några decennier sedan, men människans
grundläggande sociala behov har inte förändrats.
Egentligen skulle vi behöva vår släkt och våra vänner
nära oss. Det kan gälla den som är ung och har små barn
som behöver passning. Det är kanske särskilt viktigt för den
som är ensamstående förälder. De äldre behöver hjälp att
handla eller någon som följer med till sjukhuset. Ibland
kanske det bara är sällskap vi behöver.
Förutom de mer triviala sociala behoven finns det en
social nöd, bl.a. i våra storstäder. Några människor har
hamnat snett. De behöver någon som inte bara gör sitt jobb
genom att försöka ordna bostad och ekonomiskt stöd. De
behöver någon som är beredd att engagera sig mer för dem.
Det är en sak att utgå från rollen som myndighetsutövare,
en annan att utgå från den barmhärtige samaritens budskap.
Det offentliga räcker inte till...
Många sociala behov, triviala eller omfattande, kan inte
helt täckas av de sociala myndigheterna. Därför måste
enskilda människors engagemang i frivilligt, ideellt arbete
uppmuntras.
I grunden har vi alla ett ''omvårdandebehov'' likaväl som
vi kan ha ett behov av omvårdnad. I dagens ensamsamhälle
med svaga band till olika former av gemenskaper får vi inte
utlopp för vårt behov att ge omvårdnad. Dessutom har det
ansetts litet fult att ge frivillig hjälp med argumentet att den
som får hjälp hamnar i en förnedrande situation.
''Välgörenhet'' har blivit ett fult ord, något förnedrande!
Den socialpolitik som förts har utgått från att allt
socialt arbete skall skötas av sociala myndigheter. Nu visar
det sig hur fel detta synsätt varit. Den
underlägsenhetskänsla och förnedring som människor kan
känna genom ett mycket stort hjälpbehov blir inte mindre
av att hjälpen ges genom sociala myndigheter. Effekten har
istället blivit att den naturliga, medmänskliga hjälpen
uteblivit. Vi har helt enkelt vants av från att hjälpa vår
medmänniska. Det höga skattesystemet har blivit ett slags
avlatsbrevssystem. Den som betalat sin skatt har kunnat se
bort från den sociala nöden, ''köpa sig fri'' från personligt
ansvar och hänvisa till det offentligas ansvar.
De frivilliga krafterna behövs!
Det är hög tid att tillvarata den idealitet och den
personliga ansvarskänsla för sina medmänniskor som finns
hos de flesta människor. Inte för att ta bort vårt
gemensamma ansvar för människor som behöver hjälp och
stöd genom olika slags trygghetssystem utan för att släppa
fram en ny dimension inom socialpolitiken.
I våra grannländer finns en delvis annan tradition. I
Norge har staten sedan några år tillbaka stärkt det sociala
frivilligarbetet genom ett rejält statligt stöd till
frivilligcentraler där arbetsuppgifter och frivilliga
medarbetare koordineras. Såväl kyrkor som ideella
organisationer av olika slag deltar i arbetet, där
arbetsledningen utförs av anställd personal men själva
hjälpinsatserna av frivilliga krafter. Försöket har fallit
synnerligen väl ut, vilket Moderata kvinnoförbundet
kunnat konstatera vid studiebesök.
I vårt land bedrivs också en hel del frivilligt arbete.
Stadsmissionen i Stockholm, Länkrörelsen, Röda korset,
''Föräldrar på sta'n'' m.fl. nätverk och organisationer visar
att detta arbete är synnerligen värdefullt. Vi måste gå vidare
på denna väg och tillvarata alla de ideella krafter som finns.
Socialtjänstkommittén har nyligen i rapporten Frivilligt
socialt arbete (SOU 1993:82) redovisat en kartläggning av
det sociala arbete som bedrivs inom ideella organisationer i
Sverige. Kommittén kommer i sitt fortsatta arbete att vidare
behandla det frivilliga sociala arbetet och socialtjänstens
samverkan med ideella organisationer.
Med denna motion vill vi lyfta fram de ideella
organisationernas betydelse i det sociala arbetet. Vi måste
bygga upp en ny anda av respekt för det ideella arbetet för
medmänniskor. Vi måste göra frivilligt arbete till en merit
och till något attraktivt och naturligt för oss alla att delta i.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de ideella organisationernas
stora betydelse i det sociala arbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att erfarenheter från
frivilligorganisationernas sociala arbete i Norge bör
tillvaratas i det fortsatta arbetet för socialtjänstens
samverkan med ideella organisationer.
Stockholm den 24 januari 1994
Gullan Lindblad (m)
Maud Ekendahl (m)