Barn som av samhället placeras på familjehem istället för
att leva tillsammans med sina biologiska föräldrar, blir
familjehemsplacerade av många olika skäl, under skiftande
förhållanden och under olika lång tid. De kan inte
behandlas som en enhetlig grupp.
Tre grupper
Man kan grovt dela in de familjehemsplacerade barnen
i tre grupper:
(1) De långtidsplacerade barnen, barn som vistats längre
än tre år i sitt familjehem. För många av dessa barn är
placeringen i familjehem inte en begränsad åtgärd eller
behandling, utan snarare en placering i en alternativ
uppväxtmiljö.
(2) Barn som saknar en fast och trygg plats såväl i
familjehem som i sitt biologiska hem. De är barn vars liv
präglas av omflyttningar mellan föräldrahemmet och
familjehem eller institutioner.
(3) Barn som vid något eller flera tillfällen och under en
viss, begränsad tid vistas i familjehem, och sedan relativt
snabbt återvänder hem.
I den officiella statistiken är det svårt att få fram en
entydig bild av hur många barn som ryms inom dessa tre
kategorier. I ett pågående avhandlingsarbete vid
Institutionen för socialt arbete i Stockholm visar doktorand
Håkan Nordin att om man utesluter den sjättedel av barnen
som inte fått någon vård utom föräldrahemmet kan man
grovt uppskatta gruppernas storlek till (1) långtidsplacerade
(56 %)
(2) ''flyttare'' (25 %)
och (3) korttidsplacerade (19 %).
De
långtidsplacerade barnen
Jag vill i motionen lyfta fram de långtidsplacerade
barnens situation, den största gruppen som i antal rör sig
om mellan sextusen och sjutusen barn, och deras speciella
problem och intressen.
De långtidsplacerade barnen uppfattar i större eller
mindre utsträckning familjehemmet som sitt hem.
Undersökningar visar att de barn som placerats mellan 0
och 2 år oftast identifierar sig som barn till
fosterföräldrarna. Liknande identifikationsmönster finns
även hos barn som placerats mellan 2 och 7 års ålder. Detta
behöver inte betyda att barn som placerats senare har sämre
anknytning i familjehemmet, utan enbart att den primära
identifikationen inte har utvecklats i förhållande till
fosterföräldrarna. I alla åldersgrupper finns exempel på
barn som har sin primära anknytning till de biologiska
föräldrarna även om de av oilka skäl inte kan flytta hem.
Barnets bästa
Lagstiftningen, socialtjänstlagen och lagen om vård av
unga, lyfter fram två principer som i vissa fall står mot
varandra: principen om Återförening och principen
om Barnets bästa. Det kan vara fråga om en biologisk
mor som efter ett flertal års missbruk som föranledde
familjehemsplacering när hennes barn var litet, senare
bryter med sitt missbruk och vill återfå sitt barn.
I det ovan nämnda avhandlingsarbetet visar Nordin att
domstolarna i samtliga undersökta fall (30 st), när barnets
bästa och återförening kommit på kollisionskurs, uttryckt
att barnen skall flytta till sin biologiska förälder. Även om
domstolarna i hälften av fallen angett att hemflyttningen
inte skall ske omedelbart, har det principiella domslutet
varit att barnen skall hem, och skall förberedas på en
hemflyttning.
Den starka föräldrarätten innebär att den biologiske
föräldern i princip alltid får rätt att ta hem sitt barn, även
om barnet vistats i familjehemmet sedan det var nyfött till
12 års ålder. I praktiken flyttas dock inte så gamla barn mot
sin vilja, därför att lagstiftningen säger att också en tid före
12 års ålder skall hänsyn tas till barnets vilja. De verkliga
problemen ligger snarare vid 6--8 års ålder då barnets bästa
och dess viljeyttring inte tillmäts betydelse gentemot den
biologiske förälderns krav att återfå sitt barn.
I avvägningen mellan principerna om barnets bästa och
den önskvärda återföreningen menar jag att svensk
lagstiftning inte tillvaratar de långtidsplacerade barnens
intresse tillräckligt. Det är omänskligt att mot barnens vilja
bryta upp dem ur deras familjehem där de levt hela sitt
medvetna liv i kanske 6 eller 8 år.
I England, för att göra en internationell jämförelse,
värderas barnets bästa så högt att enligt Permanent
Principle sker en överflyttning av vårdnaden redan efter 3
år till familjehemsföräldrarna och efter 5 år har dessa rätt
att adoptera barnet. I USA är tidsgränserna ännu kortare.
Det vore ur dessa barns synvinkel önskvärt att skyndsamt
utreda konsekvenserna av en svensk lagändring i den
engelska lagens riktning.
Det finns ingen forskning eller erfarenhet som pekat på
att en lagstiftning som i huvudsak fäster vikt vid barnets
bästa får en negativ konsekvens för barnen eller deras
föräldrar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lagändring för att tillvarata
långtidsplacerade barns intressen.