Barn som av samhället placeras på familjehem istället för att leva tillsammans med sina biologiska föräldrar, blir familjehemsplacerade av många olika skäl, under skiftande förhållanden och under olika lång tid. De kan inte behandlas som en enhetlig grupp.
Tre grupper
Man kan grovt dela in de familjehemsplacerade barnen i tre grupper:
(1) De långtidsplacerade barnen, barn som vistats längre än tre år i sitt familjehem. För många av dessa barn är placeringen i familjehem inte en begränsad åtgärd eller behandling, utan snarare en placering i en alternativ uppväxtmiljö.
(2) Barn som saknar en fast och trygg plats såväl i familjehem som i sitt biologiska hem. De är barn vars liv präglas av omflyttningar mellan föräldrahemmet och familjehem eller institutioner.
(3) Barn som vid något eller flera tillfällen och under en viss, begränsad tid vistas i familjehem, och sedan relativt snabbt återvänder hem.
I den officiella statistiken är det svårt att få fram en entydig bild av hur många barn som ryms inom dessa tre kategorier. I ett pågående avhandlingsarbete vid Institutionen för socialt arbete i Stockholm visar doktorand Håkan Nordin att om man utesluter den sjättedel av barnen som inte fått någon vård utom föräldrahemmet kan man grovt uppskatta gruppernas storlek till (1) långtidsplacerade (56 %) (2) ''flyttare'' (25 %) och (3) korttidsplacerade (19 %).
De långtidsplacerade barnen
Jag vill i motionen lyfta fram de långtidsplacerade barnens situation, den största gruppen som i antal rör sig om mellan sextusen och sjutusen barn, och deras speciella problem och intressen.
De långtidsplacerade barnen uppfattar i större eller mindre utsträckning familjehemmet som sitt hem. Undersökningar visar att de barn som placerats mellan 0 och 2 år oftast identifierar sig som barn till fosterföräldrarna. Liknande identifikationsmönster finns även hos barn som placerats mellan 2 och 7 års ålder. Detta behöver inte betyda att barn som placerats senare har sämre anknytning i familjehemmet, utan enbart att den primära identifikationen inte har utvecklats i förhållande till fosterföräldrarna. I alla åldersgrupper finns exempel på barn som har sin primära anknytning till de biologiska föräldrarna även om de av oilka skäl inte kan flytta hem.
Barnets bästa
Lagstiftningen, socialtjänstlagen och lagen om vård av unga, lyfter fram två principer som i vissa fall står mot varandra: principen om Återförening och principen om Barnets bästa. Det kan vara fråga om en biologisk mor som efter ett flertal års missbruk som föranledde familjehemsplacering när hennes barn var litet, senare bryter med sitt missbruk och vill återfå sitt barn.
I det ovan nämnda avhandlingsarbetet visar Nordin att domstolarna i samtliga undersökta fall (30 st), när barnets bästa och återförening kommit på kollisionskurs, uttryckt att barnen skall flytta till sin biologiska förälder. Även om domstolarna i hälften av fallen angett att hemflyttningen inte skall ske omedelbart, har det principiella domslutet varit att barnen skall hem, och skall förberedas på en hemflyttning.
Den starka föräldrarätten innebär att den biologiske föräldern i princip alltid får rätt att ta hem sitt barn, även om barnet vistats i familjehemmet sedan det var nyfött till 12 års ålder. I praktiken flyttas dock inte så gamla barn mot sin vilja, därför att lagstiftningen säger att också en tid före 12 års ålder skall hänsyn tas till barnets vilja. De verkliga problemen ligger snarare vid 6--8 års ålder då barnets bästa och dess viljeyttring inte tillmäts betydelse gentemot den biologiske förälderns krav att återfå sitt barn.
I avvägningen mellan principerna om barnets bästa och den önskvärda återföreningen menar jag att svensk lagstiftning inte tillvaratar de långtidsplacerade barnens intresse tillräckligt. Det är omänskligt att mot barnens vilja bryta upp dem ur deras familjehem där de levt hela sitt medvetna liv i kanske 6 eller 8 år.
I England, för att göra en internationell jämförelse, värderas barnets bästa så högt att enligt Permanent Principle sker en överflyttning av vårdnaden redan efter 3 år till familjehemsföräldrarna och efter 5 år har dessa rätt att adoptera barnet. I USA är tidsgränserna ännu kortare. Det vore ur dessa barns synvinkel önskvärt att skyndsamt utreda konsekvenserna av en svensk lagändring i den engelska lagens riktning.
Det finns ingen forskning eller erfarenhet som pekat på att en lagstiftning som i huvudsak fäster vikt vid barnets bästa får en negativ konsekvens för barnen eller deras föräldrar.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagändring för att tillvarata långtidsplacerade barns intressen.
Stockholm den 21 januari 1994 Tuve Skånberg (kds)