Under de senaste åren har kostnaderna för vård, medicin
och service ökat kraftigt för personer som på grund av ålder,
sjukdom eller handikapp är helt beroende av vård och
omsorg. Avgifterna i omsorgen varierar också mellan olika
kommuner.
I Socialstyrelsens rapport om avgifter i äldre- och
handikappomsorgen redovisas en skillnad på 17 000
kronor/år för personer med jämförliga inkomster. Den
summa som återstår för den enskilde när alla avgifter är
betalda understiger, i majoriteten av de tillfrågade
kommunerna, de normer som socialstyrelsen
rekommenderar för socialbidrag. Och vissa kommuner
uppmanar vårdbehövande att söka socialbidrag när inte den
egna inkomsten räcker till.
Det enda högkostnadsskydd som är allmänt infört gäller
läkemedel och viss öppenvård. I en del landsting har ett
högkostnadsskydd för sjukresor införts. De flesta av de
tillfrågade kommunerna har i princip ett högkostnadsskydd
för personer som bor på institution, och endast två av
tillfrågade 95 kommuner hade ett högkostnadsskydd för
serviceavgifter i ordinärt boende.
Det måste ankomma på regeringen att vidta åtgärder för
att skillnaden mellan de avgifter som kommunerna tar ut för
samma tjänster minskar så att de blir skäliga i förhållande
till den enskildes ekonomi och till övriga kommuners
avgifter. Vänsterpartiet anser att detta måste göras för att
skapa rättvisa.
Det finns i dag inget totalt kostnadsskydd inom äldre-
och handikappomsorgen. Det finns inte heller ett enhetligt
fungerande servicesystem. Om sjukvårdande behandling
som medicinsk fotvård ges av sjukvårdshuvudmannen så
räknas det in under högkostnadsskyddet, om det ges i annan
regi räknas det inte in.
Sådana olikheter drabbar den enskilde väldigt olika
beroende på var man bor i landet och vilken tillgång till
behandling som det finns just där. Därför måste fler
yrkesgrupper än läkare och sjuksköterskor ges rätten att ge
sjukvårdande behandling, t.ex. sjukgymnaster.
Vänsterpartiet anser att reglerna måste ses över, med
målsättningen att tillgången på sjukvårdande behandling
som ingår under högkostnadsskyddet skall vara lika över
hela landet. Vi vill därigenom få klara regler för hela landet
för vilken vård och behandling som skall tas in under
högkostnadstaket. I dag kan detta variera mellan de olika
huvudmännen.
Med försämringen av kommunernas ekonomi följer
ökade kostnader för sociala tjänster som kommunen
tillhandahåller och kostnaderna har inte blivit mindre när
tjänsteutövandet övertagits av privata omsorgsgivare.
Behovet av hjälp och service är naturligtvis olika för olika
individer, så även den enskildes ekonomiska situation.
Att bli gammal, sjuk eller ha funktionshinder, kan i sig
innebära stora bekymmer och att därtill ständigt känna oro
för sin ekonomi eller tvingas välja bort behövlig vård av
kostnadsskäl är ovärdigt.
Därför måste det snarast utarbetas förslag om ett
högkostnadsskydd för vård och service som gamla, sjuka
och handikappade behöver för sin livsföring, även för den
kommunala servicen. Ett sådant tak skall sättas så att alla
tillförsäkras en skälig levnadsstandard.
Ett enhetligt högkostnadsskydd för sjukresor bör också
snarast införas. Och landstingen bör uppmanas att lösa
problemet med en periodisering av högkostnadsskydden för
sjukresor och för läkemedel och öppenvård.
De höjda avgifter som nu föreslås drabbar mest dem som
är i behov av många läkemedel, människor med livslånga
sjukdomar eller funktionsnedsättningar, och inte dem som
ibland behöver enstaka mediciner.
Vänsterpartiet tycker inte detta är acceptabelt. Vi vill
därför att regeringen utarbetar förslag till periodisering av
högkostnadsskydden.
Merkostnadskommittén, som slutfört sitt arbete,
lämnade bl a förslag på förändringar angående kostnadsfria
livsmedels, läkemedels och sjukvårdsartiklars ställning
inom sjukförsäkringssystemet, förslag om skydd för höga
sjukresekostnader och ett förslag om en lägre nivå för rätt
till handikappersättningen.
Men Merkostnadskommittén utredde inte de
sammantagna kostnaderna för människor med
funktionshinder på grund av sjukdom eller handikapp.
De försämringar som redan vidtagits eller planeras inom
socialförsäkringssystemet kan inte ses som enskilda
företeelser.
Människor med funktionsnedsättning på grund av
handikapp eller sjukdom drabbas ofta av kostnader och
försämringar på alla områden. Exempelvis kan en livslång
sjukdom medföra att man har fler sjukdagar, behöver mer
läkar- och sjukhusvård, mer läkemedel än människor i
allmänhet.
Läkemedel påverkar i sin tur tandstatusen så att man
behöver gå till tandläkaren oftare än genomsnittet o.s.v. Till
detta kommer andra avgifter och avgiftshöjningar inom
hemtjänst, färdtjänst m.m.
Vänsterpartiet anser att en utredning snarast bör
tillsättas med uppdrag att se över de totala kostnaderna för
människor med olika funktionshinder.
En merkostnadsersättning behövs där de olika
högkostnadsskyddens summor inräknas i underlaget och
som är knuten till en viss procentsats av basbeloppet. Det
skulle ge större trygghet för den enskilde och minska
kostnaderna för ersättningens administration.
Slutligen vill vi också att landstingen skall ha en större
möjlighet att differentiera läkartaxorna. Det har visat sig
svårare än väntat att styra patienterna från institutionsvård
till primärvård.
Vi anser att om man gör differensen större mellan
primärvården och övrig vård så skulle samhällets kostnader
för sjukvården minska och patienterna skulle i större
utsträckning än nu hitta till rätt nivå för sin behandling. Vi
tror att exempelvis en avgift på 50 kronor i primärvården
och en höjning av specialistvården skulle kunna ge många
gynnsamma effekter. Vi föreslår att projektverksamhet
startas i något lämpligt landsting.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att minska skillnaderna i
avgiftssättning mellan landets kommuner,
2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en ny
merkostnadsutredning med uppgift att komma med förslag
till ett totalt högkostnadsskydd där även kommunala
avgifter, sjukresor m.m. bör inordnas,
3. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
tillgänglig behandling och sjukvård som skall ingå i ett
högkostnadsskydd,
4. att riksdagen begär att regeringen utarbetar ett system
för periodisering av högkostnadsskyddet så att inte äldre,
sjuka och handikappade som har stort behov av sjukvård
och omvårdnad drabbas orimligt hårt,
5. att riksdagen begär att regeringen vid förhandlingar
med Landstingsförbundet tar upp frågan om en
försöksverksamhet med kraftigt differentierade avgifter
med låga avgifter i primärvård och högre inom institutions-
och specialistvården samt om kostnader vid regelbunden
specialistbehandling.
Stockholm den 20 januari 1994
Berith Eriksson (v)
Rolf L Nilson (v)
Elisabeth Persson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)