I nuvarande socialtjänstlag § 71 finns följande lydelse:
Var och en som får kännedom om att en underårig
misshandlas i hemmet eller annars behandlas där på ett
sådant sätt att det är fara för hans hälsa eller utveckling
bör anmäla detta till socialnämnden.
Myndigheter vars verksamhet berör barn och
ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och
sjukvården och socialtjänsten är skyldiga att genast
till socialnämnden anmäla om de i sin verksamhet får
kännedom om något som kan innebära att socialnämnden
behöver ingripa till en underårigs skydd. Detta gäller
även dem som är anställda hos sådana
myndigheter samt läkare, lärare, sjuksköterskor och
barnmorskor som inte har sådan anställning.
För dem som är verksamma inom kommunal
familjerådgivning gäller anmälningsplikt enligt andra
stycket endast om de i sin verksamhet får kännedom om att
en underårig misshandlas i hemmet.
Myndigheter, befattningshavare och yrkesutövare som
anges i andra stycket är skyldiga att lämna
socialnämnden alla uppgifter som kan vara av
betydelse för utredning av en underårigs behov av skydd.
Ovanstående lag är avsedd att vara ett skydd för barn
och ungdom.
När socialnämnden får en anmälan jämlikt SOL § 71 är
nämnden skyldig att genast utreda barnets/ungdomens
situation. Det innebär bl.a. att utredande tjänsteman
samlar in uppgifter från alla som kan tänkas ha kunskap om
barnets förhållanden.
Det har visat sig genom åren att det varit genomgående
svårt att få uppgifter från vissa andra myndigheter angående
barn som på något sätt far illa. Det har bl.a. gällt
vuxenpsykiatrin, som ofta vårdat föräldrar till de barn som
socialtjänsten haft att utreda. Inom socialtjänsten finns
intrycket att vuxenpsykiatrin sett på barnen utifrån
föräldrarnas behov av sina barn, i stället för att ha barnens
behov som utgångspunkt. Ofta har man skyllt på
sekretessbestämmelserna och har ansett sig förhindrad att
lämna de uppgifter socialtjänsten krävt att få angående
föräldrar.
Andra myndigheter har inte så väl känt till § 71 i SOL,
varför man ofta fått upplysa om lagen. Svårigheterna att få
upplysningar uppmärksammades av de berörda
lagansvariga och lagen har fått en tilläggsbestämmelse som
beskriver uppgiftsskyldigheten för i lagen uppräknade
myndigheter, befattningshavare och yrkesutövare. I lagens
andra stycke uttrycks klart och entydigt att bl.a. personal
inom kommunal barnomsorg har en stark anmälningsplikt.
De som haft mest kontakt med barnen i kommunerna
hittills är den kommunala barnomsorgen. Det har naturligt
nog också blivit så att det till stor del är barnomsorgen som
står för många anmälningar till socialkontoret angående
barn som misstänks fara illa.
Barnomsorgen har både lagen bakom sig och ansvar
enligt sin tjänst att göra anmälningar till socialkontoret.
Ändå vet vi -- än i dag -- att det är stor tveksamhet innan
anmälningar görs. När det väl gjorts en anmälan blir det
mycket pressat och svårt, ofta ångestfyllt, för den
barnomsorgspersonal som gjort en anmälan.
Om en stor del av den kommunala barnomsorgen
övergår till att bli barnomsorg i privat regi, så innebär det
att den personalen inte faller inom de yrkesutövare som har
anmälningsplikt enligt § 71 2:a stycket och
upplysningsskyldighet enligt 4:e stycket.
Diskussioner förs om vad som händer med den
barnomsorg som blir direkt ekonomiskt beroende av
föräldrarna till de barn de har i sin omsorg. Hur benägen
blir personalen att anmäla till socialnämnden? Tillspetsat --
att bita den hand som föder en. Finns risk för att därmed
många barns lidande kan bli ouppmärksammat?
Med anledning av det anförda menar vi att det är
nödvändigt med en översyn av nuvarande socialtjänstlag §
71.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en översyn av 71 §
socialtjänstlagen.
Stockholm i januari 1994
Björn Ericson (s)
Ines Uusmann (s)