I dag finns det ca 35 000 svenskar som kommit från andra
länder till Sverige som adoptivbarn och det är fortfarande
årligen drygt 1 000 utländska barn som adopteras av svenska
familjer. Våra myndigheter och adoptionsorganisationer
har etablerat ett fint samarbete med de många länder
varifrån barnen kommit och kommer.
Haagkonferensen för internationell privaträtt antog den
29 maj 1993 en konvention om internationell adoption.
Sverige har under flera år arbetat för att konventionen
skulle komma till stånd. En svensk delegation har deltagit
såväl i den specialkommission som tagit fram förslaget som i
den session som den 10--29 maj 1993 utarbetade den slutliga
texten. Arbetet med adoptioner över gränserna fordrar
förutom social, psykologisk och juridisk sakkunskap också
en klart uttalad policy från berörda länder när det gäller etik
och moral. Haagkonventionen är därför mycket viktig. Den
är resultatet av ett samarbete mellan ursprungsländer och
mottagarländer för att få till stånd regler och rutiner som
gör att barnets bästa tas till vara i varje adoptionsärende.
Många länder, såväl ursprungsländer som mottagarländer,
arbetar nu med att anpassa sin verksamhet till
konventionens krav, och ratificeringar kan väntas under
året. Sveriges nuvarande organisation på det här området
med en central myndighet -- Statens nämnd för
internationella adoptionsfrågor, NIA -- och auktoriserade
organisationer som får ge internationell adoptionshjälp
sammanfaller väl med konventionens krav. Det är ett av
skälen till att Sverige enligt min uppfattning bör vara bland
de första länderna som ratificerar konventionen. En snar
ratificering skulle också gynna kontakterna med barnens
ursprungsländer. Sverige tar emot jämförelsevis många
barn och har ett uppskattat samarbete med ett stort antal
länder. Ett dröjsmål från svensk sida kan uppfattas som att
vi tar mindre allvarligt på konventionen. Det kan förväntas
att ursprungsländer som själva ratificerat konventionen
kommer att ställa krav på att även mottagarlandet gjort det.
FN har proklamerat 1994 som familjeår. Som framgår av
statistiken är familjebildning genom adoption en relativt
vanlig företeelse i Sverige. Många föräldrar har vittnat om
glädjen över att på detta sätt få bilda familj. Det är
uppenbart att de allra flesta adoptivfamiljer fungerar väl
och har förmått ge sina barn förutsättningar som de
knappast kunnat få i sin biologiska familj eller i sitt
ursprungsland. Samtidigt vet vi att adoptivfamiljen kan
utsättas för speciella påfrestningar. Alla adoptivbarn har
tidigt i livet varit med om minst en separation och
därigenom fråntagits möjligheten att knyta an till någon
vuxen person. Enligt all barnexpertis är en sådan
vuxenkontakt viktig för att barnet skall utvecklas till en
harmonisk människa. Många barn har även andra
traumatiska upplevelser bakom sig och den nya familjen
ställs alltså inför uppgiften att överbrygga och kompensera
barnets ofta svåra utgångsläge. Det krävs mycket av såväl
föräldrar som barn för att man skall växa samman och
utveckla de bindningar som kännetecknar en väl
fungerande föräldrar--barn-relation. Det är inte bara
juridiskt utan även socialt och känslomässigt man skall bli
en familj.
Sverige jämställer adoptivfamiljer med andra familjer,
juridiskt har de samma rättigheter och skyldigheter. Vi har
också ett system för att utreda och informera den som skall
få adoptera. Ingen får ta emot ett utländskt barn för
adoption utan socialnämndens medgivande. Men ofta
upphör kontakten med myndigheterna helt sedan
adoptionen är juridiskt klar. Adoptivfamiljen har
naturligtvis möjlighet att anlita de olika institutioner som
generellt står till barnfamiljers förfogande men det är inte
alltid som deras personal har den kunskap som krävs för de
speciella problem som kan uppstå i en adoptivfamilj. Det
kan också vara svårt att identifiera vad som är ''normala''
problem och när det krävs särskild kunskap. Det är också
förståeligt om adoptivföräldrar som genomgått en
utredning och blivit ''godkända'' har en känsla av att ''det
här förväntas vi klara av själva''. Adoptivfamiljens
utgångsläge gör att samhället har ett säskilt ansvar för att
familjen får den hjälp och det stöd den behöver. Detta
understryker behovet av att socialtjänsten får möjlighet att
kontinuerligt erbjuda hjälp även sedan adoptionen är
juridiskt klar. Också detta ligger väl i linje med
Haagkonventionen som föreskriver att myndigheterna i
mottagarländerna ska främja utvecklingen av ''post-
adoption service'' i sina länder.
Nämnden för internationella adoptionsfrågor hade
under åren 1987--1990 ett projekt som gällde rådgivning till
utländska adoptivbarn och deras familjer. Arbetet bedrevs
med medel från allmänna arvsfonden. Inom projektet
framkom ett stort behov av information och utbildning av
olika yrkesgrupper när det gäller hur man på bästa sätt
stöttar familjer med utländska adoptivbarn. NIA har
därefter arbetat med att till olika samhällsorgan föra ut de
erfarenheter och den kunskap om adoptivbarnens speciella
behov som projektet gav. Ett problem är att det inte i lag
eller förordning är fastslaget vem som har det primära
ansvaret för att adoptivfamiljen ska få det stöd den behöver.
Det finns anledning att notera att FN:s kommitté för barnets
rättigheter har rekommenderat Sverige att vidta åtgärder
''för att närmare övervaka situationen för utländska barn i
adoptivfamiljer i Sverige''.
Det är således en viktig förebyggande barnavårdande
åtgärd att medverka till att adoptivbarnens psykologiska
integrering i familjen kommer till stånd. Utan en sådan
anknytning är det stor risk för problem i tonåren och även
i de adopterades vuxenliv. Det är också viktigt för vårt
förtroende i barnens ursprungsländer att allt görs för att
adoptivfamiljerna skall få den hjälp som behövs. Till NIA
kommer regelbundet frågor från företrädarna för barnen i
deras ursprungsländer om hur svenska myndigheter följer
upp barnens situation i sina nya familjer. Ett sådant
uppföljningsansvar för socialtjänsten även efter det att en
adoption är juridiskt klar borde kunna regleras genom en
komplettering av socialtjänstlagen och
socialtjänstförordningen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en snabb ratificering av
Haagkonventionen om internationella adoptioner,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stödet till adoptivfamiljer den
närmaste tiden efter ankomsten av ett adoptivbarn,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att
uppföljningsansvaret när det gäller adoptivbarn regleras.
Stockholm den 20 januari 1994
Christer Eirefelt (fp)