Huvudprincipen i socialtjänstlagen 3 § stipulerar att
kommunerna har det yttersta ansvaret för att de som vistas
inom kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver.
Det finns inte anledning att frångå denna princip.
När det gäller kostnader för familjehemsplacerade barns
skolgång tillämpas i dag två system.
1. Barnet är skrivet i hemkommunen. I denna situation
betalar enligt praxis barnets hemkommun en
interkommunal ersättning till familjehemskommunen.
Denna ersättning utgår enligt en framräknad schablon.
Tanken är att ersättningsnivån i längden skall vara neutral
mellan betalande och betalningsmottagande kommun.
2. Barnet är skrivet i familjehemskommunen. I detta fall
gäller samma regler som för övriga barn i kommunen.
Kommunen står för kostnader samtidigt som man erhåller
statsbidrag även för det familjehemsplacerade barnet.
Diskussioner angående ersättningsregler har pågått i den
socialpolitiska debatten under lång tid. Jag anser inte att det
finns anledning att ändra på de principer som
riksdagsbeslutet från 1980, om vistelsekommunens
huvudansvar, innebär. Ett förändrat synsätt med
förändrade regler om betalningsansvar kan leda till
olyckliga konsekvenser där den enskilde kommer i kläm.
Det finns risk att det åter skapas ett system med ''inrikes
pass'', där utsatta människor är ovälkomna var de än
befinner sig.
Emellertid finns det anledning till en översyn av reglerna
när ett familjehemsplacerat barn skall skrivas i den ''nya''
kommunen. Det nuvarande systemet motverkar kontakt
mellan de biologiska föräldrarna och barnet. Man kan även
befara att hemkommunens socialtjänst tappar kontakten
med barnet, vilket minskar dess möjlighet till aktivt arbete
med hela familjens situation.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av reglerna om när ett
familjehemsplacerat barn skall skrivas i vistelsekommunen.
Stockholm den 20 januari 1994
Karin Israelsson (c)