Huvudprincipen i socialtjänstlagen 3 § stipulerar att kommunerna har det yttersta ansvaret för att de som vistas inom kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Det finns inte anledning att frångå denna princip.
När det gäller kostnader för familjehemsplacerade barns skolgång tillämpas i dag två system.
1. Barnet är skrivet i hemkommunen. I denna situation betalar enligt praxis barnets hemkommun en interkommunal ersättning till familjehemskommunen. Denna ersättning utgår enligt en framräknad schablon. Tanken är att ersättningsnivån i längden skall vara neutral mellan betalande och betalningsmottagande kommun.
2. Barnet är skrivet i familjehemskommunen. I detta fall gäller samma regler som för övriga barn i kommunen. Kommunen står för kostnader samtidigt som man erhåller statsbidrag även för det familjehemsplacerade barnet.
Diskussioner angående ersättningsregler har pågått i den socialpolitiska debatten under lång tid. Jag anser inte att det finns anledning att ändra på de principer som riksdagsbeslutet från 1980, om vistelsekommunens huvudansvar, innebär. Ett förändrat synsätt med förändrade regler om betalningsansvar kan leda till olyckliga konsekvenser där den enskilde kommer i kläm. Det finns risk att det åter skapas ett system med ''inrikes pass'', där utsatta människor är ovälkomna var de än befinner sig.
Emellertid finns det anledning till en översyn av reglerna när ett familjehemsplacerat barn skall skrivas i den ''nya'' kommunen. Det nuvarande systemet motverkar kontakt mellan de biologiska föräldrarna och barnet. Man kan även befara att hemkommunens socialtjänst tappar kontakten med barnet, vilket minskar dess möjlighet till aktivt arbete med hela familjens situation.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av reglerna om när ett familjehemsplacerat barn skall skrivas i vistelsekommunen.
Stockholm den 20 januari 1994 Karin Israelsson (c)