Rätten att få en avlämnad deklaration fastställd inom en,
ur den skattskyldiges perspektiv, skälig tid är en
rättssäkerhetsfråga av stor betydelse.
Långa handläggningstider av skattefrågor är ett stort
problem, särskilt för mindre företag och ägare till dessa.
Den skattskyldige tvingas ofta under lång tid reservera
medel uppräknat med ränta i avvaktan på ett slutligt
avgörande, om inte förskottsinbetalning har krävts.
Konsekvensen har i båda fallen blivit osäkerhet om den
finansiella ställningen i verksamheten eller för den enskilde
skattebetalaren och därmed förenade kostnader samt
uteblivna intäkter. Detta leder i sin tur till att företag under
tiden inte vågar eller kan anställa och investera.
Rättssäkerhetskommittén som avlämnade ett
betänkande under våren 1993 fick inte i uppdrag att utreda
detta. Men att reformera rättssäkerheten vid beskattningen
och lämna dagens handläggningstider oberörda är djupt
otillfredsställande. Därför har också tilläggsdirektiv givits
kommittén att se över handläggningstiderna av skattefrågor.
Utan att invänta utredningens slutbetänkande bör enligt vår
mening följande gälla fr.o.m. 1 juli 1994.
Eventuell efter avgörande i skattedomstol debiterad
skatt skall ej få belastas med ränta mer än 12 månader från
det deklarationen lämnades in. Ärenden där skatt
infordrats före avgörandet av skattedomstol måste avgöras
av skattedomstol inom 18 månader.
Om skatt påförs efter grundbeslut, d.v.s. innan det
slutliga avgörandet i ett skattemål har skett, och utgången
blir att visst belopp skall betalas tillbaka, skall
restitutionsränta utgå, som klart motsvarar
marknadsmässig avkastning.
Skälet till en sådan ändring är följande:
För skattemyndigheten: Antingen är skattemålet enkelt.
Då kan skattemyndighet och länsrätt arbeta snabbt och
inom 12 månader avgöra ärendet. I annat fall är skattemålet
komplicerat -- då kan det antagas att det ofta rör sig om
ställningstaganden där utslaget inte av den skattskyldige
nödvändigtvis kan förväntas gå i skattehöjande riktning.
Den skattskyldige kan i flera lägen ha utgått ifrån att lagen
var sådan som den tolkats av honom -- och därför kan
skattemyndigheten inte utgå från att det a priori skulle vara
fråga om otillåten skatteplanering av den skattskyldige. I
det läget skall inte skattemyndigheten, genom långsam
beredning, kanske nödvändig p.g.a. ärendets natur, kunna
räntebelägga eventuellt senare beslutad och påförd fordran
mer än för 12 månader.
För den skattskyldige: En skattskyldig, som får en
taxering ifrågasatt -- ett taxeringsbeslut till sin nackdel --
men som efter ett antal år får den ursprungliga taxeringen
godkänd har under denna tid lidit ekonomisk skada. Den
skattskyldige har som regel av eget intresse reserverat eller
på annat sätt byggt upp kapital som eventuellt kan behöva
tas i anspråk för att betala den tillkommande skatten, om
han inte har tvingats betala in den i förskott i avvaktan på
ett slutligt avgörande.
Det är en fördel för en noggrann skattebetalare att
handläggningstiden är kort under 12 månader. Redan i dag
(efter 30 juni 1990) skall grundläggande beslut vara fattat
före november under taxeringsåret. Omprövning till den
skattskyldiges nackdel får ske senast under året efter
taxeringsåret, om inte felaktiga uppgifter har lämnats. Till
fördel för den skattskyldige får omprövningsbeslut i stället
fattas inom fem år. Det innebär vid osäkerhet att ett
negativt grundbeslut fattas i avvaktan på vidare utredning
eller att ett oklart rättsläge skall klarläggas.
Men om ärendet är komplicerat, rättsläget är oklart,
eller skattemyndighet och länsrätt av annan anledning
arbetar långsamt, bör i alla händelser inte skattebetalaren
behöva räkna med mer än 12 månaders räntebelastning på
den av skattemyndigheten till länsrätten yrkade höjningen
av skatten.
Införs en tidsgräns för räntedebiteringen skulle
skattebetalarens ekonomiska handlingsfrihet kringskäras
mindre än i dag. Det stora problemet, för företag och dess
ägare, är att reservera snabbt likvida medel för en skatt som
kanske aldrig påföres.
Inom lagtolkningen heter det att det gäller att hellre fria
än fälla. Det är angeläget, att denna syn på lagen och rätten
även omfattar skattemål. Ett minimikrav är därvid att en
skattebetalare, vars taxering ifrågasatts, men slutligen får
rätt, inte under mer än ett år tvingas reservera medel,
uppräknade med ränta. Alternativt hade den skattskyldige
använt medlen på annat sätt, t.ex. satsat dem i produktiva
investeringar av mer långsiktig karaktär, betalat av lån etc.
Långsiktig bindning av medel som kan behövas för att täcka
eventuell påförd skatt med ränta bör ju undvikas av den
rationella skattebetalaren. Ett långt utdraget skattemål
hämmar alltså långsiktiga placeringar.
Denna rättssäkerhetsfråga är av sådan
angelägenhetsgrad för många skattebetalare, såväl
företagare som löntagare, att finansdepartementet bör
reagera snabbt, och under vårriksdagen föreslå en ändring.
Staten bör inte förlora på kortare handläggningstider.
Tvärtom ökar då sannolikheten för att medel finns när det
slutliga avgörandet kommer. Det gäller särskilt under tider
när konkursfrekvensen är hög bland företagen.
Ytterligare en positiv effekt på längre sikt är att en
begränsning av möjligheten att ta ut ränta skulle stimulera
skattemyndigheter att snabbare avgöra rutinmål. På kort
sikt skulle många skattskyldiga omedelbart få en bättre
överblick över sina eventuellt tillkommande skatteskulder.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att i skattemål ränta ej skall
påföras mer än för maximalt 12 månader.
Stockholm den 24 januari 1994
Rune Backlund (c)
Sten Svensson (m)
Filip Fridolfsson (m)
Kjell Johansson (fp)
Kenth Skårvik (fp)
Marianne Andersson (c)
Alwa Wennerlund (kds)