Det är orealistiskt och orättfärdigt att tro att en snabb och uthållig exportledd tillväxt så småningom leder till att massarbetslösheten pressas ner. Det är den orättvisa fördelningen av våra tillgångar som är roten till det onda. Därför föreslår vi en tillfällig solidaritetsskatt, vars syfte är att skapa fler arbets- och utbildningstillfällen.
Fordras tålamod
Finansminister Anne Wibble och regeringen räknar med att en exportledd tillväxt så småningom skall pressa ner arbetslösheten. Det fordras dock tålamod hos de arbetslösa, betonar regeringen i sin finansplan. Den öppna arbetslösheten förväntas ligga kvar på sju till åtta procent de kommande åren, trots att tillväxten förväntas skjuta fart rejält redan 1994 (2,5 procent), för att sedan accelerera ytterligare i slutet av 90-talet (4 procent per år).
Nästa år tror regeringen att 32 000 personer kan finna nya jobb inom industrin. Samtidigt räknar den med att 37 000 får lämna kommunerna, 5 000 sägs upp av staten och 31 000 anställda inom byggsektorn går ut i arbetslöshet. Regeringens resonemang är cyniskt ur mänsklig synvinkel och tveksamt ur ekonomisk synvinkel.
Armarna i kors
Det är orimligt att regeringen sitter med armarna i kors och hoppas att tillväxten skall stoppa utslagningen. I ett samhälle med hög arbetslöshet ökar också långtidsarbetslösheten och därmed utslagningen. All internationell erfarenhet visar att när arbetslösheten tillåts ligga kvar på en hög nivå under en längre tid så förblir en stor grupp människor utslagna från den ordinarie arbetsmarknaden även när konjunkturen vänder.
Vi delar naturligtvis uppfattningen att det är angeläget att få fart på ekonomin. Vi befarar emellertid att regeringens bedömningar bygger mer på förhoppningar än sakliga analyser. Vad vi vet finns det inget exempel på att ett modernt industriland haft en uthållig tillväxttakt i storleksordningen fyra procent.
Fördelningspolitik
Enligt vår uppfattning måste alltså ytterligare åtgärder vidtas nu för att pressa ner arbetslösheten. Det är varken möjligt eller önskvärt att huvudsakligen angripa massarbetslösheten genom att stimulera exporten. Arbetslösheten är i första hand ett fördelningspolitiskt problem. Det finns tillräckligt med resurser och det finns tillräckligt med arbetsuppgifter för att erbjuda alla människor i vårt land meningsfulla uppgifter. Men pengarna används till annat. En slapp budgetpolitik har lett till att en snabbt växande andel av våra resurser måste användas för att betala räntan på statens skuld. Allt mer går åt till kontantstöd till arbetslösa.
Regeringen och riksdagens majoritet har ökat klyftorna och försämrat statsfinanserna genom att sänka förmögenhetsskatten, sänka arvs- och gåvoskatten, sänka skatten på kapitalförsäkringar, sänka skatten på pensionssparande, sänka skatten på aktievinster, slopa skatten på kommersiella fastigheter och slopa aktiemomsen. De som redan har det relativt bra har alltså fått en allt större del av den krympande kakan.
Det är möjligt, men föga troligt, att dessa skattesänkningar bidrar till att ge tillväxten en knuff framåt. Det är dock ett faktum att varje skattesänkning försämrat våra möjligheter att betala för barnomsorg, äldreomsorg, kommunala och statliga investeringar osv.
Slutsats
För att klara arbetslösheten måste våra gemensamma resurser omfördelas. Enligt vår mening betyder det bl.a. att den statliga inkomstskatten måste höjas tillfälligt för att bekämpa massarbetslösheten. Vi tror inte att det långsiktigt går att höja skattetrycket. Däremot är vi övertygade om att de med höga inkomster i dag är beredda att avstå visst reallöneutrymme för att ge andra en möjlighet att skaffa sig meningsfulla uppgifter.
Det är rimligt att låta dem som har jobb vänta på mer pengar i plånboken. Däremot är det inte rimligt att låta arbetslösa vänta på att få använda sina färdigheter.
Därför föreslår vi en tillfällig solidaritetsskatt, fem procents skattehöjning över brytpunkten i skatteskalan, som skall gå till att finansiera aktiva arbetsmarknadsinsatser. Därmed minskar behovet av kontantstöd, och i dag arbetslösa ges en chans att höja sin kompetens och får därmed lättare att finna ett fast arbete i framtiden.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en solidaritetsskatt.
Stockholm den 25 januari 1994 Inge Carlsson (s) Lars Stjernkvist (s)