I sammanfattningen redovisas främst förslag som direkt
berör budgetåret 1994/95. Vänsterpartiets förslag för
1994/95 innebär bl.a. följande.
1. Att skatten på högre inkomster skärps. Statsskatten
höjs till 30 %. Vid en kommunalskatt på 30 % blir den
högsta marginalskatten 60 % för inkomster över 300 000 kr.
2. Att en enhetlig skatt för kapitalinkomster på 30 % tas
ut.
3. Att företagsskatten höjs till 30 %.
Vänsterpartiets skatteförslag för budgetåret 1994/95
ökar statsbudgetens inkomster med drygt 10 miljarder
kronor, och den samlade offentliga sektorn förstärks med ca
20 miljarder kronor.
I januari 1992 redovisade Vänsterpartiet i två motioner,
1991/92:Sk352 ''En rättvis skattepolitik'' samt
1991/92:Sk351 ''Skattepolitik för arbete och rättvisa'', ett
sammanhållet skattepolitiskt alternativ. I januari 1993
följdes dessa motioner upp genom motionen ''Skattepolitik
för solidaritet'', 1992/93:Sk388.
Under föregående riksmöten har dessa motioner samt
en rad skattemotioner i anslutning till propositioner
behandlats av riksdagen. I de flesta fall har riksdagens
majoritet avvisat Vänsterpartiets förslag. På vissa
begränsade områden har Vänsterpartiet dock vunnit gehör
för sina ståndpunkter.
Riksdagen har sänkt mervärdesskatten på livsmedel och
på kollektivtrafiken. Vänsterpartiets krav på slopat
grundavdrag för höginkomsttagare har delvis tillgodosetts
genom att riksdagen har avskaffat grundavdraget vid den
statliga taxeringen. Riksdagen har också beslutat att
skatteutjämningsreserven för företagen, den s.k.
SURVEN, skall avvecklas. I alla dessa fall rör det sig om
krav som Vänsterpartiet drivit under lång tid.
I motionen ''Skattepolitik för en uthållig utveckling''
redovisar Vänsterpartiet sin principiella syn på
skattepolitiken under 1990-talet och konkreta förslag för
1994/95.
Höjda inkomstskatterGrundavdraget för
inkomster över brytpunkten slopas. Som enskild åtgärd
stärker detta kommunernas ekonomi med 4,9 miljarder
kronor. Den statliga skatten på 20 % höjs till 25 %. Detta
ger 4,4 miljarder kronor för helåret 1995, och 2,2 miljarder
kronor för budgetåret 1994/95. Ett nytt skikt i
skatteskalan inrättas med 30 % för inkomster över 300 000
kr. Detta ger 5,9 miljarder kronor för helåret 1995, och 2,95
miljarder kronor för budgetåret 1994/95.
Företags- och kapitalbeskattning Skattesatsen för
kapitalbeskattningen 1995 höjs från 25 till 30 %. hSkatten
på aktieutdelningar återinförs, reavinstbeskattningen på
aktier återställs, och avdragstaket för underskottsräntor
skärps. Inkomstförstärkning helår 4,7 miljarder kronor.
Inkomstskatten för juridiska personer -- AB, höjs från 28
till 30 %. Inkomstförstärkning helår 1 miljard kronor.
Arbetsgivaravgift hArbetsgivaravgifterna höjs med
1,3 procentenheter. Det ger en inkomstförstärkning på ca 8
miljarder kronor.
Förmögenhetsskatt m.m. hFörmögenhetsskatten
slopas ej 1995, reglerna för beskattning av förmögenheter,
arv och gåvor skärps. Inkomstförstärkning helår 2,9
miljarder kronor. Åtgärderna leder inte till
inkomstförstärkningar för budgetåret 1994/95.
Stämpelskatten höjs med 0,25 %. Inkomstförstärkning 0,9
miljarder kronor 1994/95.
Energi- och miljöskatter hSkattefriheten för
industrins elkonsumtion upphävs. En begränsningsregel gör
att inget företag behöver betala mer i energiskatt än 1,2 %
av produktionsvärdet. För budgetåret ger detta ca
3 miljarder kronor.
I motionen redovisar Vänsterpartiet riktlinjer för hur en
solidarisk skattepolitik långsiktigt och uthålligt skall
medverka till att minska arbetslöshet och
budgetunderskott.
I en särskild motion föreslår Vänsterpartiet en
miljöanpassad skatteväxling. Skatten höjs på energi och
sådan konsumtion och produktion som leder till negativa
effekter för miljön. Skatteinkomsterna används främst för
att minska skatter och avgifter på arbete.
Förslag i tabellform, miljarder kronor.
Statsbudget
Skatteuttag 94/95
95
Skatt
(inom parentes = ej statsbudget)
Inkomstskatt
Slopat grundavdrag över brytpunkt
(2,5
)
4,9
Höjd statsskatt 20 till 25 %
2,2
4,3
Nytt skikt, 30 % över 300 000 kr
3,7
7,7
''additativ effekt'' (*)
4,5
12,2
Avdragstak för räntor över 110 000 kr
0,3
0,7
Halverad avdragsrätt p-försäkringar
0,6
1,9
Summa
5,4
14,8Kapitalinkomst
Skatt på aktieutdelningar och reavinster 30 %
6,6
Annellavdrag
--2,6
Höjd skatt på kapitalinkomst från 25 till 30 %, 1995
--0,5
Skatt på pensionsförsäkringar (15 %)
0,3
Skatt på kapitalförsäkringar (30 %)
0,5
Skatt på värdepappersfond (30 %)
0,4
Summa 4,7Företagsskatt
Höjd
skattesats 28--30 %
1,0Arbetsgivaravgift
Höjning med 1,3 procentenheter
(8,1)
8,3Skatt på egendom
Förmögenhetsskatt slopas ej 1,9
Se
ovan, återinförda skalsteg 0,3
Se
ovan, begränsningsregel höjs från 55 till 75 %
0,3
Återställande av arvs- och gåvoskatt 0,4
Stämpelskatt
höjs 0,25 %
0,9
0,9
Summa
0,9
3,8Varor o tjänster
Reklamskatt
0,5
0,5Energi o miljö
Energiskatt industri
3,0
3,0
Miljöskatter
0,5
0,5
Summa
3,5
3,5
SUMMA
10,3
36,6
Ca Utfall offentlig ekonomi
20,9
28,0(*) additativ effekt = den adderade nettoeffekten. Se
3.1)
2 Skattepolitik för solidaritet 2.1
Skattereformen
Skatternas grundläggande uppgift är att finansiera de
offentliga utgifterna samt att utjämna skillnader i inkomst
och förmögenhet. Dagens skattesystem klarar inte att
fullgöra dessa uppgifter.
Grundprinciperna bakom den genomgripande
skattereformen i början av 90-talet var bland annat att
skapa enhetliga och enkla regler. Genom detta skulle
principen om lika skatt för lika inkomst gälla, och
möjligheterna till skattefusk och skatteundandragande
minska.
Syftet var dessutom att minska skatten på arbete och öka
skatterna på konsumtion och kapitalinkomster.
Marginalskatterna sänktes kraftigt, samtidigt som basen för
mervärdesskatten breddades. Rätten till avdrag beskars och
skatten från kapitalinkomster ökade därmed. Genom detta
skulle arbetsutbudet öka och sparandet stimuleras.
Grundprinciperna bakom skattereformen var i
huvudsak riktiga, men skattereformens praktiska
utformning och finansiering ledde till fördelningspolitiska
skevheter. Skattskyldiga med låga inkomster missgynnades
i allmänhet av skatteomläggningen. De fick små
skattelättnader men fick stå för en stor del av finansieringen
via breddade och höjda indirekta skatter.
Höginkomsttagarna däremot fick så stora
marginalskattesänkningar att de generellt sett gynnades av
skattereformen.
Vänsterpartiet yrkade därför avslag på reformen, och
lade motförslag som tog fasta på de positiva grundtankarna
men som tillgodosåg kraven på fördelningspolitisk rättvisa
och full finansiering.
Skattereformen var inte bara en omläggning utan ledde
i praktiken till en skattesänkning. Vänsterpartiet har länge
hävdat att skattereformen var underfinansierad med minst
20 miljarder kronor. Andra bedömare har uppskattat
underfinansieringen till vida större belopp. För en
redovisning av Vänsterpartiets analys av
underfinansieringen se Vänsterpartiets skattemotion ''Om
en rättvis skattepolitik'' januari 1992, avsnitt 4.
Erfarenheterna från skatteomläggningen har visat att
Vänsterpartiets kritik var riktig. I dag erkänner t.o.m. den
borgerliga regeringen att skattereformen var
underfinansierad. I finansplanen januari 1994 anges
underfinansieringen till ca 15 miljarder kronor. Orsaken
sägs vara att de dynamiska effekterna uteblivit, samt att
bolags- och pensionsbeskattningen gett mindre inkomster
än beräknat. (Se finansplanen proposition 93/94:100 bil 1.1,
sid 89.)
Den omfattande finansieringen via breddade
konsumtionsskatter gjorde att den effektiva efterfrågan
sjönk hos breda grupper. Samtidigt ledde den kraftiga
sänkningen av marginalskatterna i förening med
sparstimulanserna till en våldsam sparboom hos
inkomststarka grupper.
Hushållens nettosparande som andel av disponibel
inkomst
Undersökningar visar att det stegrade sparandet är
mycket ojämnt fördelat och att det är de inkomststarka
grupperna som stått för merparten av det ökande
sparandet.
Försvagningen av köpkraften för inkomstsvaga grupper
tillsammans med sparboomen gjorde att den effektiva
efterfrågan från hushållen sjönk kraftigt. Detta i sin tur
förstärkte den djupa lågkonjunktur som Sverige lidit av
under en följd av år.
Stora delar av grundprinciperna bakom skattereformen
var riktiga. Men reformen finansierades på fel sätt och
genomfördes vid fel tidpunkt. Detta gjorde att
skattereformen inte bara förstärkte lågkonjunkturen utan
troligen bidrog den också till att utlösa den ekonomiska
krisen.
2.2 Regeringen Bildt
Regeringen Bildt och dess skatteminister Lundgren (m)
har haft som uttalad ambition att fortsätta politiken med
skattesänkningar. Regeringens målsättning har varit att
sänka skatterna med 10 miljarder kronor per år.
Skattesänkningar för tillväxt var något av en grundbult i det
som regeringen kallade Ny start för Sverige.
I verkligheten har regeringen inte fullföljt denna
ambition. Statsrådet Lundgren hävdar att regeringen Bildt
sänkt skatter för ett nettobelopp på ca 17--18 miljarder
kronor. Det kan dock diskuteras hur stora
skattesänkningarna egentligen är. Skattebetalarnas
förening menar att regeringen i praktiken inte sänkt det
totala skatteuttaget utan snarast ökat det.
Regeringen Bildt har dock med stöd av en borgerlig
riksdagsmajoritet sänkt många skatter, t.ex. för företag, på
kapital, förmögenheter, arv och gåvor. Samtidigt har
regeringen drivit igenom en rad skattehöjningar för hushåll.
Genom detta har låginkomsttagare missgynnats och
kapitalägare gynnats. En genomgång av höjningarna
respektive skattesänkningarna ges nedan.
(Finansdepartementets uppskattningar av
inkomstförstärkningar/reduceringar, siffror i miljarder
kronor)
BESLUT OM SKATTESÄNKNINGAR 1991--1993
1991
Slopad omsättningsskatt på aktier
3,3
Slopad genomsyn bostadsrättsföreningar
0,3
Slopad förmögenhetsskatt arbetande kapital
0,6
Sänkt begränsningsregel förmögenhetsskatt
0,3
Sänkt förmögenhetsskatt
0,04
Lindrade regler för fåmansbolag
0,2
Summa 1991
4,741992
Sänkt moms på mat till 18 %
7,6
Slopad moms på värdepapper
0,3
Slopad skogsvårdsavgift
0,2
Slopad allmän löneavgift
2,2
Sänkt särskild löneskatt till 21,85 %
0,14
Slopad socialavgift på vinstandelar
0,1
Full kvittning av ränteutgifter
0,2
Sänkt skatt på aktievinster till 25 %
0,8
Sänkt skatt kapitalförsäkringar/aktiefonder till 25 %
0,9
Sänkt skatt på pensionsförsäkringar till 10 %
0,3
Sänkt förmögenhetsskatt
0,26
Sänkt arvsskatt
0,4
Summa 1992
13,4n1993
Sänkt skatt enskilda näringsidkare
1,1
Kvittning näringsförlust mot tjänsteinkomst
0,1
Slopad s.k. dubbelbeskattning
3,7
Sänkt fastighetsskatt hyreshus
2,17
Reducerad fastighetsskatt vid om- och tillbyggnad
0,34
Avdrag för reparation av mangårdsbyggnad
0,02
Summa 1994
7,43
Summa ovan 1991--1993
56,65
BESLUT OM SKATTEHÖJNINGAR 1991--1993
1991
Inga höjningar 1992
Höjd
moms till 25 %
5,9
Slopad avdragsrätt fackföreningsavgifter
1,5
Summa 1992
7,4
1993
Slopat schablonavdrag vid inkomstbeskattning
6,0
Höjd elskatt för hushåll
0,43
Höjd CO2-skatt för hushåll
1,51
Höjd CO2-skatt för andra än hushåll
1,29
Höjd miljöskatt för inrikesflyget
0,04
Preliminär F-skatt sidoinkomster
1,3
Höjd bensinskatt
4,3
Slopat avdrag kraftvärmeverk
0,2
Höjd tobaksskatt
1,9
Slopat reallöneskydd i skatteskalan
0,8
Höjd skatt allemansspar till 30 %
0,4
Höjd reducerad moms från 18 till 21 %
3,24
Återföring beredskapslager olja
0,08
Höjd alkoholskatt på öl
0,04
Summa 1993
21,53
1994
Sänkt grundavdrag
4,8
Inget reallöneskydd i skatteskalan
0,8
Indexering av vissa punktskatter t.o.m. 1998
2,02
Slopat grundavdrag vid statlig taxering
0,3
Förändrad bolagsskatt
1,4
Månadsuppbörd F-skatt
0,2
Utlandstraktamenten
0,5
Höjd folkpensionsavgift
1,2
Skattedel av egenavgift i arbetslöshetsförsäkring
0,4
Summa 1994
11,62
Summa 1991--1993
40,55
+ Införda egenavgifter, 1,9 % ca
8,0
Total summa 1991--1993 =
48,55
Detta gör en nettosänkning av skatteuttaget 1991--93 på
ca 8 miljarder kronor. Således en avsevärt lägre
skattesänkning än de 30 miljarder kronor som var
regeringens målsättning. Det bör framhållas att
ovanstående sammanställning bygger på
Finansdepartementets egna redovisningar. Vårt tillägg är
endast att vi fört upp egenavgifterna som den skattehöjning
det i praktiken är.
n
FÖR 1995 VISSA YTTERLIGARE
SKATTEÄNDRINGAR
Sänkt kapitalinkomstskatt 30 till 25 %,
+0,5
(pga att värdet av underskottsavdragen minskar)
Slopad förmögenhetsskatt
--1,4
Skattedel av egenavgiften
+0,4
Summa
--0,5
Tillkommer höjd egenavgift 1 % ca
+4,0
SUMMA
+3,5
För 1995 skärps skatteuttaget med 3,5 miljarder kronor.
Detta gör att regeringens skattesänkningar netto för 1991--
1995 begränsar sig till 4,5 miljarder kronor.
Om än regeringen har ''misslyckats'' med att sänka
skatterna, så har den lyckats med att minska skatternas
utjämnande funktion. Regeringens politik har gjort att
tanken på ett enkelt och enhetligt skattesystem slagits
sönder. Därmed har regeringen åter öppnat för stora
möjligheter till avancerad skatteplanering och
skatteundandragande.
2.3 Skattepolitik, arbetslöshet och budgetunderskott
Sverige befinner sig i en mycket djup ekonomisk kris. De
två allvarligaste yttringarna är den dramatiskt höga
arbetslösheten på 12,7 % och den stora statsskulden på nu
över 1 000 miljarder kronor.
Den enda vägen ledde fel. BNP har sjunkit under flera
år. Industrin har förlorat 200 000 arbetstillfällen. Det enda
som tagit ny fart sedan regeringen Bildt tillträdde är
arbetslösheten och räntorna på statsskulden. Det står nu
helt klart att skattesänkningar inte var en genväg till tillväxt.
Arbetslösheten
En stor del av budgetunderskotten kan förklaras av
arbetslösheten. När arbetslösheten ökar så stiger utgifterna
samtidigt som skatteinkomsterna sjunker. En ökad
arbetslöshet betyder färre arbetade timmar, mindre
lönesumma, och därmed mindre skatteinkomster.
En hög arbetslöshet och lågkonjunktur är detsamma
som en låg efterfrågan. Det gör att inkomsterna från
momsen och andra indirekta skatter utvecklas sämre än
förväntat.
Arbetslösheten är inte bara ett problem för de
arbetslösa, utan ett problem för hela samhällsekonomin.
Att pressa ner arbetslösheten innebär att man på sikt ökar
skatteinkomsterna.
Underskotten
Utrymmet för att driva en expansiv finanspolitik
begränsas av budgetunderskotten. Underskott som i princip
var bestående under hela 1980-talets högkonjunktur, men
som delvis doldes av de skatteintäkter som skapades i
inflationsekonomin.
Statens budgetsaldo och statsskuld (statsskuld per den 30
juni, siffror i miljarder kronor)
För budgetåret 1992/93 blev saldot 187 miljarder kronor.
Detta gentemot en budget som utgick från ett beräknat
underskott på ca 70 miljarder kronor. För budgetåret
1993/94 beräknades budgetunderskotten till 160 miljarder
kronor. Även det var en grov underskattning.
Ovanstående tabell redovisar inte hela problemet. Den
offentliga ekonomin består inte bara av statsbudgeten utan
också av socialförsäkringarna och kommunsektorn.
Underskotten i den samlade offentliga sektorn är nu
dramatiskt stora. 1993 uppgick underskottet i den offentliga
sektorns finansiella sparande till 13,5 % av BNP. Mellan
1990 och 1993 minskade det finansiella sparandet med 253
miljarder kronor motsvarande 18 % av BNP.
Underskotten gör att statsskulden växer. 1994 ligger
skulden på över 1 000 miljarder kronor. En ökande
statsskuld pressar upp ränteläget. En stor statsskuld med
höga ränteutgifter tvingar fram nedskärningar av andra
utgifter. Det tränger undan utrymmet för angelägna
inkomstöverföringar och minskar utrymmet för offentlig
konsumtion. En hög statsskuld innebär en ständig
överföring av kapital till höginkomsttagarna.
Långtidskalkyl (LK) 1993/1994 -- 1997/1998
Finansdepartementets tjänstemän redovisade våren
1993 en kalkyl för hur Sveriges ekonomi och statens
finanser kan antas utvecklas under de närmaste fem åren.
Utgångspunkten är att det sker en kraftig uppgång i den
svenska ekonomin. ''Beräkningarna i LK:n grundar sig
därmed på en genomgående gynnsam ekonomisk
utveckling under hela perioden.'' I kalkylen har man lagt in
schablonmässiga budgetförstärkningar dels som
besparingar, dels som skattehöjningar, ''...finansplanens
besparingsprogram som för slutåret 1997/98 fördelats med
20 miljarder kronor som skatteökningar och 25 miljarder
kronor som totala utgiftsminskningar''.
För 1993/94 beräknas statsbudgetens underskott till 190
miljarder kronor, eller 12,9 % av BNP. Statsbudgetens
underskott antas dock minska till 70 miljarder kronor vid
slutet av perioden, dvs till 3,9 % av BNP. Men statsskulden
ökar trots detta snabbt. Redan budgetåret 1996/97 kommer
statsskulden att överstiga BNP. Och under perioden
beräknas skuldkvoten öka från ca 80 % 1993/94 till ca 110 %
för budgetåret 1997/98.
I kalkylen skriver man: ''Under LK-perioden sker en
kraftig ökning av statsskulden från en nivå på ca 970
miljarder kronor efter budgetåret 92/93 till ca 2 000
miljarder kronor efter budgetåret 97/98. Uttryckt som
procent av BNP ökar statsskulden från 69 till 109 %.''
Utredningen fortsätter: ''Resultatet av beräkningarna visar
trots den relativt ljusa utvecklingen med en snabb
ökningstakt av BNP samt den gynnsamma utvecklingen på
räntemarknaden som förutspås kommer skuldkvoten att
fortsätta stiga under hela LK-perioden.''
Så även om det går över förväntan bra, så går det ganska
illa enligt Finansdepartementets kalkyl. I sin förlängning
kan en sådan utveckling hota demokratiska grundvärden.
För vad händer om skattebetalarna bara får nedskärningar
för sina skattepengar, samtidigt som arbetslösheten kan
räknas i tvåsiffriga tal?
En väg att klara räntebetalningarna från skuldbördan är
att i praktiken försöka inflatera bort underskotten, dvs. låta
en högre inflation minska räntekostnaderna. Den vägen är
inte tillrådlig. Den förutsätter dessutom att huvuddelen av
statsskulden består av långa lån tagna i inhemsk valuta. En
hög inflation slår dock blint fördelningspolitiskt och driver
upp ränteläget. Det hämmar tillväxten och därmed
möjligheterna att trygga såväl arbete som god miljö.
Skattekvoten
Med begreppet skattekvot menas summan av de samlade
skatterna och avgifterna i förhållande till BNP. För 1993
beräknades skattekvoten till 49,8 %. Samtidigt låg
utgiftskvoten, dvs. utgifternas andel av BNP, på 73,2 %.
Det är denna skillnad som skapar budgetunderskotten.
BNP beräknas för 1993 till 1 436 miljarder kronor. En
procents ökad eller minskad skattekvot på den BNP-siffran
innebär ca 14 miljarder kronor.
En sänkt skattekvot är ett tecken på sänkta skatter. Från
1990 till 1993 har skattekvoten fallit med 6 procentenheter.
Det motsvarar enligt finansplanen 1994 ett skattebortfall på
87 miljarder kronor. Som framgår av nedanstående så är
den sjunkande skattekvoten dock inte enbart ett resultat av
beslutade skattesänkningar. I finansplanen gör regeringen
bedömningen att de direkta skattesänkningarna mellan
1990 och 1993 ligger på ca 30 miljarder kronor.
Mellan 1993 och 1995 räknar regeringen med att
skattekvoten skall falla med ytterligare 1,5 procentenheter.
Sänkningen är ett nettoresultat både av skattehöjningar och
sänkningar. Skatten höjs för löntagare genom att
grundavdraget reduceras och genom att egenavgifter på 3 %
införs. Skatten på kapitalinkomster och företag sänks
samtidigt, och förmögenhetsskatten slopas från 1995.
Begreppet skattekvot missförstås/missbrukas ibland. En
fallande skattekvot är ett tecken på ett minskat skatteuttag.
Men även sättet att ta ut skatt och den ekonomiska
utvecklingen kan påverka skattekvotens storlek och
registreras som en fallande skattekvot.
Det är t.ex. fel att tro att en sänkt skattekvot måste
innebära att hushållen får mer pengar i plånboken -- ökade
disponibla inkomster. En stor del av skatteintäkterna
används t.ex. för att finansiera direkta inkomstöverföringar
till hushållen. Vidare kommer en sänkning av
inkomstskatten, som fullt ut finansieras via ökad moms,
beräkningsmässigt att registreras som en sjunkande
skattekvot. Detta då momsen ökar priserna och därmed
värdet av BNP.
Skilda beräkningsgrunder och skattesystem i olika
länder samt olika förutsättningar i respektive land, t.ex.
ålderssammansättning, beskattade eller obeskattade bidrag
etc, gör det svårt att göra jämförelser av skattetrycket
mellan olika länder utifrån ländernas angivna skattekvot.
Den i Sverige snabbt fallande skattekvoten tillsammans
med den dramatiskt ökande statsskulden visar dock både på
möjligheten och nödvändigheten av att åter öka
skatteuttaget. Alltför snabba och stora skattehöjningar kan
emellertid verka hämmande på efterfrågan och därmed
bromsa den konjunktur som nu håller på att vända uppåt.
Det ökade skatteuttaget som krävs måste därför fasas in på
ett sådant sätt att man ej bromsar den ekonomiska
återhämtningen.
Vänsterpartiets skatteförslag för budgetåret 1993/94
innebär att skattekvoten höjs med ca 1,5 procentenhet. För
helåret 1995 innebär det att skattekvoten stiger med ca 2,5
procentenheter från 48,3 % till 50,8 %, dvs. till 1992 års
nivå.
2.4 Skatt efter bärkraft
Skatteuttaget i Sverige är högt. Det är dock inte
dramatiskt högre än i många jämförbara länder, och det var
det inte heller vid ingången till 1990-talet. För en jämförelse
bl.a. med andra industristater i Europa se Vänsterpartiets
motion ''En rättvis skattepolitik'' januari 1992.
Det höga svenska skatteuttaget kommer främst från en
bred och hög moms och andra indirekta skatter. På flera
områden är det svenska skatteuttaget dock inte högre än i
många andra industristater. På några områden var det
t.o.m. redan vid 1990-talets början väsentligt lägre. Det
gäller t.ex. den svenska företagsbeskattningen. Se tabell
nedan.
Företagsbeskattning
Tabell över total skattebelastning på utdelad vinst i
Sverige, och vägt genomsnitt för EG 1991, för individer
med maximal marginalskatt. För Sverige uppgifter för 1991
och 1993 (inom parentes med beaktande av Annellavdrag).
Sverige 1991 = 51,0 (40,5) %
Sverige 1993 = 47,5 (36,3) %
EG
Sverige 1991 = 56,8 ( , ) %
(Källa: Sverige, Europa och skatterna,
Finansdepartementet mars 1992, sid 50)
Inte heller den svenska inkomstbeskattningen eller de
lagstadgade arbetsgivaravgifterna låg vid början av 1990-
talet högre än genomsnittet för EG/EU:s medlemsstater.
Detta framgår av nedanstående tabell. Det bör observeras
att tabellen beskriver förhållandet före sänkningen av de
svenska arbetsgivaravgifterna. Sedan jämförelsen gjordes
har de svenska arbetsgivaravgifterna sänkts till 31 %.n
Arbetsinkomster
Marginalskatt 1992
Arbetsgivaravgift
1 juli 1991
Sverige
24 -- 51 %
37 %
Vägt EG-snitt
16 -- 52 %
36 %(Källa: Sverige, Europa och skatterna,
Finansdepartementet mars 1992, sid 55)
Inte ens kapitalbeskattningen i Sverige låg vid ingången
av detta decennium över snittet för EG/EU:s
medlemsstater.
Kapitalbeskattning
Kapitalinkomstbeskattning i Sverige och EG 1 januari
1991 maximala marginalskatter, effektiv skattesats för
reavinster.
Aktier
Utdelning
Reavinster
Räntor
Sverige
30,0 %
19,1 %
30,0 %
Vägt EG-snitt
50,5 %
7,4 %
35,4 %(Källa: Sverige, Europa och skatterna,
Finansdepartementet mars 1992, sid 60)
Nedanstående tabell ger en mer detaljerad bild av
skillnaderna i företagsskatt och arbetsgivaravgifter mellan
Sverige och EG/EU-staterna. Även denna tabell beskriver
förhållandet innan sänkningen av de svenska
arbetsgivaravgifterna.
Arbetsgivaravgift och företagsskattesatser i Sverige och
EG-länderna 1991. Siffrorna anges i procent
Land
Arbetsgivaravgift
Företagsskattesats
Italien
53
47,8
Frankrike
49
42,0
Nederländerna
44
35,0
Tyskland
37
44,3
Portugal
36
39,6
Spanien
35
35,3
Belgien
29
39,0
Grekland
25
40,0
Luxemburg
22
40,3
Irland
20
10,0
Storbritannien
19
34,0
Danmark
0
38,0
Vägt EG-snitt, efter ecu-vikter
37,4
40,6
Sverige
37,0
30,0(Källor: TCO välfärdsfakta nr 4 1992. Sverige, Europa
och skatterna, Finansdepartementet mars 1992. Svensk
beskattning i ett integrerat Europa, bilaga 2 till LU92.)
Solidarisk skattepolitik för sunda statsfinanser
Det är nu viktigt att driva en politik för att få
statsfinanserna i bättre balans. Vänsterpartiets
finansmotion redovisar en väg för detta.
Allt fler inser att det inte finns något sådant som en
''gratis lunch'', dvs. att välfärd måste betalas. Vänsterpartiet
ser inget egenvärde i ett högt skatteuttag. Det är dock inte
möjligt att klara budgetunderskotten enbart genom tillväxt
eller besparingar. Det senare innebär i praktiken oftast
nedskärningar av offentlig service.
I takt med att välfärden och rättvisan gröps ur så växer
förståelsen för behovet av uthålliga skatteinkomster.
Förslagen om en särskild s.k. kris-, värn- eller
solidaritetsskatt har därför mött ett brett gensvar.
Budgetunderskotten måste angripas på tre fronter
samtidigt. En framgångsrik bekämpning av underskotten
förutsätter:ökad nationalinkomst, dvs tillväxt genom
minskad arbetslöshet, fler arbetade timmar ger ökade
skatteinkomster skattehöjningar besparingar
(nedskärningar/effektiviseringar)
Vänsterns väg för sundare statsfinanser kräver
skattehöjningar. Hur stora skattehöjningar som krävs beror
på hur framgångsrikt en politik för full sysselsättning kan
drivas och i vilken takt som behövliga sparprogram kan
genomföras. En mycket snabb och kraftig skattehöjning är
inte lämplig av konjunkturskäl, men under 1990-talet kan
det bli nödvändigt att höja skatteuttaget med 20--30
miljarder kronor, för att få kontroll på budgetunderskotten.
Företagssektorn kan tänkas bidra inom intervallet 10--
15 miljarder kronor, fördelat på tre delar, inkomstskatter,
arbetsgivaravgifter, samt energi- och miljöskatter. Sådana
höjningar måste fasas in med hänsyn till konjunktur- och
kostnadsläget inom företagssektorn.
Hushållen kan bidra inom samma intervall, dvs 10--15
miljarder kronor fördelat på kapital- och
förmögenhetsbeskattning samt indirekta och
miljörelaterade skatter. Ett väsentligt ökat skatteuttag bör
ske genom en miljörelaterad skatteväxling. En sådan
växling ger dock ingen nettoförstärkning då detta utrymme
huvudsakligen bör brukas för att sänka skatten på arbete.
3 Inkomstbeskattning
Inkomstbeskattningen kan delas in i tre grupper, skatt på
arbetsinkomster, skatt på kapitalinkomster, samt
företagsbeskattningen.
3.1 Fysiska personers inkomstskatt
För budgetåret 1993/94 förespråkar Vänsterpartiet vissa
skattehöjningar. Fördelnings- och budgetskäl talar för att
främst höja inkomstskatterna. Detta ligger i linje med de
krav på en särskild värn-, kris- eller solidaritetsskatt som
diskuterats under senare tid.
Starka fördelningsskäl talar dessutom för ett ökat
skatteuttag på förmögenheter och kapitalinkomster.
Skattepolitiken kan och bör inte rymma beslut med
retroaktiv verkan. Sådana skattehöjningar kan därför inte
ge inkomster för budgetåret 1994/95. Höjningar av skatter
för inkomståret 1995 kommer att taxeras vid 1996 år
taxering och ge påtagliga budgetintäkter först budgetåret
1996/97.
Höjd inkomstskatt kan påverka hushållens totala
konsumtion. På senare år har sparkvoten ökat dramatiskt.
Som angetts ovan är det främst hushåll i de högre
inkomstskikten som ökat sitt sparande. Ett ökat skatteuttag
som riktar in sig på de högre inkomstskikten kan därför
huvudsakligen antas påverka dessa gruppers sparande och
inte hushållens totala konsumtion.
Vänsterpartiet föreslår att inkomstskatten höjs genom
tre åtgärder:
1. Grundavdraget slopas för inkomster över
brytpunkten 2.
Statsskatten höjs från 20 till 25 %
3. Ett nytt skikt på 30 % inrättas för inkomster över 300
000 kronor.
1. Grundavdraget
Grundavdraget slopas för inkomster över brytpunkten.
Detta sker genom att avdraget trappas ned från en
inkomstnivå på ca 160 000 så att det helt upphör för
inkomster över brytpunkten. Detta gör att marginalskatten
stiger från ca 34 % till 39 % för inkomster under
brytpunkten vid en kommunalskatt på 31,04 %,
genomsnittet för den kommunala skattesatsen.
Inkomstförstärkningen för den offentliga ekonomin
genom Vänsterpartiets förslag för helåret 1995 kan
beräknas till 4 857 miljoner kr. Då inget grundavdrag finns
vid den statliga taxeringen faller hela
inkomstförstärkningen ut i den kommunala sektorn.
Som framgår av nedanstående tabell så ökar
skatteuttaget mest för de inkomsttagare som ligger över
brytpunkten.
Den statliga skatten höjs från 20 % till 25 % för
inkomster över brytpunkten. Inkomstförstärkning för
budgetåret 1994/95 kan beräknas till 2,17 miljarder kronor.
3. Ett nytt skatteskikt
Ett nytt skikt i skatteskalan på 30 % inrättas för
inkomster över 300 000 kr. Inkomstförstärkning budgetåret
1994/95 kan beräknas till 2,96 miljarder kronor.
Genom detta stiger marginalskatten till ca 60 % för de
inkomsttagare som tjänar ca 25 000 kr i månaden.
Marginalskatten blir dock fortfarande väsentligt lägre än de
72 % som rådde vid betydligt mer måttliga inkomster innan
skattereformen.
Vid en högsta marginalskatt på 60 % kommer Sverige
troligen tillsammans med Nederländerna att ha världens
högsta marginalskatt. Den högsta marginalskatten i
Holland ligger på 60 %. Vänsterpartiet bedömer det dock
som rimligare att ha världens högsta marginalskatt än att ha
världens snabbast ökande statsskuld.
Vänsterpartiets förslag till skattehöjningar ger påtagliga
inkomstförstärkningar men den samlade effekten blir
mindre än den adderade summan för varje enskild post.
Detta beror på att var och en av skattehöjningarna minskar
skattebasen för de andra skattehöjningarna.
Total effekt
93/94
1995
Slopat grundavdrag över brytpunkt
ej budget
4,9
Höjd statsskatt 20 till 25 %
2,17
4,35
Nytt skikt, 30 % över 300 000 kronor
3,85
7,69
summa ej = adderad summa
(+5,92)
(+16,94)
Summa ''additativ effekt''
4,44
12,16
Beskattning av tjänstebil
Förmånsbeskattningen av s.k. tjänstebilar är utformad
så att skatten i princip blir densamma, oavsett hur mycket
den skattskyldige använder bilen privat. Denna
schabloniserade utformning av reglerna har skattetekniska
fördelar.
Schabloniseringen gör dock att den extra kostnaden --
''marginalkostnaden'' -- för förmånstagaren att nyttja bilen
privat blir obefintlig eller mycket liten. Skattereglerna
stimulerar därmed till ett ur miljöperspektiv överdrivet och
onödigt bilåkande. Från resurs- och miljösynpunkt är detta
tvärtemot önskad utveckling.
De svenska skattereglerna har dessutom utformats så att
de relativt sett har gynnat större och mer bränslekrävande
modeller. Reglerna har inte gynnat hänsynen till miljön --
möjligen har de gynnat svenska bilmodeller. Vissa kritiker
har anklagat svensk bilindustri för att ligga efter när det
gäller att ta fram miljöanpassade bilmodeller. I sämsta fall
kan de svenska skattereglerna ha bidragit till att bromsa en
utveckling mot mer miljöanpassade svenska bilmodeller.
Vänsterpartiet har vid upprepade tillfällen efterlyst
beslut som skärper beskattningen av tjänstebilar.
Vänsterpartiet har krävt att detta skall ske på ett sådant sätt
att beskattningen får en påtaglig miljöprofil, dvs. att
förmånsvärdet knyts till såväl värdet som modellens
miljöpåverkan samt möjligheten att nyttja bilen privat.
För att uppnå detta syfte kan flera olika tekniker
användas. I utredningen (Ds 1993:53) finns också förslag till
skatteskärpningar, innefattande bl.a. en form av
körjournaler. Även andra metoder kan dock användas som
t.ex. att bygga beskattningen på företagens bokförda
uppgifter, alternativt att höja förmånsvärdena kraftigt men
ge reduktion till de tjänstebilsinnehavare som själva betalar
bensinkostnaderna.
Det finns också andra förslag, t.ex. från forskare, om att
höja förmånsvärdet så kraftigt att det för flertalet
tjänstebilsinnehavare skulle vara lönsammare med egen bil.
Slutligen skulle en miljöklassning kunna påverka fordonets
förmånsvärde. I en framtida miljöklassning bör en klass för
extremt miljövänliga fordon finnas -- klass 0.
Vänsterpartiet ser det inte som lämpligt att i ett
riksdagsbeslut låsa fast vilken teknik som bör brukas för att
skärpa beskattningen av tjänstebilar. Den frågan bör i
stället lösas inom en särskild parlamentarisk beredning.
Frågan bör beredas skyndsamt så att beslut om
skatteskärpningar kan tas senast under höstriksdagen 1994,
och träda i kraft för inkomståret 1995.
Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
3.2 Näringsverksamhet
Det är viktigt att stärka de mindre företagens roll i den
svenska ekonomin. Det gäller att få igång nya företag, men
också att skapa förutsättningar för existerande att
utvecklas.
En väg för att stärka de mindre företagens möjligheter
vore att skapa en ny bolagsform -- ett enklare aktiebolag --
som kan bli det mellanting som mindre företag kan använda
sig av. Bland annat TCO har framfört denna tanke.
Vänsterpartiet ser positivt på denna idé, och föreslår att en
ny företagsskatteutredning får i uppdrag att närmare bereda
detta förslag. Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.
De enskilda näringsidkarna har länge varit en
skattemässigt missgynnad företagargrupp i förhållande till
skattereglerna för de juridiska personerna -- aktiebolagen.
Med anledning av proposition 1993/94:50 Fortsatt
reformering av företagsbeskattningen tog riksdagen i
december 1993 beslut som väsentligt förbättrade
skattesituationen för egenföretagarna. Besluten skapade
ökad likformighet för egenföretagarna gentemot
aktiebolagen men det skedde till priset av ett
inkomstbortfall för statskassan på 1--2 miljarder kronor. Ett
bortfall som inte kompenserades genom andra åtgärder.n
Inkomstbortfall genom proposition 1993/94:50, enskilda
näringsidkare
Varaktig
Kort sikt
effekt
helår
1.
Positiv räntefördelning periodiseringsfond och ökning av
expansionsmedel
--1,2
--1,3
2.
Kvittning mot inkomst av tjänst
--0,1
--0,7
3.
Återföring av SURV
--0,1
--0,3
4.
Uppskjuten återföring av uppskovsbelopp
--0,0
--0,7
Summa enskilda näringsidkare
--1,2
--2,4
Vänsterpartiet har sedan länge hävdat att
skatteförhållandena för företag borde göras mer likformiga
oavsett juridisk form. Sådana förändringar borde dock med
hänsyn till det ansträngda budgetläget finansieras inom
ramen för den samlade företagsbeskattningen.
Vänsterpartiet avstyrkte därför förslagen i proposition
1993/94:50. Vänsterpartiets uppfattning var att en särskild
parlamentarisk utredning borde berett frågan. En utredning
med uppgift att lägga förslag så att en önskvärd likformighet
kunde finansieras inom ramen för den samlade
företagsbeskattningen.
Ett annat skäl för ytterligare beredning var att
regeringens förslag till förbättringar för de enskilda
näringsidkarna var mycket komplicerade. Detta gällde bl.a.
reglerna för expansionsmedel och räntefördelning. Kritiken
framgick bl.a. av Lagrådets yttrande. Lagrådet ansåg att
ytterligare ansträngningar skulle gjorts för att förenkla
systemet (se proposition 1993/94:50 s 171).
Detta var och är en allvarlig kritik. Med de regler som
införts blir småföretagen ännu mer beroende av
redovisningsfirmor. Komplexiteten i lagstiftningen gör att
det ofta kommer att krävas kvalificerad rådgivning för att
driva verksamheten enligt lagens bokstav -- och goda råd är
dyra. En utredning bör därför ges i uppdrag att se över
reglerna i syfte att få fram enklare system för
småföretagsamheten. Detta bör riksdagen ge regeringen till
känna.
Riksdagen beslöt vidare med anledning av proposition
1993/94:50 om vissa åtgärder för att öka nyföretagandet. I
beslutet ingick bl.a. en möjlighet till kvittning av
underskottsavdrag mot tjänsteinkomst vid nystartandet av
ett företag. Denna rätt gäller under de fem första åren.
Vänsterpartiet redovisade redan i samband med
skattereformen att vi kan tänka oss en begränsad
kvittningsrätt. Våra överväganden då grundade sig bl.a. på
de särskilda problem som finns i glesbygd, och för vissa
kombinationsföretag. Vi avvisade därför inte kategoriskt
tanken på någon form av kvittningsrätt. Riksdagens beslut
till återinförd kvittningsrätt har dock alltför stora brister.
Beslutet öppnar för möjligheter till manipulationer och
skatteundandragande.
Vänsterpartiet anser att kvittningsrätten måste
begränsas såväl vad gäller summor som tidsrymd. För att
systemet inte skall ge kraftiga tröskeleffekter kan
avdragsrätten dessutom behöva trappas ned under några år.
En utredning bör få i uppgift att se över systemet med
kvittningsrätt i enlighet med ovanstående. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna.
3.3 Kapitalbeskattning
Vänsterpartiet anser att alla kapitalinkomster skall
beskattas med samma skattesats. En ''neutral''
kapitalbeskattning gör att kapitalbeskattningen inte styr
kapitalplaceringar eller investeringar. Principen minskar
också möjligheterna till skatteundandragande.
I samband med skattereformen (proposition
1989/90:110) beslöt riksdagen om en enhetlig skattesats för
kapitalinkomster på 30 %. I verkligheten medgav dock
riksdagen redan i samband med skattereformen en mängd
undantag från denna princip. I en motion med anledning av
proposition 1989/90:110 lade Vänsterpartiet förslag som
innebar att denna princip fullföljdes i praktiken.
Regeringen Bildt har dock gått i motsatt riktning.
Genom de beslut som riksdagen tog med anledning av
proposition 1991/92:60 ''Skattepolitik för tillväxt'' kom
principen om 30 % i kapitalbeskattning snarare att bli
undantaget än regeln. Tanken på 30 % i kapitalbeskattning
raserades slutligen fullständigt genom de beslut riksdagen
tog hösten 1993 med anledning av proposition 1993/94:50
''Fortsatt reformering av företagsbeskattningen''.
I det senare fallet gällde beslutet bland annat ett
fullständigt slopande av den s.k. dubbelbeskattningen,
genom lättnader på ägarsidan. För Vänsterpartiets analys
och ståndpunkter kring frågan om dubbelbeskattningen, se
avsnittet 3.4.
Riksdagen har dessutom beslutat att sänka skattesatsen
för kapitalinkomster från banksparande etc, från 30 till
25 % från och med inkomståret 1995.
Vänsterpartiet menar att riksdagens principbeslut från
1990 om en enhetlig kapitalbeskattning på 30 % bör
förverkligas. Riksdagen bör därför besluta att sätta
skattesatsen för kapitalinkomster från banksparande m.m.
till 30 %. Genom rätten till underskottsavdrag för
skuldräntor gör detta att skatteinkomsterna sjunker med ca
500 miljoner kronor. Bland annat för att motverka denna
effekt bör avdragsmöjligheterna inom kapitalbeskattningen
minskas. Vänsterpartiet föreslår att ett strikt avdragstak för
bruttoräntor över 110 000 kr införs.
För inkomståret 1994 beskattas inkomster av kapital
enligt åtta olika skattesatser.
1. Ränteinkomster från bank
30,0 %
2. Reavinster på utländska aktier och andelar i
utlandsbaserade fonder 25,0
%
3. Avkastningsskatt på kapitalförsäkringar
20,0 %
4. Reavinst på andel i värdepappersfond med mellan 60 och
90 % i aktier 17,5
%
5. Reavinst vid försäljning av villor och bostadsrätter
15,0 %
6. Reavinster på svenska aktier och svenskbaserade
aktiefonder med minst 90 % i aktier 12,5
%
7. Avkastningsskatt på pensionssparande
9,0 %
8. Utdelning på svenska aktier
0,0 %
Vänsterpartiet föreslår att riksdagen upphäver flertalet
av de beslut som riksdagen tog med anledning av
propositionerna 1991/92:60 ''Skattepolitik för tillväxt'' samt
1993/94:50 ''Fortsatt reformering av
företagsbeskattningen''.
För detta syfte föreslår Vänsterpartiet att riksdagen hos
regeringen begär förslag om att återkalla följande av
riksdagens tidigare beslut med anledning av proposition
1993/94:50.
Återställningar av tidigare beslut med anledning av
proposition 1993/94:50
Vid bifall till dessa förslag föreslår Vänsterpartiet
dessutom att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
återkalla följande riksdagsbeslut med anledning av
proposition 1991/92:60.
Återställningar av tidigare beslut med anledning av
proposition 1991/92:60
Återställd skatt på avkastning av privata
pensionsförsäkringar från 10 till 15 % (intäkt 300 miljoner
kronor). (Skatten är numera omvandlad till en
schablonberäknad avkastningsskatt med en skattesats på
9 %.)Återställd skattesats för avkastning på
kapitalförsäkring från 25 till 30 % (intäkt 500 miljoner
kronor). (Skatten är numera omvandlad till en
schablonberäknad avkastningsskatt med en skattesats på
20 %.)Återställd skatt på överskott i värdepappersfond
till 30 % (intäkt 400 miljoner kronor.)Återgå till 30 % i
skatt vid reavinstbeskattning av aktier och andelar i
handelsbolag. I samband med beslutet att sänka till 25 %
angavs att sänkningen skulle ge ett bortfall på 840 miljoner
kronor.
Summa ovanstående = 2 miljarder kronor
Vänsterpartiet föreslår således:att riksdagen hos
regeringen begär förslag så att skattesatsen på reavinster
från aktier och andra finansiella instrument som beskattas
enligt aktievinstreglerna sätts till 30 % för 1995.att
riksdagen hos regeringen begär förslag så att skattesatsen på
avkastning från kapitalförsäkringar och
värdepappersfonder sätts till 30 % för 1995.
Avkastningsskatt på pensionssparande, m.m.
Riksdagen beslöt våren 1993 att införa en ny sparform,
individuellt pensionssparande i bank. Vänsterpartiet
motsatte sig införandet av särskilda skatteregler för det
individuella pensionssparandet i bank. Skälen för detta var
bl.a. att Vänsterpartiet inte ansåg det samhällsekonomiskt
motiverat att införa ytterligare kostsamma sparstimulanser.
Detta särskilt som hushållssparandet redan var och är högt
uppdrivet.
Det var dessutom olämpligt att introducera nya
särlösningar när hela frågan om pensionssystemet var under
utredning i en parlamentarisk kommission. Starka skäl talar
således för att skattelättnaderna för det individuella
pensionssparandet bör avvecklas. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
I samband med beslutet om det individuella
pensionssparandet förändrades även reglerna för
beskattningen av pensionssparandet. Förändringen innebar
att skatten nu beräknas efter en schablon. Skattesatsen
fastställdes till 9 % vilket beräknades motsvara en skattesats
på 10 % i det gamla systemet.
Enligt Vänsterpartiets mening är denna skattesats för
låg. Detta visas också av att intäkterna blivit väsentligen
mindre än beräknat. En så låg skattesats bryter vidare mot
tanken på en enhetlig kapitalbeskattning. Då
pensionssparandet är långsiktigt till sin natur kan dock en
viss reduktion av skattesatsen vara motiverad.
Vänsterpartiet föreslår att skattesatsen höjs från 10 till
15 %. Riksdagen bör hos regeringen begära förslag i
enlighet med det anförda.
Motsvarande höjning bör ske med skattesatsen för
kapitalförsäkringar, dvs. från 20 % till 30 %. Riksdagen bör
hos regeringen begära förslag i enlighet med det anförda.
Avdragsrätt för pensionsförsäkringar och
pensionssparande
Inbetalningar till såväl pensionsförsäkringar som det
individuella pensionssparandet är avdragsgilla vid
inkomstbeskattningen och utbetalningar beskattas som
inkomst av tjänst. Avdragsrätten är maximerad till 1
basbelopp, ca 35 000 kr. För de fall 10 % av inkomsten
överstiger ett basbelopp så tillåts avdrag med upp till två
basbelopp. Detta innebär en skattesubvention -- en
skattekredit för denna sparform.
De samlade avdragen för pensionsförsäkringarna
uppgår till ca 10 miljarder kronor. Vid en genomsnittlig
avdragseffekt på 38 % blir skattebortfallet 3,8 miljarder
kronor per år. Det kan ifrågasättas om det är
samhällsekonomiskt motiverat att subventionera en
sparform som ligger utanför den traditionella marknaden
för riskkapital. Subventionen är dessutom så utformad att
den är mest fördelaktig för dem som har de högsta
inkomsterna. Detta är skäl som talar för att avdragsrätten
för inbetalningar till pensionssparandet borde avvecklas.
En avveckling är dock inte oproblematisk. Skillnaden
mellan pensionssparande och t.ex. vanligt banksparande är
att utbetalningar från pensionssparandet beskattas som
inkomst från tjänst, medan uttag från banksparande inte
beskattas. En fullständig avveckling av avdragsrätten för
pensionsförsäkringar förutsätter att inkomstbeskattningen
vid uttag slopas.
Ett annat skäl till en viss subvention är den konkurrens
om pensionssparandet som förekommer från utlandet. I ett
flertal länder beskattas t.ex. pensionssparande och livbolag
efter extra förmånliga regler.
Det är dock samhällsekonomiskt motiverat att dra ned
på subventionsgraden. En halvering av avdragsrätten skulle
ge en inkomstförstärkning på 1,9 miljarder kronor. En
reducering för inkomståret 1995 betyder med hänsyn till
jämkningar ökade skatteinkomster redan för budgetåret
1994/95. Vid en försiktig beräkning kan
inkomstförstärkningen uppskattas till 600 miljoner kronor.
Ett minimikrav är att begränsa avdragsrätten till 1
basbelopp. En utredning i detta syfte bör tillsättas. Vad som
ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
Skärpt avdragstak
Avdragsrätten för skuldräntor är så omfattande att en
sänkt skattesats i kapitalbeskattningen gör att
skatteinkomsterna minskar. Vänsterpartiet anser att rätten
till avdrag för skuldräntor bör avvecklas. Med hänsyn till de
många egnahemsboende med underskottsräntor måste
dock detta ske stegvis och under en längre tidsrymd. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
För att redan nu begränsa avdragsrätten föreslår
Vänsterpartiet att det införs ett strikt avdragstak gällande
bruttoräntor överstigande 110 000 kr per skattskyldig.
Riksdagen bör hos regeringen begära förslag i enlighet med
det anförda. En försiktig beräkning visar att detta ger
skatteinkomster på 680 miljoner kronor. För budgetåret
1994/95 kan inkomstförstärkningen beräknas till 340
miljoner kronor.
I andra hand vid avslag på yrkandet om avdragstak för
bruttoräntor över 110 000 kr föreslår Vänsterpartiet att
riksdagen återinför tidigare avdragsbegränsning för
ränteavdrag. Dvs. de regler som gällde före riksdagens
beslut med anledning av proposition 1991/92:60. Intäkterna
kan beräknas till 200 miljoner kronor.
3.4 Dubbelbeskattning
Ingen kan förneka att bolagsskatten i Sverige är låg. Det
framgår av nedanstående genomgång (se avsnitt 3.5).
Företrädare för näringslivet hävdar dock att skatten på
företag tillsammans med beskattningen i ägarledet --
''dubbelbeskattningen'' -- gjorde att den samlade
skattebelastningen blev hög i Sverige.
Begreppet dubbelbeskattning syftar på att
företagsvinster beskattas dels som inkomstskatt hos
företaget, dels vid aktieutdelningar och reavinster.
Dubbelbeskattning är det ''klassiska'' systemet för att skatta
vinster. Flera länder har dock efter hand övergett
dubbelbeskattningen. Andra länder, t.ex. USA och
Nederländerna, har emellertid kvar en klassisk
dubbelbeskattning.
Uppfattningen att det samlade skatteuttaget på företag
skulle vara hög i Sverige, är vid en internationell jämförelse
mycket diskutabel. Det norska finansdepartementet
redovisade i augusti 1993 följande siffor för det svenska
skatteutskottet.
Tabellen anger maximala skattenivåer för
kapitalinkomster. Siffran inom parentes avser Sverige efter
vissa avdrag, SURV- och Annellavdrag, men före de beslut
som riksdagen tog med anledning av proposition
1993/94:50.
Maximal beskattning av kapitalinkomster i vissa länder
1 2
3
Utdelning
Reavinst
aktier
Räntor
effektiv skatt + bolagsskatt
Norge
28
0
28
28
Sverige
51 (41)
19
49 (42)
30
Danmark
66
11
49
58
Tyskland
57
0
57
53
Holland
74
0
35
60
Frankrike
63
11
45
18
England
47
14
48
40
USA
61
24
62
36
Japan
63
12
62
20
Av tabellen framgår att Sverige inte hade påfallande hög
skatt vare sig på företag eller kapitalinkomster. I slutet av
1993 drev regeringen trots detta igenom ett slopande av
dubbelbeskattningen genom en skattelindring på ägarsidan.
En lindring som innebär skattefrihet för aktieutdelningar
och en sänkning av den effektiva skatten på reavinster till
12,5 %.
Sverige hade dock redan en omfattande lindring av
dubbelbeskattningen vid nyemissioner, det s.k.
Annellavdraget. En lindring som låg på bolagssidan.
Annellavdraget innebar att ett företag varje år kunde göra
avdrag för vinstutdelning med högst 10 % av vad som
betalats för aktierna. Denna rätt gällde för företaget under
högst 20 år. Genom Annellavdraget hade Sverige inte något
klassiskt system för dubbelbeskattning.
Dubbelbeskattningen vid nyemissioner var genom
Annellavdraget i praktiken undanröjd.
Att slopa dubbelbeskattningen redan för 1994 innebär
inte något incitament att öka investeringarna, snarare
tvärtom. Att slopa dubbelbeskattningen innebär att det blir
mer attraktivt att dela ut vinstmedel i stället för att investera
dem. Vinsten kan då lättare användas för att t.ex. köpa
statsskuldväxlar eller andra rent finansiella placeringar.
Beslutet att avskaffa dubbelbeskattningen genom en
lindring på ägarsidan innebär ensidiga skattelättnader för
aktieägarna. Det ökar skillnaderna i beskattningen mellan
å ena sidan arbetsinkomster och vanliga ränteinkomster och
å andra sidan kapitalinkomster. Genom detta öppnas
möjligheter till skatteplanering, t.ex. att genom konstlade
dispositioner föra över inkomster till lågbeskattade eller
obeskattade inkomstslag.
Regeringens förslag kritiserades starkt. ''Förslaget har
inga positiva konsekvenser'', sade t.ex. professor Jan
Södersten, en av Sveriges mest erfarna skatteforskare.
Tidningen Veckans Affärer skrev: ''Tvärtom kommer det
att höja bolagens avkastningskrav och därmed sänka
investeringarna.'' (Veckans Affärer nr 45/93)
Skattereglerna för företag och kapital påverkar
förutsättningarna för investeringsbeslut och verksamheter
som skall pågå under lång tid. Det är därför en stor fördel
om riksdagsbeslut kring dessa frågor kan tas under så stor
parlamentarisk enighet som möjligt. Beslutet att slopa
dubbelbeskattningen togs inte under en sådan enighet.
Bristerna i beslutet att helt slopa den s.k.
dubbelbeskattningen är så stora att beslutet bör rivas upp.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna. Detta
kommer också att ske om riksdagen bifaller de yrkanden
som Vänsterpartiet ställt under avsnittet 3.2.
Vänsterpartiet anser dock att det finns skäl att återinföra
den väsentliga lindring av dubbelbeskattningen som
Annellavdraget innebar. Vi kan även överväga en viss
ytterligare lättnad av dubbelbeskattningen. Flera skäl talar
i sådant fall för en ytterligare lättnad på bolagssidan. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det är viktigt att skapa förutsättningar för en uthållig
tillväxt. En låg företags- och kapitalbeskattning är dock
ingen säker väg till tillväxt. Den effektiva svenska
bolagsskatten har alltid varit låg. Genom skattereformen
kom den effektiva bolagsskatten att sjunka ytterligare. Som
framgår av nedanstående tabell har Sverige f.n. en av
industrivärldens lägsta beskattningar av bolagsvinster. För
statsbudgeten 1994/95 beräknas skatten ge 22 miljarder
kronor.n
Skattesatser för bolagsskatt inom OECD
(avser 1993, och för Sverige 1994 efter sänkningen från
30 till 28 %)
Finland
25
Genomsnitt för OECD
38,5
Norge
28
Österrike
39
Schweiz
28,5
Luxemburg
39,39
Sverige
28
Portugal
39,6
Storbritannien
33
EU, genomsnitt
39,7
Island
33
Irland
40
Australien
33
USA
40
Nya Zeeland
33
Belgien
40,17
Frankrike
33,33
Kanada
45,8
Danmark
34
Turkiet
49,22
Grekland
35
Italien
52,2
Holland
35
Japan
52,4
Spanien
35
Tyskland
59,67
Tabellen anger nominella skattesatser. Det effektiva
skatteuttaget är vanligen lägre än de nominella
skattesatserna. Den effektiva skattebelastningen i Sverige
för 1993 kunde t.ex. beräknas till ca 22 procent efter
reserveringsmöjligheter.
Det är anmärkningsvärt att det är Efta-länderna som har
OECD:s lägsta nivåer för bolagsskatt. Lägst ligger Finland,
sedan Norge med Sverige på tredje plats. I praktiken har
dock kanske Sverige det lägsta effektiva skatteuttaget efter
fondavsättningar.
Vänsterpartiet anser att den effektiva bolagsskatten bör
höjas till vad som är normalt inom EU. Vi kräver inte att
det sker omedelbart men över tiden bör det ske. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Bl.a. genom riksdagens beslut att avveckla SURV-
systemet sker 1994 en viss skärpning av bolagsskatten.
Vänsterpartiet har alltsedan skattereformen föreslagit att
SURV-systemet bör avvecklas. Vi ser därför med
tillfredsställelse på detta beslut.
De positiva effekterna av att avveckla rätten till SURV-
avsättning motverkas av att riksdagen beslöt att införa ett
nytt reserveringssystem -- periodiseringsfonder.
Periodiseringsfonderna har stora likheter med SURV-
systemet, och innebär att företaget kan sätta av 25 % av
vinsten till en skattefri fond. Avsatta medel skall återföras
till beskattning efter 5 år. Detta innebär att företaget får en
räntefri skattekredit.
Vänsterpartiet anser att både SURV-systemet och
periodiseringsfonderna bör avvecklas. I vilken takt och på
vilket sätt detta kan ske bör avgöras efter en särskild
utredning. Ett grundkrav är att alla reserverade medel skall
lyftas fram för beskattning. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
De statsfinansiella konsekvenserna av riksdagens beslut
med anledning av proposition 1993/94:50 angavs i
propositionen till följande. Alla siffror i miljarder kronor.
Varaktig effekt
Kort sikt
1.
Slopad SURV/sänkt skattesats
--2,6
--2,3
2.
Sänkt skatt på kvarvarande uppskovsbelopp
--0,0
--0,3
3.
Periodiseringsfonder
--1,6
--3,9
4.
Återföring av SURV
--0,4
--1,1
Summa
--1,4
--0,8
Många tecken tyder nu på att industrin går mot bra
konjunkturer och goda vinster. Det finns dock en risk att
erfarenheterna från 1980-talet kan upprepas. Det vill säga
ett högt uppdrivet vinstläge som inte leder till långsiktiga
investeringar. Devalveringsvinsterna kan leda till att
förändringstrycket i industrin blir för svagt med
inlåsningseffekter och dålig produktivitetsutveckling som
följd. I sämsta fall kan den förväntade vinstökningen bidra
till att driva upp inflationen och brukas för spekulativa
affärer. Det bör nu i tid utredas vilka åtgärder som kan
vidtas för att förhindra en sådan utveckling.
En väg som tidigare prövats är någon form av
vinstdelningsskatt för det som kan betecknas som
''övervinster''. Det bör utredas om och hur en sådan
beskattning kan knytas till särskilda fonder --
framtidsfonder. Fonder för fortbildning och
kompetensutveckling i företagen. Förslag om sådana fonder
redovisas i Vänsterpartiets ekonomimotion. Riksdagen bör
ge regeringen detta till känna.
För inkomståret 1995 bör en process för en anpassning
till internationella skatteförhållanden ske genom en höjning
av företagsskatten till 30 %. En sådan höjning kan beräknas
ge ökade skatteinkomster på 1 miljard kronor. Riksdagen
bör besluta om en sådan höjning.
För att stimulera till ökande investeringar i det korta
perspektivet kan man överväga att ge möjlighet till
direktavskrivningar för investeringar. Riksdagen beslöt i
december 1993 att denna idé skulle utredas. Det kan dock
ifrågasättas om en sådan möjlighet ens temporärt bör
omfatta alla företag och branscher. Exportindustrin arbetar
t.ex. för närvarande genom den låga kronkursen, tidigare
skattesänkningar och låga löneavtal, med mycket goda
förutsättningar.
I det utredningsarbete som skall ske kring
direktavskrivningar borde man därför i särskild ordning
pröva om möjligheten till direktavskrivningar kan
avgränsas till företag som är inriktade på hemmamarknaden
eller för projekt av särskilt miljöintresse. Ytterligare ett
alternativ som bör utredas är direktavskrivningar endast för
industriella bygginvesteringar.
Ett system med avgränsade direktavskrivningar är dock
inte oproblematiskt. Det kan ge upphov till
gränsdragningsproblem och tolkningstvister kring
beskattningen. Riksdagen bör som sin mening ge
regeringen till känna vad som ovan anförts angående
direktavskrivningar.
Som ovan angetts föreslår Vänsterpartiet att en samlad
parlamentarisk utredning tillsätts kring
företagsbeskattningen. Den av Vänsterpartiet föreslagna
utredningen bör arbeta bl.a. efter följande riktlinjer: En
höjning av bolagsskatten till EU-nivå, en lindring av
dubbelbeskattningen på bolagssidan, avveckling av SURV-
och periodiseringsfonder, generella alternativt selektiva
direktavskrivningar t.ex. för investeringar med miljöprofil,
en särskild bolagsform för mindre företag samt möjligheter
till en begränsad kvittningsrätt för nystartade företag.
Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.
De flesta europeiska länder har avgiftssystem av
skattekaraktär för en rad sociala förmåner. I flera länder har
man haft en kombination av arbetsgivaravgifter och s.k.
egenavgifter. Sverige har fram till 1993 enbart haft
arbetsgivaravgifter, men sedan dess har egenavgifterna
börjat införas.
Nu pågår en process där egenavgifter av skattekaraktär
får ersätta traditionella skatter och arbetsgivaravgifter.
Utvecklingen tycks ha stöd såväl hos regeringen som hos
Socialdemokraterna. Detta är en förändring av
skatteuttaget som Vänsterpartiet anser vara felaktig och
olycklig.
4.1 Arbetsgivaravgifter
Arbetsgivaravgifterna ger brutto ca 6 miljarder kronor
i inkomster per procentenhet. Riksdagen beslöt att sänka
arbetsgivaravgifterna med 4,3 procentenheter från den 1
januari 1993. För 1994 ligger arbetsgivaravgifterna på 31 %.
Sverige ligger därmed under genomsnittet för EU-länderna.
Sänkningen skedde i ett läge när regeringen tillsammans
med Socialdemokraterna försökte skydda den fasta
kronkursen genom en s.k. intern devalvering. En intern
devalvering innebär att man sänker arbetsgivaravgifterna
och höjer mervärdesskatten med motsvarande belopp. Den
interna devalveringen får samma effekt som en traditionell
devalvering, dvs företagens kostnader sänks och hushållens
kostnader ökar.
Försöket att försvara den fasta kronkursen misslyckades
och Riksbanken tvingades att låta kronan flyta. Detta
resulterade i en kraftig försvagning av kronkursen, i
praktiken en devalvering på ca 20 %. Redan före
devalveringen beräknade regeringen att industrins
konkurrenskraft var på väg mot en förbättring på ca 10 %.
Detta genom låga löneavtal, höjd produktivitet och låg
inflation. Genom devalveringen av kronan beräknas
exportindustrins kostnadsläge ha förbättrats med 15--25 %.
Motiven för sänkningen hade därmed bortfallit redan
när beslutet togs i december 1992. Detta skulle motivera att
sänkningen återtogs i sin helhet. Företag som
huvudsakligen säljer på den svenska marknaden har dock
inte gynnats lika påtagligt av devalveringen. Detta och det
svåra sysselsättningsläget kan göra det motiverat att låta en
del av sänkningen kvarstå.
För att finansiera ett återställande av 90-procentsnivån i
arbetslöshetsförsäkringen föreslår Vänsterpartiet att
arbetsmarknadsavgiften höjs med 0,7 procentenheter.
Vänsterpartiet föreslår dessutom att en ny avgift --
arbetslivsavgift -- på 0,6 procentenheter tas ut. Inkomsterna
från denna fonderas i särskild ordning och reserveras för
åtgärder för höjd kompetens och förnyelse av arbetslivet.
(Se avsnitt 3.5)
4.2 Egenavgifter
En egenavgift på 1 % ger inkomster på ca 4 miljarder
kronor. Riksdagen har beslutat att införa två s.k.
egenavgifter, dels sjukförsäkringsavgiften på 0,9 % från
1993, samt en arbetsmarknadsavgift på 1 % för 1994, som
höjs till 2 % 1995. Totalt kommer det således att utgå
egenavgifter på 2,9 % för inkomståret 1995.
De egenavgifter som införts är mer av skattekaraktär än
avgiftskaraktär. Det finns inget rakt samband mellan
inbetalda avgifter och utbetalda förmåner. T.ex. så går
arbetsmarknadsavgiften till arbetsmarknadsfonden. En
fond som går med stora underskott och vars underskott
täcks genom överföringar från statsbudgeten.
Egenavgiften har dock en konstruktion som skiljer den
från traditionella skatter och arbetsgivaravgifter.
Egenavgiften utgår bara på inkomster upp till 7,5
basbelopp, medan t.ex. arbetsgivaravgifterna utgår på hela
lönesumman. Egenavgiften är dessutom avdragsgill. Detta
gör att den får en regressiv karaktär -- dvs skatten sjunker
vid stigande inkomst. Detta beror på att avdragsrätten blir
30 % för den som betalar 30 % i kommunalskatt, medan
den blir 50 % för den som betalar statsskatt.
Vänsterpartiet motsatte sig införandet av
egenavgifterna, och förespråkade en finansiering via
arbetsgivaravgifter och rena skatter. Socialdemokraterna å
sin sida har på sin kongress talat om egenavgifter som skall
ge intäkter inom intervallet 30--50 miljarder kronor.
Eftersom egenavgifternas konstruktion rymmer stora
fördelningspolitiska brister, och då de är av skattekaraktär
talar övervägande skäl för att man istället bör välja
traditionella finansieringssystem som skatter och
arbetsgivaravgifter. Detta bör riksdagen ge regeringen till
känna.
5 Skatt på egendom 5.1
Fastighetsskatt
I en internationaliserad ekonomi påverkas skatternas
utformning av omvärlden. Hushåll och företag kan välja att
flytta sina tillgångar till länder med lägre skatter. I det
perspektivet är fastighetsskatten en av de mer stabila
skattebaserna eftersom fastigheter inte kan flyttas. På sikt
bör man därför överväga att flytta över en större del av
skatteuttaget till fastighetsskatten.
I många länder ingår fastighetsskatten i den kommunala
skattebasen. Det finns flera skäl som talar för en sådan
ordning. Det är t.ex. kommunerna som svarar för
gatuhållningen och va-nät m.m., den infrastruktur som
krävs för att en fastighet skall kunna nyttjas. Vänterpartiet
menar att det bör utredas om fastighetsskatten kan
överföras till det kommunala beskattningsområdet. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Fastighetsskatten bör på sikt vidgas även till
industrifastigheter. Det skulle ge skatteintäkter på mer än 2
miljarder kronor. En utredning som prövar i vilken takt och
omfattning som detta skall ske bör tillsättas. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Fastighetsskatten för kommersiella lokaler slopades från
inkomståret 1993. Syftet var att lindra fastighetskrisen.
Riksrevisionsverket beräknar att slopandet av
fastighetsskatten på kommersiella lokaler gav upphov till
ett skattebortfall på 4 122 miljoner kronor. I enlighet med
Vänsterpartiets principsyn om enhetliga skatteregler och
med hänsyn till läget på finans- och fastighetsmarknaden,
anser vi att skatten bör återinföras från inkomståret 1996.
Vad ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
5.2 Förmögenhetsskatt
Förmögenhetsskatten beräknas ge 2 miljarder kronor för
budgetåret 1994/95. Förmögenhetsskatten har nyligen
sänkts av riksdagen efter förslag från regeringen Bildt.
Innan dessa sänkningar genomfördes gav
förmögenhetsskatten ca 2,5 miljarder kronor.
Förmögenhetsskatt utgår fr.o.m. 1993 års taxering med
1,5 % för den förmögenhet som överstiger 800 000 kronor.
Riksdagen har beslutat att förmögenhetsskatten skall
avskaffas från och med 1996 års taxering. Vänsterpartiet
motsätter sig detta. Förmögenhetsskatten ger inte stora
inkomster till statskassan, men den spelar en viktig roll
inom fördelningspolitiken. Vänsterpartiet anser därför att
riksdagen skall besluta att förmögenhetsskatten inte skall
avvecklas fr.o.m. 1996 års taxering.
Även om förmögenhetsskatten bör vara kvar så är den i
behov av en grundlig översyn. Olika tillgångar beskattas
olika hårt, och exempelvis guld, konst och antikviteter
beskattas mycket lindrigt. Förmögenhetsskatten är också
utformad så att den ger alltför goda möjligheter till
undandragande av skatt genom skatteplanering.
Vänsterpartiet var inte avvisande till slopad skatt på s.k.
arbetande kapital i mindre företag, under förutsättning att
det förenades med åtgärder, som breddade basen för
förmögenhetsskatten, och som beskar möjligheterna till
skatteundandragande.
I departementspromemorian Ds 1990:91 finns förslag till
hur förmögenhetsskatten kan reformeras så att den
fungerar på ett mer ändamålsenligt sätt. Vänsterpartiet
föreslår att denna promemoria får utgöra grundvalen för
förslag till reformerad förmögenhetsbeskattning.
Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.
I väntan på att en ny förmögenhetsbeskattning kan
införas så bör en progressiv skatteskala återinföras med tre
steg. Den befintliga nivån på 1,5 %, ett skikt på 2,5 % för
förmögenhet som överstiger 1 600 000 kronor, samt ett skikt
på 3 % för den förmögenhet som överstiger 3 600 000
kronor. Riksdagen bör besluta om att återinföra dessa
skalsteg från inkomståret 1995, dvs 1996 års taxering.
Inkomstförstärkningen kan beräknas ligga på ca 300
miljoner kronor.
I förmögenhetsbeskattningen finns en begränsningsregel
för de fall summan av statlig och kommunal inkomstskatt
samt förmögenhetsskatt överstiger 55 % av den justerade
beskattningsbara inkomsten. I sådana fall reduceras först
förmögenhetsskatten. Tidigare låg denna gräns vid 75 %.
Vänsterpartiet förslår att begränsningsregeln åter sätts till
75 %. Detta kan beräknas ge en inkomstförstärkning på ca
0,3 miljarder kronor.
5.3 Arvs- och gåvoskatt
Riksdagen sänkte skatteskalorna med anledning av
proposition 1991/92:60. Sänkningen gav ett intäktsbortfall
på 420 miljoner kronor. Vänsterpartiet anser att
skatteskalan bör återställas till vad som gällde före beslutet
med anledning av proposition 1991/92:60. Ett återställande
kan träda ikraft senast till 1996 års taxering och bör kunna
ge en intäkt på 420 miljoner kronor.
5.4 Stämpelskatt
Stämpelskatten utgår vid förvärv av aktier och
fastigheter. Skatten bör höjas med 1/4 procentenhet, dvs till
1,75 %. Detta torde ge ca 900 miljoner kronor i intäkt.
6 Skatt på varor och tjänster 6.1
Mervärdesskatt
För närvarande utgår moms med tre olika procentsatser.
En generell nivå på 25 %, en reducerad nivå på 21 % för
livsmedel m.m. samt en 12-procentsnivå för resor och
hotelltjänster -- den s.k. turistmomsen.
Det finns fördelnings- och arbetsmarknadsskäl som talar
för sänkningar av vissa momssatser. De stora
budgetunderskotten begränsar dock möjligheterna till
skattesänkningar. Vänsterpartiets förslag till skärpningar av
beskattningen på kapitalinkomster och förmögenheter
m.m. samt de inkomstförstärkningar som Vänsterpartiets
arbetslinje i den ekonomiska politiken innebär kan dock
skapa utrymme för sänkningar inom
mervärdesskatteområdet.
Fördelningsskäl talar för en ytterligare sänkt skatt på
livsmedel. Sysselsättningsskäl kan å andra sidan tala för en
reducerad mervärdesskatt på viss tjänsteproduktion. Hur
kommande eventuella momssänkningar bör fördelas beror
också på utgången av folkomröstningen kring medlemskap
i EU. Om Sverige blir medlem i EU tvingas Sverige följa
EU:s direktiv kring mervärdesskatten. Regeringen Bildt
och Ny demokrati har t.ex. talat om behovet av en sänkt
moms på tjänsteproduktion. En utredning för att belysa
konsekvenserna av sänkt moms på tjänster har också
tillsatts av regeringen. EU:s momsdirektiv förbjuder dock
en generell sänkning av momsen på tjänster.
Vad som ovan angetts angående mervärdesskatten bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
6.2 Skatt på tobak och alkohol
Folkhälsoskäl talar för en kraftig beskattning av dessa
produkter. Tobaksskatten har också höjts kraftigt. Med
anledning av proposition 1993/94:25 beslöt riksdagen att
indexera såväl tobaks- som alkoholskatten. En förstärkning
av statskassan med 0,29 miljarder kronor för tobaksskatten
och 0,48 miljarder kronor för alkoholskatten.
Vänsterpartiet biträdde denna indexering.
För framtida budgetår kan Vänsterpartiet överväga att
genomföra ytterligare höjningar av såväl alkohol- som
tobaksskatten. Ett eventuellt medlemskap i EU kan dock
komma att hota möjligheterna att bibehålla ett tillräckligt
högt skatteuttag. Detta hot gäller särskilt alkoholområdet.
Vänsterpartiet anser att det är viktigt att Sverige bibehåller
ett högt skatteuttag på alkohol och tobak. Denna
grundinställning gäller oavsett Sveriges relationer till EU.
Det är av vikt att regeringen i förhandlingarna med EU
söker utverka särlösningar som gör det möjligt för Sverige
att även vid ett medlemskap bibehålla ett skatteuttag som
står i överensstämmelse med Sveriges alkoholpolitik. Det
gäller då särskilt att utverka permanenta undantag för de
resandebestämmelser som tillämpas inom EU gällande
införsel av sprit, vin och öl. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
6.3 Energi- och miljöskatter
Allmänt
En uthållig utveckling kräver att produktion och
konsumtion styrs i banor som gynnar hushållning med
energi och naturresurser. Vänsterpartiet förespråkar ett
aktivt användande av skatt på energi och miljöavgifter för
att skapa ett samhälle i ekologisk balans. Vi anser att en
miljöinriktad skatteväxling bör genomföras. För förslag i
detta avseende se Vänsterpartiets motion ''Om
skatteväxling för miljö och sysselsättning''.
Vänsterpartiet ser det som nödvändigt att på sikt öka
skatteuttaget på energi och sådan konsumtion som påverkar
miljön i negativ riktning. Sådana höjningar måste dock ses
i ett fördelningspolitiskt och samhällsekonomiskt
sammanhang. Av främst fördelningsskäl fann
Vänsterpartiet det inte möjligt att stödja regeringens förslag
om höjd bensinskatt i december 1993. Det var ett beslut
som kombinerade höjd skatt för hushåll med beslut om
stora skattesänkningar för aktieägare. I praktiken en
finansiering via höjd bensinskatt för att sänka skatten för
aktieägarna.
Vänsterpartiet föreslår att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad ovan anförts angående behovet av
ett ökat skatteuttag på miljöskadlig produktion och
konsumtion. Detta innebär bl.a. ökade skatter på t.ex.
koldioxid, kväve och svavel, liksom andra åtgärder som
t.ex. avgifter på klorerade organiska ämnen, på arsenik och
krom, förpackningar och sådant avfall som bränns eller
deponeras.
Industrins energibeskattning
På förslag av regeringen i kompletteringspropositionen
1992, prop. 1991/92:150, beslöt riksdagen att sänka
industrins energiskatter mycket kraftigt från den 1 januari
1993. Beslutet innebär att industrin befriades från
energiskatt på bränslen och el. Koldioxidskatten för
industrin fastställdes till en fjärdedel av den allmänna nivån.
Skattesänkningarna skulle enligt regeringen ge upphov till
ett skattebortfall på ca 4 miljarder kronor.
Vänsterpartiet gick emot de kraftiga skattesänkningarna
på industrins energiförbrukning. En uthållig industripolitik
kan inte bygga på att industrin skall stimuleras med låga
priser på el eller andra energikällor. Det är riktigt att de
svenska energiskatterna för industrin var höga men detta
kompenserades av att de svenska elpriserna var och är
mycket låga vid en internationell jämförelse.
I systemet fanns också en takregel som innebar att
skatteuttaget för industrins energiskatter inte kunde bli
högre än 3 % av produktionsvärdet. Regeringen hade
dessutom möjlighet att genom särskilt beslut sätta ner taket
ytterligare för särskilt energikrävande industri. För 1992
satte regeringen detta tak till 1,2 %. Taket finns fortfarande
kvar för företagens koldioxidskatter.
Miljöskäl och resurshushållningsskäl talar för ett
återställande av industrins energiskatter. Genom
devalveringen har exportindustrins konkurrenskraft
förstärkts med mellan 15 och 25 %. Till detta kommer
sänkta arbetsgivaravgifter och återhållsamma löneavtal.
Beslut bör nu fattas om ett återställande av
energiskatteuttaget för industrin. En delvis återställd
skattebelastning på industrin från den 1 juli 1993, dvs.
under budgetåret 1994/95, kan beräknas ge skatteinkomster
på 3 miljarder kronor.
Detta bör ske genom att industrin åter får erlägga full
skatt på elektrisk kraft, samt genom ett delvis återinförande
av den allmänna energiskatten på övriga bränslen.
Industrins energiskatt för övriga bränslen bör sättas så att
den motsvarar hälften av den allmänna nivån. Det generella
taket för industrins energiskatter fastställs till 1,2 % av
försäljningsvärdet med möjlighet för regeringen att medge
ytterligare nedsättning.
Nettointäkten för den återinförda skatten på el kan
beräknas till 2 620 miljoner kronor. Inkomsten från den
delvis återinförda allmänna energiskatten på övriga
bränslen kan beräknas till 410 miljoner kronor. Summa 3
030 miljoner kronor.
Bensinskatt
För att främja utvecklingen av miljövänliga drivmedel
och fordon som drar allt mindre mängder drivmedel är det
viktigt att utnyttja alla möjligheter för en sådan utveckling.
I detta arbete kan lagstiftning liksom förbud användas --
t.ex. förbud mot bly i drivmedel. En annan metod är en
lagstiftning som reglerar användningen, t.ex. att ett fordon
måste kunna köras på ett bränsle som innehåller en viss
miniminivå av biobränslen.
Ytterligare ett styrinstrument som bör utnyttjas är att
skattebelasta eller avgiftsbelägga en vara eller ett visst
beteende. Ekonomiska styrmedel har allt större effekt och
betydelse i kampen för att skapa ett miljöanpassat samhälle.
Som ett led i detta har skatten på bensin (och diesel) höjts
successivt. Detta har fungerat relativt bra. Stora och snabba
förändringar i priset, tillsammans med en dåligt utbyggd
kollektivtrafik, har dock gjort att många haft svårt att
snabbt anpassa sitt beteende och därmed att acceptera
förändringarna.
En rad forskningsresultat visar att vägtrafiken inte
betalar de externa kostnader som den orsakar i form av
trängseleffekter, olyckskostnader, slitage på
infrastrukturen, samt övriga miljökostnader. I januari 1994
presenterade den internationella miljöorganisationen, The
European Federation for Transport and Environment
(T & E), en rapport kring trafiken och miljökostnaderna i ett
europeiskt perspektiv. I rapporten hävdades att
bensinskatten på sikt borde höjas med 60 % och
dieselskatten med 130 % om trafiken skulle bära alla sina
externa kostnader.
För svenska förhållanden skulle det enligt rapporten
betyda en ökning av trafikskatterna från 29 till 49 miljarder
kronor. En liter bensin skulle enligt T & E:s kalkyler behöva
kosta 11 kr om trafiken skulle betala alla sina externa
kostnader. Denna ökning bör enligt rapporten ske i form av
en skatteväxling med höjd skatt på trafik och sänkt skatt på
arbete. Utan att exakt låsa sig för med hur mycket, och hur
snabbt skatterna på trafiken bör höjas, kan Vänsterpartiet
konstatera att trafikskatterna och då främst skatten på
bensin bör höjas under 1990-talet. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
Kostnaderna varierar mycket med avseende på tiden och
rummet. Att köra en mil med bil i rusningstrafik i
Stockholm genererar mycket högre externa kostnader än
att köra samma mil i glesbygd. Därför är det angeläget att
precisera skattebelastningen på vägtrafiken så långt det går
i tid och rum. Den moderna datatekniken ger också dessa
möjligheter. Vänsterpartiet föreslår att en utredning tillsätts
med uppgift att föreslå utformningen av en regionalt
differentierad bensinskatt. I första hand bör denna
differentiering utformas så att bensinskatten ökar i de tre
storstadsregionerna. Riksdagen bör som sin mening ge
regeringen detta till känna.
Det är också viktigt att priset på fossila bränslen
utvecklas i en sådan takt att investeringar i annan
miljövänlig teknik kan vinna ett ökat marknadsutrymme.
Principen om en indexering av de miljörelaterade
skatterna, bl.a. koldioxidskatten och bensinskatten, är
därför en riktig princip. På sikt finns det skäl att bruka
skatteinstrumentet så att prisnivån för fossila bränslen ökar
relativt andra bränslen -- energislag. Riksdagen bör som sin
mening ge regeringen detta till känna.
Naturvårdsverket fick 1992 i uppdrag av regeringen att
redovisa förslag till miljöklassning av bensin.
Naturvårdsverket har också redovisat ett sådant förslag.
Det innebär att bensin som ger mindre utsläpp av kolväten,
kväveoxider, svavelföreningar, cancerframkallande ämnen
och bly får en skattelättnad på 10 till 12 öre litern. De
minskade inkomsterna förutsätts finansieras genom en
allmän höjning av bensinskatten med 7 öre litern. Förslaget
har varit ute på remiss, men har inte föranlett förslag från
regeringens sida. Enligt uppgifter beror detta på att
regeringen vill avvakta utvecklingen inom EU.
Detta är inte tillfredsställande. En miljöklassning av
diesel är redan genomförd. Oljeföretag, bl.a. OK
Petroleum, har tagit fram en produkt som svarar mot
miljöklassningens krav. Riksdagen bör därför med det
snaraste begära förslag från regeringen om att införa en
miljöklassning av bensin, så att systemet kan träda i kraft
den 1 juli 1994, eller senast under 1994.
Ny teknik och nyare fordon är avsevärt mer
miljöanpassade än äldre fordon. En förnyelse av
fordonsparken kommer därför att få en positiv miljöeffekt.
Ett styrinstrument som kan utnyttjas i detta syfte är en
övergång av skatteuttaget från fordonsskatt till
drivmedelsskatt. Således en skatteväxling där skatteuttaget
minskas eller slopas på fordonet, och där detta
kompenseras genom ett ökat skatteuttag på
drivmedelssidan. En utredning i syfte att klarlägga
möjligheterna för en sådan övergång i skatteuttaget bör
tillsättas. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta
till känna.
För att stimulera till produktion och val av mer
miljövänliga fordon så bör fordonsskatten eller en ev.
registreringsavgift differentieras efter en miljöklassning av
fordonet. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
6.4 Skatt på annonser och reklam
Reklamskatt utgår på annonser och reklam. Skatten är
4 % för annons i allmän nyhetstidning, annars 11 %.
Annonsskatten beräknas ge 1 miljard kronor i intäkter för
budgetåret 1994/95.
Reklamskatt utgår däremot t.ex. inte på reklam i TV,
där betalar företaget i stället en koncessionsavgift för rätten
till markbundna sändningar med reklam. Frågan om skatt
på radioreklam är oklar.
Reklamskatten har utretts bl.a. av
''reklamskatteutredningen'' SOU 1988:17. Den hastigt
förändrade mediasituationen gör det nödvändigt att
snabbutreda frågan ytterligare.
Vänsterpartiet anser att reklamskatten kan höjas och
breddas t.ex. även till TV-kanaler med rätt att sända
reklam. En snabbutredning för detta syfte bör tillsättas. I
direktiven skall ingå att lägga förslag så att intäkterna ökar
med minst 500 miljoner kronor. Detta torde vara möjligt
bl.a. genom att bredda reklamskatten till nya media.
Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar om slopat grundavdrag över
brytpunkten enligt vad i motionen anförts under avsnitt 3.1,
2. att riksdagen beslutar om höjd statsskatt från 20 till
25 % enligt vad i motionen anförts under avsnitt 3.1,
3. att riksdagen beslutar att inrätta ett nytt skikt i
skatteskalan på 30 % för inkomster över 300 000 kr,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skärpt skatt på förmånsvärdet för
tjänstebil under avsnitt 3.1,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 3.2 om en ny
bolagsform -- ett enklare aktiebolag,1
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om enklare skatteregler för
näringsverksamhet under avsnitt 3.2,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kvittningsrätt under avsnitt 3.2,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag enligt vad
i motionen anförts under avsnitt 3.3 så att skattesatsen på
reavinster från aktier och andra finansiella instrument som
beskattas enligt aktievinstreglerna sätts till 30 % från
inkomståret 1995,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag enligt vad
i motionen anförts under avsnitt 3.3 så att skattesatsen på
avkastning från kapitalförsäkringar och
värdepappersfonder sätts till 30 % från inkomståret 1995,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 3.3 om skattereglerna
för det individuella pensionssparandet,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag så att
skattesatsen för pensionssparande sätts till 15 % från
inkomståret 1995 enligt vad i motionen anförts under avsnitt
3.3,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 3.3 om avdragsrätt för
pensionsförsäkringar och pensionssparande,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 3.3 om avveckling av
avdragsrätten för skuldräntor,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag på ett strikt
avdragstak för bruttoräntor överstigande 110 000 kr enligt
vad i motionen anförts under avsnitt 3.3,
15. att riksdagen, vid avslag på yrkande nummer 14,
återinför de tidigare regler för ränteavdrag som gällde före
riksdagens beslut med anledning av regeringens proposition
1991/92:60,
16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
återinförande av det s.k. Annellavdraget enligt vad i
motionen anförts under avsnitt 3.4,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den så kallade
dubbelbeskattningen av aktier under avsnitt 3.4,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 3.5 om en höjning av
den effektiva bolagsbeskattningen,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 3.5 om en avveckling
av det så kallade SURV-systemet och
periodiseringsfonderna,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 3.5 om att utreda en
vinstdelningsskatt,
21. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
höjning av företagsskatten till 30 % i enlighet med vad i
motionen anförts under avsnitt 3.5,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 3.5 om
direktavskrivningar,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 3.5 om riktlinjer för en
parlamentarisk utredning om företagsbeskattningen,
24. att riksdagen hos regeringen begär förslag till höjning
av arbetsmarknadsavgiften enligt vad i motionen anförts
under avsnitt 4.1,2
25. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
införandet av en ''arbetslivsavgift'' enligt vad i motionen
anförts under avsnitt 4.1,2
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 4.2 om
egenavgifter,3
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 5.1 om kommunal
fastighetsbeskattning,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 5.1 om skatt på
industrifastigheter,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 5.1 om återinförd
fastighetsskatt på kommersiella lokaler,
30. att riksdagen beslutar att inte avveckla
förmögenhetsskatten från och med 1996 års taxering enligt
vad i motionen anförts under avsnitt 5.2,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 5.2 om en reformerad
förmögenhetsbeskattning,
32. att riksdagen beslutar att införa nya skalsteg i
förmögenhetsbeskattningen enligt vad i motionen anförts
under avsnitt 5.2,
33. att riksdagen beslutar om en förändrad
begränsningsregel i förmögenhetsbeskattningen enligt vad i
motionen anförts under avsnitt 5.2,
34. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjda
skatteskalor i arvs- och gåvobeskattning enligt vad i
motionen anförts under avsnitt 5.3,
35. att riksdagen beslutar höja stämpelskatten enligt vad
som i motionen anförts under avsnitt 5.4,
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om mervärdesskatten under avsnitt
6.1,
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om beskattningen av tobak samt
spritdrycker, vin och öl under avsnitt 6.2,
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införselreglerna för spritdrycker,
vin och öl under avsnitt 6.2,
39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett ökat skatteuttag på
miljöskadlig produktion och konsumtion under avsnitt 6.3,
40. att riksdagen hos regeringen begär förslag till höjd
skatt på industrins energikonsumtion enligt vad i motionen
anförts under avsnitt 6.3,
41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 6.3 om höjda
trafikskatter -- främst bensin,
42. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 6.3 om regionalt
differentierad bensinskatt,
43. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 6.3 om skatten och
prisutvecklingen för fossila bränslen,
44. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
miljöklassning av bensin enligt vad i motionen anförts under
avsnitt 6.3,
45. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 6.3 om utredning kring
skatteväxling från fordonsskatt till drivmedelsskatt,
46. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 6.3 om en
miljöklassning av fordon,
47. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 6.4 om en höjning och
breddning av reklamskatten till etermedia.
Stockholm den 25 januari 1994
Gudrun Schyman (v)
Bertil Måbrink (v)
Eva Zetterberg (v)
Rolf L Nilson (v)
Lars Werner (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Bäckström (v)
1 Yrkande 5 hänvisat till LU
2 Yrkandena 24 och 25 hänvisade till AU
3 Yrkande 26 hänvisat till SfU