En både i ett historiskt och i ett internationellt
perspektiv genomgripande skatteform beslutades av
riksdagen 1990 och trädde i kraft den 1 januari 1991.
Reformen innebär kraftigt sänkta skattesatser på arbete
och ett högre skatteuttag på kapitalinkomster, energi och
konsumtion.
Behovet att i grunden reformera vårt gamla
skattesystem var påtagligt. Det utmärktes av höga
skattesatser och olikformig behandling av olika typer av
inkomster. Kapitalinkomster gynnades jämfört med
arbetsinkomster liksom naturförmåner i förhållande till
kontant lön. Skatteplanering och skattefusk befrämjades
samtidigt som produktiva insatser hämmades.
Regelsystemet var också oenhetligt och svåröverskådligt.
Orsaken härtill var bl.a. att ett växande antal uppgifter lagts
på skattesystemet under årens lopp utöver de
grundläggande uppgifterna att ge skatteintäkter och
utjämna inkomstförhållanden.
Olikformig beskattning av olika inkomster kom att
medföra samhällsekonomiska snedvridningar genom att
personer och företag av skatteskäl stimulerades att välja
arbets-, organisations-, och ersättningsformer samt
investerings- och finansieringsalternativ som inte skulle ha
valts i annat fall. En sådan olikformig beskattning ledde
också till orättvisor genom att personer med samma faktiska
inkomst fick betala olika skatt beroende på moral och
skillnader i kunskap och möjligheter att genom olika
metoder uppnå en lägre skatt. Eftersom det i första hand
var personer med höga inkomster som fick reducerad skatt
genom denna snedvridning bidrog olikformigheterna också
till att inkomstskatten gav en väsentligt mindre utjämning
än vad som framgick av de formella skatteskalorna.
Så småningom kom metoderna för att undvika skatt, och
därmed undandra sig sitt ansvar för den i breda
befolkningsgrupper väl förankrade generella
välfärdspolitiken, att få en allt större spridning. Det ökande
internationella beroendet liksom avregleringen av
kreditmarknaden accentuerade problemen med
snedvridningar och orättvisor.
Reformeringen av skattesystemet skedde med stor
målmedvetenhet och i snabb takt. Det är av naturliga skäl
oundvikligt att det under sådana förhållanden uppstår
brister och problem som rimligen inte kan förutses innan
reformen hunnit prövas i praktisk verklighet. Till en del
förutsågs också sådana i och för sig inte önskvärda effekter
genom att riksdagsbeslutet innefattade en kontinuerlig
utvärdering/uppföljning av reformen.
Konsekvensanalyser av skattereformen som gjorts inom
bl.a. fackföreningsrörelsen pekar på att
fördelningspolitiska orättvisor kan ha blivit följden av
reformen. Det handlar om att det t.ex. bland pensionärer
med endast folkpension resp. låg ATP, samt i gruppen
ensamstående låginkomsttagare, främst kvinnor, finns ett
oacceptabelt stort antal förlorare. Orsakerna till att dessa
orättvisor uppstått torde vara att pensionstillskott,
kommunala bostadstillägg resp. inkomstskattesänkningar
inte förmått kompensera för hyreshöjningar,
kostnadsökningar till följd av breddningen av skattebasen,
d.v.s. konsumtionsskattehöjningar, och andra indirekta
effekter av skattereformen, t.ex. ökade kommunala
avgifter och taxor.
Skattereformen har också analyserats av bl.a. SCB.
Slutsatserna i denna studie är något mera försiktiga. Det
framgår dock klart att flera indirekta effekter av reformen
pekar i den riktningen att höginkomsttagare gynnats mera
än människor med lägre inkomster. Bl.a. innebar
skatteomläggningen att priserna steg på en rad områden
som en följd av att basen för konsumtionsskatter breddades
och vissa avgifter infördes. Detta har uppenbarligen
minskat konsumtionsutrymmet proportionellt sett mer för
låginkomsttagarna än för höginkomsttagarna. Den
återbetalning av lån som gjorts, i första hand bland
höginkomsttagare, har visserligen gjort att deras skatt blivit
högre än den annars skulle ha blivit, men samtidigt har
deras konsumtionsutrymme ökat eftersom de minskade
ränteutgifterna överstigit den ökade skatten.
Låginkomsttagarna har alltså inte kunnat hålla jämna
steg med prisutvecklingen vilket delvis kan tillskrivas
skattesystemet. Att höginkomsttagarna fått förbättrade
disponibla inkomster realt sett tillskrivs löneutvecklingen
för dem. Också detta kan ha samband med skattereformen
på olika sätt. Tjänstemännen har fått lönekompensation för
att tidigare obeskattade förmåner kommit att beskattas.
Dessa förmåner togs tidigare inte upp som inkomst, men
gör det nu. Möjligheterna att förskjuta inkomster till
kommande år, vilket varit lönsamt 1990 och 1991, har
säkerligen varit större bland höginkomsttagare än bland
låginkomsttagare.
Dynamiska effekter
En vanlig teori bland ekonomer och vissa politiker har
varit att skattesänkningar är självfinansierande. Enligt
denna skola blir det fart på ekonomin, tillväxten ökar och
skatteintäkterna stiger om bara skattetrycket reduceras.
Denna teori om skattesänkningars dynamiska effekter
saknar emellertid vetenskapligt stöd och har i själva verket
med utvecklingen av den svenska ekonomin i allmänhet och
statsinkomsterna i synnerhet fått sig ett verkligt grundskott.
De s.k. dynamiska effekterna av skattereformen, d.v.s. att
skattesänkningarna i sig skulle främja arbete och sparande
och därmed automatiskt öka samhällets inkomster
beräknades dock i slutändan bli mycket måttliga, eller i
storleksordningen 5--10 Mdr kronor, d.v.s. lika mycket som
reformen underfinansierades. Uppskattningar tyder nu på
att underfinansieringen blivit betydligt kraftigare. Siffror på
drygt 30 miljarder har nämnts i sammanhanget. Här tycks
underskattningen av basbreddningens effekter ha spelat en
stor roll. Resultatet tycks sålunda ha blivit att
skattereformen delvis oplanerat kommit att bidra till en icke
önskvärd minskning av skatteintäkterna, vilket i sin tur
försvårar möjligheterna att värna sysselsättningen och det
generella välfärdssystemet, något som fått särskilt kännbara
konsekvenser i den djupa lågkonjunktur med starka inslag
av ren depression, som varit rådande de senaste två åren.
Reformens grundval rubbad
Ett av fundamenten för skattereformen var den
likvärdiga beskattningen av kapital och arbete. Denna
grundval har nu definitivt rubbats genom att skatten på
arbete och konsumtion kraftigt höjts de senaste åren
samtidigt som skatten på kapital, företag och produktion
sänkts avsevärt. Sammanlagt uppgår höjningarna av skatten
på arbete och konsumtion till 30 resp. 16 miljarder kronor.
Under motsvarande period har skatten på kapital och
förmögenheter sänkts med 25 miljarder och skatten på
produktion med 26 miljarder. Skatten på aktieutdelningar
har helt slopats och medan realisationsbeskattningen på
aktier halverats. Genom att spelreglerna på detta sätt rivs
upp öppnas dörren på nytt för skatteplanering och
skattefusk. Det blir bl.a. åter möjligt att ''nolltaxera''
genom att kvitta underskott i företag/jordbruk mot
löneinkomster. Detta återinförande av kvittningsrätten är
särskilt stötande ur rättvisesynpunkt. Därför bör denna
kvittningsrätt snarast avskaffas.
Vissa ekonomer och regeringsföreträdare har hävdat att
minskad kapitalbeskattning är en förutsättning för att
stimulera produktion och ekonomisk tillväxt.
Erfarenheterna från Sverige med rekordhöga underskott i
statsbudgeten, sänkt produktion och massarbetslöshet
vederlägger effektfullt denna ekonomiska teori, som heller
inte har något vetenskapligt stöd. Lika lite finns det något
vetenskapligt stöd för den från samma håll ofta framförda
uppfattningen att höga skatter och en stor offentlig sektor
skulle hämma tillväxten. Ej heller finns det någon
uppslutning bland svenska folket bakom regeringslinjen --
sänkt skatt minskad välfärd. En undersökning genomförd
av SKTF bland Sveriges kommunpolitiker visade att sänkt
kommunalskatt hade den allra lägsta prioriteten. Det gällde
bland samtliga partiers företrädare. Flera
opinionsundersökningar på senare tid visar också klart och
entydigt att svenska folket är berett att acceptera högre
skatter framför att fortsätta ingreppen i välfärdssystemet.
Den i tidigare motioner begärda utvärderingen av
skattereformen är mot bakgrund av de ytterligare ingrepp i
reformen som genomförts under det senaste året
åtminstone delvis överspelad. Under alla förhållanden
måste det uppdrag om utvärdering som lämnats till en
särskild komitté (KUSK) vidgas till att omfatta även de
fördelningspolitiska effekterna av att neutraliteten mellan
arbete och kapital brutits i beskattningshänseende.
Egenavgifter
S.k. egenavgifter har redan till en del ersatt
skattefinansiering i socialförsäkringssystemet. Så t.ex.
finansierar egenavgifter nu delar av sjukförsäkring resp.
arbetslöshetsförsäkring. Även om egenavgifter kan vara ett
sätt att tydligare klargöra sambandet mellan förmån och
kostnad tycks de fördelningspolitiska aspekterna på
problemet ha kommit i skymundan. Ett mera konsekvent
genomförande av en finansiering via egenavgifter i
socialförsäkringssystemet kommer onekligen att innebära
en förskjutning av betalningsbördan från höginkomsttagare
till låginkomsttagare i förhållande till en finansiering som
bygger på solidarisk betalning via ett progressivt
skattesystem. Mot denna bakgrund framstår det också som
ett oeftergivligt krav att avgifterna i ett framtida
pensionssystem också skall belasta inkomster över det tak
där pension inte utgår. De fördelningspolitiska
konsekvenserna av införande av egenavgifter i
socialförsäkringssystemet föreslås också ingå i ovan
föreslagna utvärdering.
Mot bakgrund av den djupa ekonomiska krisen, den
oacceptabelt höga arbetslösheten och det bevisligen
orimliga i att klara en återgång till sunda statsfinanser
enbart genom nedskärningar på statsbudgetens utgiftssida,
måste politiken ges en rimlig fördelningsprofil.
Utgångspunkten för en sådan kan i och för sig vara någon
form av solidaritetsskatt efter tysk modell och utformad så
att den får bäras av högre inkomsttagare över den s.k.
brytpunkten. Då emellertid det stora budgetunderskottet
och därmed behovet av ekonomiska uppoffringar för att
klara obalanserna i ekonomin kommer att bestå under en
längre tid förordar vi en tills-vidare-höjning av skatten på
högre inkomster.
Om de, som vi uppfattar det, synnerligen välgrundade
misstankarna om att skattereformen är underfinansierad
och att höginkomsttagarna blivit överkompenserade skulle
bekräftas av den föreslagna nödvändiga utvärderingen av
reformen, anser vi att en sådan skattehöjning bör betraktas
som permanent.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en utvärdering av
skattesystemet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en skattehöjning,
3. att riksdagen avskaffar möjligheten att kvitta
underskott i en förvärvskälla mot överskott i en annan från
den 1 januari 1995.
Stockholm den 25 januari 1994
Bengt Silfverstrand (s)
Bo Bernhardsson (s)