I och med ''krisuppgörelsen'' mellan regeringspartierna
och Socialdemokraterna förra året sköts avskaffandet av
förmögenhetsskatten upp. I det läget var detta givetvis rätt,
men därigenom kvarstår även den sista resten av kollektiv
beskattning, nämligen sambeskattning av förmögenhet.
Det principiella argumentet för att avskaffa den
föråldrade, orättvisa och ojämställda sambeskattningen är
väl känt. Även om man anser att principer inte hör hemma
i skattesystemet -- vilket de gör! -- finns det en rad bärande
argument av mer praktisk natur.
Ett avskaffande av sambeskattningen skulle troligtvis
spara pengar åt staten, den kostar alldeles för mycket i
administration. Dessa pengar kan användas på ett mycket
bättre sätt, t.ex. för att kontrollera att andra skatter betalas
in korrekt.
Skatteförvaltningen skulle slippa lägga ned onödig tid på
att ta reda på vem som bor med vem och vem som har eller
har haft barn med vem eller vem som råkar bo ihop med
någon som man tidigare varit gift med. För övrigt ser
familjerna inte ut som förr. En man och en kvinna med var
sitt barn från ett tidigare förhållande (med gemensam
vårdnad med övriga föräldrar) särbeskattas ända tills de får
ett gemensamt barn då helt plötsligt alla fem sambeskattas
utan hänsyn till barnens övriga inblandade föräldrars
förmögenhetssituation. Sammanboende av samma kön
slipper helt undan den sambeskattning som sammanboende
av var sitt kön kan råka ut för.
Det finns inga fördelningspolitiska skäl att ha kvar denna
sambeskattning och den är en ren kostnad för samhället.
Någon ny utredning i frågan behövs inte, DS 1990:91 är fullt
gångbar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett omedelbart avskaffande av
sambeskattningen av förmögenhet.