Den svenska ekonomin befinner sig i en djup kris med
hög arbetslöshet och stora underskott i de offentliga
finanserna. De balansproblem som finns i ekonomin kan
bara lösas genom åtgärder som är förenliga med en
långsiktigt god ekonomisk utveckling. Trovärdigheten och
tilltron till långsiktigheten är avgörande för att nå varaktigt
lägre räntor och inflation och därmed på ett väsentligt sätt
bidra till ökad sysselsättning.
Beslut om sanering av de offentliga finanserna är
nödvändiga för att uppnå denna trovärdighet. Bland de
beslut som tagits i denna riktning finns bland annat den
extra nedtrappningen av bostadssubventionerna. Beslutet
har mött stark kritik, men med den utformning det fick,
med en utläggning över tre år och med speciell hänsyn till
främst de yngre bostadsrättsföreningarna, menar vi att det
var ett nödvändigt och bra avvägt beslut. Den skenande
utvecklingen av bostadssubventionerna måste brytas. 1987
uppgick statens kostnader för räntebidrag till drygt 13
miljarder kronor. Budgetåret 1992/93 hade kostnaden stigit
till ca 30 miljarder kronor. Då det dessutom är så att dessa
räntebidrag går till både ''fattiga'' och ''rika'' utan
urskiljning menar vi att det finns fördelningspolitiskt
rättvisare system för stöd till boendet.
Debatten kring de ökade boendekostnaderna till följd av
detta beslut, och om skuldfällor m.m., har i stor
utsträckning berört bostadsrättsföreningar och
bostadsrättsinnehavare. Bostadsrätternas andel av det
totala bostadsbeståndet uppgår till närmare en femtedel,
eller knappt 700 000 lägenheter. Under senare år har drygt
30 % av de nyproducerade bostäderna utgjorts av
bostadsrätter.
Det finns ett antal faktorer som gör att
bostadsrättsföreningar och bostadsrättsinnehavare kan
anses befinna sig i ett mer utsatt läge än egnahemsägare och
hyresgäster:Tillgänglig statistik visar att
prisutvecklingen -- såväl uppåt som nedåt -- är kraftigare på
bostadsrätter än på villor. Detta medför att konsekvenserna
för den enskilde vid en ''påtvingad'' flyttning vid t.ex.
arbetslöshet kan bli relativt sett värre för en
bostadsrättsinnehavare än för en villaägare.Om en
bostadsrättsinnehavare tvingas flytta av ekonomiska -- eller
andra -- skäl, måste de kvarvarande dela på kostnaden för
den eventuellt tomma lägenheten. Avgiften går upp och
risken ökar för att ytterligare någon i detta läge får
ekonomiska problem och tvingas flytta. I företrädesvis
yngre bostadsrättsföreningar med ansträngd ekonomi, och
höga boendekostnader redan i utgångsläget, är risken för
denna ''dominoeffekt'' betydande. HSB och Riksbyggen
kan under en tid täcka kostnader för osålda bostadsrätter
genom den så kallade garantifonden, men drygt 200 000
bostadsrättsinnehavare bor i mindre föreningar utan detta
skydd.En väsentlig skillnad mellan
bostadsrättsföreningar och exempelvis den så kallade
allmännyttan är att det i en bostadsrättsförening alltid är ett
tämligen begränsat antal lägenheter som kostnadsökningar
kan slås ut på. Förändringar i räntesubventioner slår därför
regelmässigt igenom hårdare för boende i bostadsrätter än
för hyresgäster.Såväl i det nya som i de gamla
räntebidragssystemen har olika regler gällt för
egnahemsägare respektive bostadsrättsföreningar.
Bostadsrättsföreningar har kompenserats för de sämre
ränteavdragsmöjligheterna med ett högre räntebidrag. Den
dag räntebidrag inte längre utgår erhåller dock
bostadsrättsföreningen ingen subvention alls på den skuld
som ligger i föreningen, medan egnahemsägaren
fortfarande får avdrag för kapitalkostnader i inkomstslaget
kapital.
För att på längre sikt utjämna de skillnader vi ovan
beskrivit bör regeringen skyndsamt utreda möjligheterna
att medge bostadsrättsinnehavare avdrag i inkomstslaget
kapital för sin del av bostadsrättsföreningens
räntekostnader. En sådan förändring skulle eliminera
behovet av ett större räntebidrag för bostadsrätter än för
egnahem. Samtidigt skulle räntebidragen kunna göras
oberoende av faktiska lån även för bostadsrätter, vilket
skulle göra det mer lönsamt med större egna insatser i
bostadsrätter. I dagens system kan man för att få ut
maximala subventioner välja att ta större lån, då
räntebidragen till bostadsrättsföreningar utbetalas i
förhållande till faktiska lån.
En annan inte obetydlig fördel med ovanstående
förändring vore att mer enhetliga regler för
bostadsfinansieringen skulle erhållas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att skyndsamt utreda
bostadsrättsinnehavares möjligheter att dra av sin andel av
föreningens räntor i inkomstslaget kapital.
Stockholm den 20 januari 1994
Stefan Attefall (kds)