Riksdagen fattade våren 1985 beslut om bl.a. förenklad
deklarationsblankett. I detta sammanhang utvidgades den
s.k. kontrolluppgiftsskyldigheten till att gälla fysiska
personers bankräntor från kreditinstitut m.m.
Förslaget byggde på betänkandet SOU 1984:21 --
Förenklad självdeklaration, som framlagts av den i maj
1982 tillsatta ''Skatteförenklingskommittén''.
Förslaget om kontroll av ränteinkomster innebar i
korthet att en obligatorisk kontrolluppgift skulle införas
från banker och andra kreditinstitut, inkl.
Värdepapperscentralen (VPC). Systemet skulle prövas i två
år och därvid enbart avse räntebelopp överskridande 500
kronor. I ett andra steg, då systemet permanentades, skulle
500-kronorsgränsen tas bort.
Såväl skatteförenklingskommittén som utredningen om
förenklad självdeklaration förordade att den utvidgade
kontrolluppgiftsskyldigheten skulle omfatta konton med
såväl personnummer som organisationsnummer, d.v.s.
reformen skulle beröra såväl fysiska som juridiska personer.
Till stöd för denna uppfattning hänvisades till ett
omfattande och väl underbyggt material sammanställt inom
RSV i betänkandet Kontroll av räntor (1980).
Dessa riksomfattande och regionala kontrollaktioner
har visat att ränteinkomster i betydande omfattning har
underdeklarerats.
Trots att utredningen således entydigt föreslog att
systemet med kontroll av bankräntor skulle omfatta alla
kategorier som lånat ut pengar mot ränta till
kreditinstituten och det faktum att remissinstanserna inte
hade något att invända mot denna princip, undantogs
juridiska personer i ovannämnda proposition från
uppgiftsskyldigheten. Som motiv för denna inskränkning
har angivits praktiska skäl, bl.a. att det endast genom att
göra en revision är möjligt för taxeringsmyndigheten att
klarlägga ett bolags ränteinkomster.
Denna invändning haltar betänkligt. Ty det är ju just
stora kostnader och tekniska svårigheter med ett
kontrollsystem som sådant, som är den gängse kritiken från
de kretsar som tillhör de presumtiva uppgiftslämnarna. Och
kritiken mot detta utredningsförslag utgjorde inget
undantag härvidlag. Intressant var dock att notera att inga
särskilda invändningar gjordes mot kretsen av räntetagare.
Också finansministern ansåg för övrigt ''att uppgifter i
princip bör lämnas av alla dem som lånat ut pengar mot
ränta till kreditinstituten''.
Skatteutskottet har vid tidigare behandling av motioner
på detta tema å ena sidan anfört att något omedelbart behov
av andra kontrolluppgifter än sådana som avser fysiska
personer, dödsbon m.fl. inte finns och att sådana uppgifter
för juridiska personer med nuvarande beskattningsregler
och taxeringsorganisation inte skulle kunna användas på ett
meningsfullt sätt. Å andra sidan har man funnit det
angeläget att skapa sådana regler och en sådan
taxeringsorganisation som gör det möjligt att även
företagens skattepliktiga ränteinkomster i full utsträckning
tas fram till beskattning. Kontakter med skattemyndigheter
på olika nivåer leder till den entydiga uppfattningen att det
utan större svårigheter skulle vara möjligt att åstadkomma
ett heltäckande kontrollsystem av det slag som beskrivits i
motionen.
Det kan klart konstateras att det rör sig om avsevärda
belopp som genom en bristfällig kontroll nu undanhålles
beskattning genom att juridiska personers ränteinkomster
ligger utanför kontrolluppgiftsskyldigheten. Dessutom kan
slås fast att i den taxeringskontroll som ofta åberopas i
sammanhanget ingår ränteinkomster endast som en del.
Starka rättvisekrav talar för att
kontrolluppgiftsskyldighet för bankräntor inte bara skall
omfatta privatpersoner utan även juridiska personer, vilket
också förordats av bl.a. flera utredningar.
Uppgiftsskyldighet för bankräntor skall alltså föreligga
för samtliga banker, postgirot, fondkommissionsbolag,
bankirer, bankirföretag, finansbolag, finansieringsföretag,
försäkringsföretag, jordbrukets organisationer och
kooperativa företag samt riksgäldskontoret. Härtill bör
också komma bl.a. advokater och revisorer i den mån de
själva förräntar klienters medel.
Skatteutskottet avvisar i bet. 1992/93:SkU22 förslaget
om att kontrolluppgiftsskyldighet för bankräntor även skall
omfatta juridiska personer. Man anser att ''syftet uppnås på
ett effektivare sätt med andra metoder, t.ex. förbättrad
revisionsverksamhet''. Detta påstående styrkes inte med
några faktauppgifter och några erfarenheter i den
riktningen kan inte de skattemyndigheter vi talat med
bekräfta. Tvärtom hävdar skattemyndigheterna att
företagens ränteinkomster underdeklareras i betydande
omfattning. Skattereformen avsåg att skapa rättvisa i
beskattningen mellan olika inkomstslag och olika
inkomsttagargrupper. Att kontrolluppgiftsskyldigheter för
bankräntor bara skall omfatta privatpersoner men inte
juridiska personer är en sådan uppenbar orättvisa att den
snarast måste undanröjas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
kontrolluppgiftsskyldighet för bankräntor även skall
omfatta juridiska personer.
Stockholm den 21 januari 1994
Bengt Silfverstrand (s)
Birthe Sörestedt (s)