Det övergripande målet för regionalpolitiken är att ge
människor tillgång till arbete, service och god miljö oavsett
var de bor i landet. För att detta skall kunna uppnås gäller
det att skapa förutsättningar för regioner att fungera
ekonomiskt och kulturellt. Detta förutsätter en aktiv
regionalpolitik. I dag finns lokaliserings- och
utvecklingsbidrag och sysselsättningsbidrag vid sidan av
transportstöd och sänkta arbetsgivaravgifter.
Det föreligger en bred och samstämd uppfattning om att
regionalpolitiskt stöd bör koncentreras till de geografiska
områden som bedöms ha de svåraste problemen.
I den snabbt försämrade internationella konjunkturen
förstärkt av våra egna inhemska balansproblem har
lönsamheten hos företagen i stödområdet sjunkit på grund
av en allt hårdare konkurrens. Det finns därför anledning
att granska de regionalpolitiska stöd som står näringslivet
till buds och se om dessa tillgodoser företagens behov i den
så påtagligt förändrade ekonomiska situation vi har idag och
uppenbarligen under några år framöver.
Det nya skattesystemet på företagsområdet har av
naturliga skäl med dess strävan att vidga skattebasen lett till
förskjutningar mellan olika komponenters värde i
balansräkningen för ett företag. Sänkningen av
bolagsskatten och slopandet av investeringsfonderna leder
sannolikt fram till ändrade principer när det gäller
företagens vinstdispositioner.
Avskrivningsreglerna för inventarier har behållits
oförändrade i det nya skattesystemet. Investeringar i
inventarier har behandlats förhållandevis generöst i
förhållande till investeringar i byggnader. Ett av de motiv
som anförs som försvar för detta är att värdenedgången hos
inventarier och maskiner på grund av en accelererad teknisk
utveckling har förkortat den ekonomiska livslängden och
därmed ställt större krav på större och snabbare
nedskrivningar av dessa tillgångar.
De skattemässiga avskrivningsreglerna för byggnader
och för den maskinella utrustning som ingår i själva
byggnaden har däremot legat i fas med den ekonomiska
värdeminskningen. Men det finns starka skäl, som talar för
att den tekniska utvecklingen och kraven på bättre miljö
och arbetsmiljö också gör industribyggnader fortare
obsoleta än tidigare och att detta rimligen borde leda till
mera generösa skattemässiga avskrivningsregler för
byggnader och att därför de skattemässiga avskrivningarna
borde vara större.
Till bilden hör också, att vi idag har en lång rad
immateriella investeringar i form av FoU, marknadsföring,
utbildning m.m. som omedelbart kostnadsbokförs.
I Sveriges inland, och speciellt då i de norra länen,
föreligger i många avseenden helt andra förutsättningar, när
det gäller att driva företag. Det är därför som det också
finns regionalpolitiska stöd att tillgå. Byggnader, som
uppförs inom stödområdet för en viss industriell
verksamhet, har knappast något värde utöver det som
föreligger, så länge som aktuell produktion bedrivs i
byggnaden. Det är vanligtvis svårt att finna alternativ
produktion, om och när nuvarande tillverkning läggs ned.
Den skattemässiga avskrivningstakten är därför för långsam
för de företag, som bedriver verksamhet inom stora delar
av stödområdet.
En snabbare avskrivning av byggnader och
markanläggningar kan således vara motiverad. Det finns
starka regionalpolitiska skäl, som talar för att de företag
som är verksamma inom stödområde l och 2 får avskriva så
mycket som är möjligt inom ramen för den vinst som
företagen redovisar. De för det norrländska inlandet så
värdefulla arbetsplatserna behöver då inte frånhända sig
medel i form av bolagsskatt. Lönsamhet och soliditet
förbättras och därmed möjligheten till överlevnad under
varierande konjunkturer.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en regionalpolitisk
utredning av frågan om möjligheterna till en snabbare
skattemässig avskrivning av företagens tillgångar i form av
byggnader, markanläggningar, maskinell utrustning och
inventarier.
Stockholm den 19 januari 1994
Britta Bjelle (fp)
Ulla Orring (fp)