Att få forma sin egen tillvaro är en grundläggande rättighet i ett fritt samhälle. Det är då nödvändigt att individen stimuleras att engagera sig i sin framtid och att inte detta engagemang motverkas av lagar som reglerar långsiktig ekonomisk planering och sparande, t.ex. pensionssparande på ett diskriminerande sätt.
I kommunalskattelagen regleras genom särskilda bestämmelser från och med den 1 januari 1976 vilka personer som får vara förmånstagare till pensionsförsäkring som nytecknas från detta datum. endast följande personer godkänns som förmånstagare till pensionsförsäkring:
Den försäkrades make eller person med vilken den försäkrade varit gift eller sammanbor eller sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden.
Barn till den försäkrade eller till person som angivits ovan, förutom eget barn även adoptivbarn, styvbarn och fosterbarn (alla endast i första led).
Normalt anmäler försäkringstagaren till försäkringsbolaget vem som vid dödsfall eller vid uppnådd betalningsålder skall erhålla försäkringsbeloppet eller rätten till försäkringen. Detta gäller ej fullt ut vid pensionssparande då ensamstående utan barn ej kan utse förmånstagare i sitt pensionssparande. Därmed kan inte försäkringsdelen i pensionsförsäkringen utnyttjas och det sparade kapitalet återförs till försäkringskollektivet vid försäkringstagarens död. Då beloppet rimligen måste anses vara försäkringstagarens egendom bör det inte vara någon skillnad mellan hur det förfares med pensionsförsäkringar och kapitalförsäkringar i detta avseende. Egendomen/sparandet bör tillfalla försäkringstagarens dödsbo och försäkringskapitalet fördelas enligt de arvsrättsliga reglerna.
Även om reglerna för det nya banksparandet från och med den 1 januari 1994 medger att det sparade pensionskapitalet kan utbetalas som pension till barn oavsett ålder och vid dödsfall utan förmånstagarförordnande tillföras dödsboet så är det enligt vår mening ej tillräckligt. Ett likställande mellan allt sparande i detta avseende måste ske genom att kommunalskattelagens regler om vilka personer som får vara förmånstagare till pensionsförsäkring ändras så att ensamstående likställs med övriga.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring i kommunalskattelagen vad avser förmånstagare till pensionsförsäkring.
Stockholm den 12 januari 1994 Leif Carlson (m) Maud Ekendahl (m)