med anledning av prop. 1993/94:90 Översyn av tjänsteinkomstbeskattningen, m.m.
I motionen tar vi upp frågor om utlandstraktamenten,
reseförmåner, personalvårdsförmåner, lunchförmåner och
bilförmåner.
Utlandstraktamenten
För närvarande bestäms schablonbeloppen avseende
avdrag för ökade levnadsomkostnader vid tjänsteresa
utomlands efter den största normala ökningen av
levnadsomkostnader. Regeringens förslag innebär att
schablonbeloppen skall bestämmas så att de motsvarar den
normala ökningen av levnadskostnaden (normalbelopp).
Om särskilda skäl föreligger får normalbelopp avse
kostnadsökning för måltider på restaurang av bättre
standard. Regelförslagen återfinns i anvisningarna till 33 §
kommunalskattelagen (KL).
Den här typen av schabloner kan, såsom påpekas i
propositionen, leda till att en del blir underkompenserade
och andra överkompenserade.
Av särskilt intresse i sammanhanget är de yrkesgrupper,
t ex anställda inom SAS, som av säkerhetsskäl och liknande
endast får äta på vissa av arbetsgivaren bestämda
restauranger. Det förefaller rimligt att detta borde kunna
föranleda högre normalbelopp generellt sett för dessa
yrkesgrupper, särskilt om tjänsteförrättningen i utlandet
regelmässigt är förenad med generellt sett högre kostnader
än vad normalbeloppen är avsedda att täcka. En rimlig
förhöjning torde ligga på nivån 120--125 % av
normalbeloppet.
Vi delar inte uppfattningen i propositionen att man bör
avvakta med en uppräkning av normalbeloppen för de i
frågavarande grupperna. Frågan om ett förhöjt
normalbelopp och frågan om att närmare bestämma
avgränsningen av vilka grupper som bör omfattas av
förhöjningen bör utredas skyndsamt.
Reseförmåner
I 8 § uppbördslagen återfinns ett förslag till
schablonregel för värdering av förmån av fri eller delvis fri
resa som utgår på grund av anställning eller särskilt uppdrag
inom rese- eller trafikbranschen. För flygresor finns vidare
specialbestämmelser. Speciella regler föreslås också för
resor som får företas endast under förutsättning att det vid
resans avgång finns osålda platser kvar. Regeringen har
vidare föreslagit att anställda inom rese- och
trafikbranschen skall kunna erhålla en fri eller delvis fri resa
per år av arbetsgivaren utan att detta utlöser beskattning.
Skattefriheten för vissa reseförmåner bör enligt vår
mening återinföras och kanske också vidgas något.
Regeringen intar emellertid en motsatt ståndpunkt men
anser sig dock beredd att från skatteplikt undanta en resa
per skattskyldig och år.
Reseförmånerna inom trafik- och resebranschen, t ex
SAS och SJ, kan enligt vår mening i allt väsentligt jämställas
med sedvanliga personalrabatter inom näringslivet i övrigt
vilka är skattefria. Sålunda bör de helt fria resorna vara
skattefria om de har karaktär av sedvanlig personalrabatt.
Starka rättviseskäl talar för skattefrihet. Detsamma bör i
princip gälla för övriga resor, t ex s k standbyresor. I och för
sig skulle man kunna tänka sig en beskattning av sådana
övriga resor. Vid en beskattning måste man emellertid ta
hänsyn till de besvär och olägenheter under vilka resorna
äger rum. Dessutom måste beskattningsproceduren kunna
genomföras utan nämnvärd kostnad och olägenhet för den
skattskyldige, arbetsgivaren och skattemyndigheten. Starka
skäl föreligger mot beskattning.
Vi menar att de skäl som i övrigt åberopats till förmån
för att de ifrågavarande reseförmånerna skall vara
skattefria alltjämt äger bärkraft. Skattefriheten grundades
på lång sedvänja, som bröts med skatteomläggningen. Det
föreligger uppenbara kontroll- och värderingsproblem. Den
av regeringen föreslagna schablonmetoden har även brister.
Det statsfinansiella värdet av beskattningen är försumbart
eller synnerligen blygsamt. Självfallet bör någon
beskattning inte ske beträffande pensionärer som kan antas
ha intjänat sina förmåner tidigare.
Det är vidare uppenbart att regeringen med sitt
rabattförslag syftar till att gynna anställda inom SAS
framför anställda, t ex inom SJ och Banverket. Detta kan
av rättviseskäl inte accepteras.
Det är av grundläggande betydelse att skattesystemet
uppfattas som rättvist. Olika grupper skall behandlas lika.
Den ena gruppen skall inte ha en förmån som den andra inte
får. Ingen enskild individ eller grupp får behandlas sämre än
andra. Genom skatteomläggningen ville man skapa
neutralitet i skattesystemet, vilket var utmärkt. Men ett
alltför långtgående neutralitetstänkande kan leda till nya
orättvisor. När så sker är det dags att tänka om. Å andra
sidan är det uppenbarligen inget som hindrar regeringen att
inom andra skatteområden föreslå avsteg från
neutralitetsprincipen.
I fråga om s k standbyresor föreslås i 8 § uppbördslagen
bl a följande: Har för resan gällt som villkor att den får
företas endast under förutsättning att det vid resans avgång
finns osålda platser kvar och har på grund härav förelegat
en påtaglig risk för att resan inte kan genomföras enligt
planerna skall resan anses ha ett värde motsvarande lägsta
priset för resan om den varit bokningsbar och i fråga om
flygresa lägsta genomsnittliga priset på marknaden, efter
avdrag med 50 procent.
Det finns inget rimligt motiv till att göra en sådan
skillnad mellan exempelvis anställda inom SAS och SJ. De
båda kategorierna bör behandlas lika. SJ-anställda bör i
princip ha samma förmåner.
Sammanfattningsvis menar vi att sedvanliga
reseförmåner inom rese- och trafikbranschen bör vara
skattefria och kunna inordnas under begreppet sedvanliga
rabatter i 32 § 3 f mom KL. I detta vill vi också inkludera de
s k standbyresorna.
En alternativ lösning på hela problemet kan vara att
återinföra regeln i anvisningarna till 32 § punkt 8 KL: Har
skattskyldig på grund av anställning eller särskilt uppdrag
åtnjutit förmån av fria resor, skall, försåvitt ej sagda förmån
är att anse såsom ersättning för kontant avlöning, förmånen
ej utgöra skattepliktig intäkt.
Personalvårdsförmåner
Regeringen föreslår att sedvanliga rabatter inte skall
tillhöra gruppen personalvårdsförmåner utan regleras i ett
särskilt stadgande.
Till skillnad från regeringen anser vi att det behövs ett
klarläggande av frågan om sedvanliga rabatter kan
utbetalas i efterhand utan att de blir skattepliktiga.
Regeringen återger ett uttalande av Tjänsteinkomstbeskatt
ningsutredningen och drar slutsatsen att det bör ankomma
på rättspraxis att avgöra om och när ett sådant förfarande
kan anses tillåtet för att rabatten skall anses som skattefri
sedvanlig rabatt. Med den motiveringen lämnar regeringen
inte något förslag till ändring i lagtexten.
För oss är det uppenbart att det redan av lagtexten bör
framgå att sedvanliga rabatter får utbetalas i efterhand utan
att skattskyldighet uppkommer. Regeringen bör
återkomma med ett utarbetat förslag till riksdagen.
Lunchförmåner
Ny demokrati har i en tidigare motion (1992/93:Sk347)
föreslagit att beskattningen av löntagarnas kostförmåner
bör upphävas. Samtidigt borde de sociala kostnader som är
knutna till subventioneringen av måltiderna tas bort.
Sedan förslaget framställdes har de negativa
konsekvenserna av beskattningen blivit allt tydligare, vilket
bl a visas av en undersökning som gjorts på uppdrag av
Finansdepartementet. Omkring 850 000 personer har helt
förlorat sina måltidsförmåner. Andra har fått försämrade
förmåner. För närvarande äter varannan kvinna och var
tredje man medhavd mat på arbetsplatsen. Av de tillfrågade
anser ca 27 procent att gemenskapen med arbetskamraterna
har blivit sämre. Ca 20 procent anser att trivseln i arbetet
har minskat. Som en följd av att de anställda har ändrat
vanor och anpassat sig till de nya skattereglerna har
skatteutfallet hamnat långt under de beräknade 1,2
miljarder kr. Nettointäkten har blivit blygsamma 155
miljoner kr.
En stor majoritet bland arbetsgivarna har i en
kompletterande undersökning förklarat att de är beredda
att återinföra eller öka förmånerna om de sociala avgifterna
slopades för lunchsubventionerna.
Beskattningen har dessutom bidragit till att försvåra
problemen inom restaurangbranschen. Arbetslösheten i
branschen har stigit till 25 procent. Var tionde krog har gått
i konkurs.
Skatteomläggningen har som framgått misslyckats och
fått orimliga konsekvenser. Vi menar att man i princip
måste återgå till det system som gällde före 1991 som
innebar att en anställd kunde äta lunch helt eller delvis på
arbetsgivarens bekostnad, så länge subventionen inte
översteg ett visst belopp som varje år fastställdes av
Riksskatteverket.
Från skatteteknisk synpunkt kan lunchsubventioner
närmast karakteriseras som personalvårdsförmåner eller
liknande, t ex friskvårdsförmån. Somliga har menat att
subventionerna är att jämställa med arbetsredskap. Frågan
kan alltid diskuteras. Men oavsett hur man ser på problemet
från terminologisk synpunkt måste inkomstbeskattningen
av lunchsubventioner upphöra snarast, redan från den 1
januari 1994. Detsamma gäller för de sociala avgifterna.
Genom en snabb ändring skulle skadeverkningarna
begränsas. I vart fall bör måltidsförmånerna befrias från
sociala avgifter vilket uppenbarligen kan stimulera
arbetsgivarnas att lämna förmåner igen.
Bilförmåner
Extrautrustning
Regeringen har föreslagit att det s k fribeloppet på 20 000
kr avskaffas. Vid beräkning av förmånsvärdet skall sålunda
till nybilspriset läggas anskaffningskostnaden för all
extrautrustning.
Förslaget kritiserades av olika remissinstanser. S k
airbag, ABS-bromsar och annan s k säkerhetsutrustning,
biltelefon, mobiltelefon, kommunikationsradio, vinterdäck
och utrustning som är positiv från miljösynpunkt borde
undantas från beskattning eller bli föremål för en
skattemässigt gynnsam behandling, menade man.
Regeringens syfte med sitt förslag är att regeln inte
längre fyller sitt förenklingssyfte. Vi delar inte den
uppfattningen. Det finns alltjämt behov av att ha kvar
fribeloppsregeln i anvisningarna till 42 § punkt 2 KL. Vi
anser att regeringens förslag om att ta bort fribeloppsregeln
bör avslås.
Vi menar, till skillnad från regeringen, att värdet av viss
säkerhetshöjande utrustning som t ex ABS-bromsar och
krockkudde skall undantas från beskattning. Vi tror inte,
som regeringen, att en sådan åtgärd sannolikt skulle leda till
att det skulle dröja innan denna typ av utrustning blev
standard på svenska bilar. Vi tror faktiskt precis tvärtom,
särskilt om en förnuftig lagstiftning kan medverka till att
försäljningen av tjänstebilar ökar.
Bilen som arbetsredskap
Regeringen har förslagit att en särskild
jämkningsmöjlighet införs för personbilar som har karaktär
av arbetsredskap, när körningen i tjänsten är mycket
omfattande eller när bilen huvudsakligen används i
tjänsten.
Med bil som har karaktär av arbetsredskap bör enligt
propositionen avses att bilen i väsentlig mån är inredd eller
avpassad för annat än persontransporter, t ex
installationseller distributionsbilar av olika slag, vilket
begränsar det privata nyttjandet av bilen.
Vi har i en tidigare motion (1992/93:Sk366) tagit upp
frågan om förmånsbeskattning av pickuper eller andra
fordon som används som rena arbetsredskap i företagen.
Vårt yrkande den gången gick ut på att
förmånsbeskattningen i aktiebolag, handelsbolag,
kommanditbolag och enskilda firmor inte skulle påföras bil
som användes som arbetsredskap för inkomsternas
förvärvande. Som framgått jämställde vi de olika
företagsformerna. Vidare skulle inte någon
förmånsbeskattning ske beträffande sådana bilar som har
karaktären av rena arbetsredskap.
Enligt vår mening bör regeringens förslag kunna
kompletteras med en jämkningsregel till noll för bil som har
karaktär av rent arbetsredskap.
Vi har tagit del av en skrift från Svenska Taxiförbundet
med i huvudsak följande innehåll: Taxiförbundet menar att
en taxiföretagare som har taxibilen i daglig trafik på heltid
inte har en bilförmån i ordets egentliga mening och därför
bör erhålla en rimlig jämkning av förmånsvärdet. Å andra
sidan skall den taxiföretagare som använder bilen mindre än
2 000 mil i tjänsten per år beskattas för den förmån som
detta innebär. Taxiförbundet anser att för ett
tjänsteutnyttjande på över 6 000 mil bör taxiföretagare
generellt erhålla jämkning till halvt basbelopp. Detta bör
gälla oavsett bilmodell och oavsett vem som kör bilen, d v
s även om taxiföretagaren inte har några anställda förare.
Om taxibilen används mer än 7 000--8 000 mil i tjänsten bör
det inte föreligga någon bilförmån alls. För att undvika att
bilmodellvalet inte skall styra förmånsvärdet, menar
Taxiförbundet, att nybilspriset för en Volvo 940 GL skall
ligga till grund för beräkningen när taxibilen används
mellan 4 000 och 6 000 mil i tjänsten.
Vi anser att de synpunkter som framförts från
Taxiförbundet är värda att beakta. Värderingsprinciperna
bör ges regeringen till känna. Vi delar uppfattningen att
någon bilförmån knappast kan komma ifråga om en taxibil
används 7 000--8 000 mil i tjänsten per år. En sådan taxibil
kan närmast karakteriseras som ett rent arbetsredskap,
vilket innebär att jämkning bör kunna ske till noll, dvs att
inget förmånsvärde skall tas upp till beskattning.
Vårt förslag om att inget värde skall tas upp till
beskattning kan lämpligen göras som ett tillägg till
anvisningarna till 42 § punkt 4 KL.
Ringa användning
Vi anser att milantalet i fråga om ringa användning bör
höjas till 300 mil.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär ett skyndsamt
förslag beträffande förhöjt normalbelopp för ökade
levnadsomkostnader för vissa yrkesgrupper vid tjänsteresa
i utlandet i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen beslutar om sådan ändring i
skattelagstiftningen att reseförmånerna inom rese- och
trafikbranschen jämställs med sådan sedvanlig rabatt som
är skattefri,
3. att riksdagen i anslutning till yrkande 2 beslutar att
även inkludera övriga resor, t.ex. s.k. standbyresor, i
begreppet sedvanlig rabatt som är skattefri,
4. att riksdagen alternativt beslutar återinföra regeln i
anvisningarna till 32 § punkt 8 KL som gällde före
skatteomläggningen 1991,
5. att riksdagen vid avslag på yrkandena 2--4 även avslår
regeringens förslag om reseförmåner,
6. att riksdagen hos regeringen begär snabb åtgärd som
klargör att sedvanliga personalrabatter får utbetalas i
efterhand utan att skattskyldighet uppkommer,
7. att riksdagen beslutar att inkomstbeskattningen av
lunchsubventioner upphör redan från den 1 januari 1994 i
enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen i vart fall befriar måltidsförmånerna från
sociala avgifter redan från den 1 januari 1994,
9. att riksdagen avslår förslaget att slopa det s.k.
fribeloppet på 20 000 kr för extrautrustning,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
lagändring att värdet av viss säkerhetshöjande utrustning
som t. ex. ABS-bromsar och krockkudde alltid undantas
från förmånsbeskattning,
11. att riksdagen beslutar om sådan ändring av
skattelagstiftningen att värdet av en bilförmån helt
undantas från förmånsbeskattning om bilen genom sin
konstruktion eller utrustning framstår som ett rent
arbetsredskap i enlighet med vad som anförts i motionen,
12. att riksdagen beslutar om sådan ändring av
skattelagstiftningen att värdet av en bilförmån helt
undantas från förmånsbeskattning om bilen använts i
tjänsten i mycket hög omfattning i enlighet med vad som
anförts i motionen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om värdering av bilförmån inom
bl.a. taxi,
14. att riksdagen beslutar att med ringa användning får
avses en körsträcka om högst 300 mil.
Stockholm den 23 november 1993
Peter Kling (nyd)
Bo G Jenevall (nyd)