Sverige har en internationell förpliktelse att föra och
utveckla en aktiv och solidarisk flykting- och
invandrarpolitik.
Rasism och främlingsfientlighet
Undervisningen om rasism och främlingshat behöver
förstärkas kraftigt i alla skolor och på alla nivåer. Vi som
lever i ett demokratiskt samhälle måste självklart hävda
upplysningens och utbildningens betydelse för ökad
tolerans, humanitet och förståelse mellan människor.
Omfattande undersökningar visar att undervisning och
massmedias behandling av dessa frågor har mycket stor
betydelse för förändringar i attityderna.
Massmedia har ett stort ansvar när det gäller att hävda
toleransen och främja alla människors lika rätt och värde.
Det har brustit betänkligt under senare år.
Det är viktigt att vuxna fungerar som goda exempel för
att hävda dessa värden. Vi får inte vara tysta eller huka när
rasfördomar och främlingsfientlighet sprids. Det gäller
också och framför allt att genomföra sådana politiska,
sociala och ekonomiska förändringar i samhället att man
kommer åt själva grogrunden för rasism och rasfördomar.
Några exempel:
Den höga och växande ungdomsarbetslösheten är
förödande och måste bekämpas mer intensivt.
Invandrarungdomar drabbas av flerfaldigt större
arbetslöshet än andra ungdomar, vilket kräver extra stöd.
Ungdomar, särskilt i Stockholmsregionen och andra
storstäder, trängs nu i snabb takt ut från bostadsmarknaden.
Det är framför allt de kraftigt stegrade hyrorna som utgör
det största hindret för att behålla eller skaffa en egen
bostad. Att tvingas föra en närmast hopplös kamp för en
dräglig bostad med rimlig hyra ökar inte toleransen mot
andra folkgrupper.
En nyckelfråga för att bekämpa rasfördomar och
främlingsfientlighet är den stora betydelsen av att kunna
upprätthålla en human och solidarisk flyktingpolitik för
skyddsbehövande människor.
De inskränkningar och avsteg som görs här och i andra
västländer i flyktinglagstiftningen och framför allt i
rättstillämpningen har en starkt negativ effekt.
Det är inte möjligt att med framgång bekämpa
rasfördomar och flyktingfientlighet utan att med kraft slå
vakt om asylrätt och solidarisk flyktinghjälp. Den tendens i
motsatt riktning som finns i hela Västeuropa måste brytas.
Om inte kommer den allvarligaste flyktingvågen i Europa
sedan andra världskriget att få katastrofala verkningar för
skyddsbehövande människor på flykt.
Utan en human, solidarisk och realistisk flyktingpolitik
blir effekten att vi i hela Västeuropa får ännu fler flyende
människor som lever underjordiskt, arbetar och bor svart.
Det rör sig om miljontals människor som lever på detta sätt i
Central- och Västeuropa. Ingenting är mer negativt för den
fasta befolkningen i berörda länder. Detta börjar seriösa
arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer att inse. Men
regeringarna i Västeuropa har ännu inte vågat ta de
politiska och ekonomiska krafttag som behövs trots stark
kritik från inte minst många parlamentariker både inom EG
och Europarådet.
Det behövs ett vidgat och intensifierat internationellt
samarbete för att bekämpa rasism och främlingsfientlighet.
Human flyktingpolitik
Vår flyktingpolitik måste sålunda utformas så att den på
ett humant och generöst sätt kan ta emot människor som
har behov av skydd i vårt land.
De som enligt nuvarande lagstiftning beviljas
uppehållstillstånd i Sverige är flyktingar enligt Genève-
konventionen, krigsvägrare och de facto-flyktingar.
Uppehållstillstånd ges också av humanitära skäl. Det är
angeläget att vi i Sverige upprätthåller dessa grundläggande
regler i vår lagstiftning. Det ökar våra möjligheter att i
Europa och i övrigt på det internationella planet vara
pådrivande för en mer rättvis ansvarsfördelning av
förpliktelserna för asylsökande och flyktingar.
I proposition 1993/94:94 Mottagande av asylsökande
m.m. föreslås ett flertal ändringar som rör mottagandet av
asylsökande och utlänningars rätt att vistas i Sverige.
Enligt propositionen skall skyddsbehövande
utlänningar -- om deras skyddsbehov kan bedömas vara av
begränsad varaktighet -- kunna meddelas tidsbegränsade i
stället för permanenta uppehållstillstånd. De skall då
omfattas av den föreslagna nya lagen om mottagande av
asylsökande m.fl. De anhöriga inom kärnfamiljen till
utlänningar, som på nu angiven grund beviljats ett
tidsbegränsat uppehållstillstånd, skall ha möjlighet till
familjeåterförening i Sverige.
Med tanke bl.a. på utvecklingen i f.d. Jugoslavien är det
angeläget att särskilt utvidga skyddet för tvångsförflyttade
människor genom att tillämpa de miniminormer som
kommer till uttryck i 1981 års ''Protection of asylumseekers
in situation of large scale influx'' (Skydd för asylsökande i
situationer av storskalig tillströmning), antagen av
UNHCR:s exekutivkommitté.
I propositionen anges att tidsbegränsade
uppehållstillstånd bör användas främst då skyddssökande
flyr undan konflikter och kriser, som kan bedömas ha
kortare varaktighet. Det kan också vara fråga om
naturkatastrof eller ekologisk katastrof. De situationer som
anges i propositionen är inte fullständiga men de uttalanden
som görs anses vara tillräckliga för att en generös
tillämpning i detta avseende kan göras av regeringen.
Det är emellertid angeläget att understryka att tillfälliga
uppehållstillstånd inte får inkräkta på asylrätten. Det finns
utan tvekan en påtaglig risk att så skall kunna ske i
rättstillämpningen.
Det sägs visserligen att en förutsättning för en lösning
med tidsbegränsat uppehållstillstånd skall vara att det är
fråga om en person som inte har rätt till asyl enligt
bestämmelserna i 3 kap. 1 § utlänningslagen. Det bör med
större klarhet och tydlighet framgå att stor vikt läggs i
rättstillämpningen vid att inte inskränkningar görs i den
skyddssökandes rätt att vid behov få sin asylansökan
behandlad i vanlig ordning. Det är erforderligt att
regeringen tillser att anvisningar härom tillkommer.
I regeringsförslaget framhålls att tillfälligt
uppehållstillstånd, som högst kan avse tolv månader, skall
innefatta insatser på förberedelser för ett återvändande.
Frågan om vad som skall inträffa i händelse att
skyddsbehovet kvarstår efter tolvmånadersperioden är inte
i tillräcklig grad preciserad. Det behövs nya överväganden
och förslag om detta. Här bör de anvisningar och uttalanden
som gjorts från UNHCR vara vägledande.
Frivillig återvandring
De flesta flyktingar har en önskan om att kunna
återvända till sitt hemland. Vilka möjligher som finns till
frivillig återvandring är för dem en mycket viktig fråga.
Erfarenheterna visar att återvändandet ofta är en svår
process. Det behövs noggranna förberedelser men också ett
aktivt stöd för att kunna återintegreras i sitt hemland.
En ingående och genomtänkt planering är därför ofta
avgörande för om återvandringen skall bli framgångsrik.
Frivilligorganisationer och invandrarnas/flyktingarnas
egna organisationer har i Stockholms län spelat en viktig
roll när det gäller stöd till dem som planerar att återvända.
Studiecirklar, kurser och annan verksamhet har bl.a.
anordnats.
På grund av massarbetslösheten och andra krisfenomen
har intresset för återvandring ökat starkt. De stödåtgärder
som lämnas av samhället är otillräckliga. Det är hög tid att
regeringen framlägger ett konkret återvändandeprogram.
Det finns utredningar om detta som aldrig lett till något
resultat. Inte heller i årets budgetproposition framlägger
regeringen något förslag, vilket är en allvarlig brist.
Tillräcklig vägledning för detta finns inte bara i
forskningsrapporter och utredningar utan även hos
UNHCR samt olika nationella och internationella
frivilligorganisationer.
En genomtänkt återvandringspolitik bör även utformas
så att invandrarna ges möjlighet att bevara och utveckla sitt
språk och sitt kulturarv. Stora inskränkningar i
hemspråksundervisningen motverkar även möjligheterna
till frivillig återvandring. Till detta återkommer vi nedan i
motionen.
Vad gäller frågor om asylrätt i övrigt samt
främlingsfientlighet och rasism får vi hänvisa till motioner
av Hans Göran Franck m.fl. för beaktande.
Här vill vi beröra särskilda frågor om asylsökande och
flyktingar som inte fått en tillfredsställande lösning i
budgetpropositionen.
Asylsökande och flyktingars tortyrskador m.m.
Enligt artikel 14 i FN:s konvention mot tortyr skall varje
konventionsstat säkerställa att offret för tortyrhandling får
''medel för ett så fullständigt återvinnande av hälsa som
möjligt''.
Konventionen skiljer inte mellan flyktingar och
asylsökande. Man kan därför ifrågasätta om det är förenligt
med konventionen att tortyrskadade asylsökande, liksom
övriga asylsökande, endast har rätt till akut sjukvård i
Sverige.
Torterade och andra traumatiserade asylsökande har det
särskilt svårt bl.a. för att de endast har rätt till akut
sjukvård, men även för att de långa förläggningsvistelserna
och handläggningstiderna i asylärenden är särskilt
påfrestande för dem. Sverige har ansvar när det gäller
tortyrskadade asylsökande och förpliktelser i enlighet med
nämnda konvention.
Inom dagens sjukvård har man i allmänhet inte
tillräckliga kunskaper för att kunna konstatera om
patientens problem har ett samband med tortyr. I Danmark
t.ex. har läkarförbundet tagit initiativ till en
specialutbildning för ''high risk doctors'', främst rätts-,
fängelse- och militärläkare och dem som ska arbeta i tredje
världen.
I Sverige borde en sådan utbildning också vara
angelägen för alla läkare -- främst för dem som arbetar med
sjuk- och hälsovård på flyktingförläggningar samt inte minst
Invandrarverkets förtroendeläkare. Även i Sverige kan
efterlevnaden av läkaretiken brista och det kan därför vara
viktigt att betona att läkarna måste arbeta som patientens
läkare och inte som myndighetens i bedömningen av
tortyrskador.
Läkare och annan personal som möter
flyktingar/asylsökande på bl.a. förläggningar borde också
ha utbildning om tortyrskador och andra trauman.
Sjukvård för asylsökande
Det uppdelade ansvaret för sjukvård till asylsökande
skapar problem. Det finns anledning att se över
huvudmannaskapet. Sjukvårdshuvudmannen borde ha
inflytande på hur Invandrarverket lägger upp sjukvården
för asylsökande inom regionen.
De asylsökande har ofta ett större behov av akut
sjukvård och tandvård än andra.
För akut behandling av tortyrskadade behöver speciella
resurser sättas in så tidigt som möjligt efter ankomsten till
Sverige. FN:s konvention mot tortyr ålägger oss ett särskilt
ansvar. Till att börja med är kvalificerad diagnostik viktig.
Detta gäller även asylsökande.
Enligt FN:s barnkonvention bör alla barn som vistas i
Sverige få tillgång till god hälso- och sjukvård samt
tandvård, inte bara akutvård.
Det behövs kvalificerade, professionella bedömningar
av behovet av krisintervention i mottagningssystemet.
Personalen på förläggningar och slussar måste få hjälp med
detta genom psykiatrisk expertis.
Landstingen måste få full ersättning från staten för sina
kostnader i mottagandet av asylsökande/flyktingar.
Debiteringen av vårdkostnader är i dag förknippad med
många problem. Den s.k. normaliseringsprincipen får inte
innebära att landstingen skall stå för kostnader i
mottagandet. Statens kostnadsansvar måste gälla tills
utlänningen får uppehållstillstånd eller som avvisad lämnar
landet.
Ersättning till kommunerna
Regeringen föreslår under anslaget D 5 ersättning till
kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. ett anslag på
7 632 141 000
kronor för budgetåret 1994/95.
Anslagsberäkningarna baseras enligt budgetförslaget på att
ca 50 000
personer kommer att placeras ut i kommunerna.
Ersättningarna till kommunerna schablonberäknas och har
från 1994 höjts från 138 300
kronor till 144 200
kronor för vuxna och från 84 800
kronor till 88 400
kronor för barn under 16 år.
Enligt nuvarande regler får den kommun som först tar
emot en flykting alltid ett halvt schablonbelopp. Om
flyktingen bor kvar i den första mottagningskommunen och
är folkbokförd där i sex månader, betalas ytterligare ett
halvt schablonbelopp till samma kommun. Flyttar
flyktingen från den första kommunen lämnas under vissa
förutsättningar ersättning till denna kommun.
För att åstadkomma en fördelning av schablonbidragen
som bättre visar var i tiden kostnaden ligger föreslås att
utbetalning sker vid tre tillfällen i stället för två som i dag
och att utbetalningstiden utsträcks ett halvt år.
I budgetpropositionen anges att föreslagna ändringar
medför att det blir bättre kompensation än i dag för
storstadskommuner och andra kommuner med stor
inflyttning av flyktingar som bott en tid i annan kommun.
Vi bestrider inte att det blir en viss förbättring men den
är enligt vår mening otillräcklig. I propositionen saknas
erforderligt underlag för regeringens ställningstagande.
Utskottet bör där inhämta material härom från berörda
storstadskommuner. En ytterligare justering är enligt vår
mening erforderlig för att på ett mer rättvist sätt göra
fördelningen mellan inflyttnings- och
utflyttningskommuner.
Hemspråksundervisning
Anslagen till hemspråksundervisningen föreslås minska
med 120 miljoner kronor och skall endast erbjudas
invandrarelever under deras första sju skolår. Detta förslag
är ett kraftigt avsteg från riksdagsbeslut och
regeringsdeklarationer, som gällt från 1970-talet och fram
till i dag. I skolförordningen sägs uttryckligen att
invandrarelever har rätt till undervisning i hemspråket i den
omfattning som motsvarar deras behov. Behoven har inte
minskat. Från olika delar inom Stockholms län kommer
rapporter om den oro som finns bland invandrarföräldrar,
elever och lärare inför befarade drastiska nedskärningar i
hemspråksundervisningen.
Det förefaller som om hetsen mot
hemspråksundervisningen, ledd av Ny demokrati, har
påverkat. Att ta bort hemspråksundervisningen från
högstadiet och gymnasiet samt skära ned den på lägre
skolstadier innebär en stor förlust för det svenska samhället
kulturellt, socialt och ekonomiskt. Vidare undermineras
den internationaliseringsprocess som Sverige förespråkat i
olika internationella sammanhang.
För de äldre invandrareleverna blir följderna olyckliga
pedagogiskt och socialt. Ur pedagogisk synvinkel innebär
förslaget att elevernas möjligheter att lära och utveckla
svenska språket minskar, då studiehandledning saknas på
hemspråket i olika ämnen. Eleverna kan inte utveckla sina
kunskaper och färdigheter i sina modersmål, då de inte
undervisas och tränas på högstadiet och gymnasiet. De
flesta invandrarelever har inte möjlighet att få teoretisk
undervisning i modersmålet av sina föräldrar.
Hemspråkslärarnas närvaro i skolan förstärker också
relationerna mellan invandrareleverna och skolans
personal. Studiehandledning i hemspråket för
invandrarelever frigör resurser för läraren att ägna sig åt
ämnesundervisning i stället för att försöka förklara svenska
ord för invandrarelever med otillräckliga svenskkunskaper.
Skolan berikas kulturellt av att hemspråkslärarna tillför
kulturkompetens från olika delar av världen.
Invandrareleverna gör också stora sociala förluster
genom föreslagna nedskärningar. Hemspråksläraren är en
länk mellan skolan och hemmet, särskilt för de föräldrar
som inte behärskar engelska. Invandrareleverna i den
svenska skolan är i stort behov av vuxenkontakter, som
känner till och förstår deras kultur och som också förstår
den svenska kulturen. Om dessa vuxenkontakter minskar
eller försvinner och med dem studiehandledning och
hemspråksundervisning, kommer klyftan att öka mellan
dessa barn och deras föräldrar i känsliga tonår.
Invandrareleverna riskerar också i sin utsatthet att komma
i konflikt med svenska ungdomar och det svenska samhället
i stort.
Vi anser att budgetpropositionens förslag angående
hemspråksundervisningen behöver ses över. Det är också
angeläget att en översyn sker av hur de enskilda
kommunerna använder de pengar, som anslagits för
undervisning i svenska 2 och hemspråk för invandrarbarnen
och hur bestämmelser gällande denna undervisning följs.
Sveriges Invandrarinstitut och museum i Botkyrka
Det svenska samhället genomgår en omställning till följd
av en alltmer ökad internationalisering. Detta innebär att
människor med de mest skiftande livserfarenheter lever och
kommer att bosätta sig i landet. I vardagslivet möts allt fler
människor med olika kulturer och religioner. Nya
kommunikationsmönster kommer att skapas, vilket ställer
stora krav på anpassning för alla parter i dessa möten.
Service och näringar måste få verksamheten att fungera.
För invandrarna reser sig viktiga frågor kring rötter,
identitet och ursprung i omställningen till det svenska
samhället.
Under gångna år har ett flertal motioner framlagts i
riksdagen om stöd till museiverksamhet vid stiftelsen
Sveriges Invandrarinstitut och museum i Botkyrka.
Verksamheten bedrivs inte som ett traditionellt museum
utan mer som ett kunskapsinstitut med forskning,
utbildning och utställningsverksamhet.
Botkyrka har sedan 1987 lagt en ekonomisk och
verksamhetsmässig grund för stiftelsen Sveriges
Invandrarinstitut och museum -- i dag ett mångkulturellt
kunskapscentrum -- som förenar forskning och praktik i
syfte att uppnå en fördjupad kunskap om kulturmöten i det
mångkulturella samhället. Verksamheten har utvecklats
positivt, vilket bland annat återspeglats i utställningen ''50
år i Sverige'' på Nordiska museet under 1993, stiftelsens roll
(ordförandeskap) i den nybildade ''Kulturmötesgruppen
vid svenska museer'' inom SAMDOK samt den omfattande
forsknings- och utbildningsverksamhet som bedrivs vid
Fittja gård i samverkan med Stockholms universitet.
De anslag som verksamheten tillförts har främst kommit
från kommunen och via projektansökningar. Det är
angeläget att verksamheten kan få större spridning. Den
kunskapsbas som utvecklas vid stiftelsen måste komma fler
till godo. Vidare finner vi det nödvändigt att den del av
verksamheten son inriktas på att dokumentera
invandringens svenska historia prioriteras. Vi anser att det
är viktigt för morgondagens nya svenskar att de skall kunna
finna sitt kulturarv i svenska arkiv eftersom de bor här. För
att detta skall bli möjligt måste någon institution ägna sig åt
att driva och stimulera detta arbete. Det behövs också fler
utställningar som presenterar olika invandrargruppers liv
och ursprung samt aspekter på olika kulturmöten mellan
majoritet och minoritet. Utställningarna kan ha en
symboliskt viktig funktion genom att de sanktionerar och
erkänner möjligheter och problem i det mångkulturella
samhället. För utställningarna måste fungerande
kunskapsperspektiv anläggas så att en fruktbar dialog kan
utspinnas i syfte att uppnå ökad förståelse över
kulturgränser. Formulerandet av sådana perspektiv sker
redan i dag vid Sveriges Invandrarinstitut och museum.
Med det arbete som hittills gjorts i Botkyrka anser vi att
Sveriges Invandrarinstitut och museum väl fyller uppgiften
som ett nationellt mångkulturellt kunskapscentrum och att
staten bör stödja dess inriktning och samverkan med såväl
forskningssamhället och högre utbildning som med
museerna i landet. Det är av stor betydelse att det i
budgetpropositionen föreslås ett anslag.
Det behövs emellertid förstärkta insatser till institutet
för att denna institution skall kunna spela en viktig roll inte
bara i Stockholms län utan också i andra delar av landet.
För den fortsatta planeringen och effektiviteten i
verksamheten är det viktigt att stödet blir kontinuerligt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om upprätthållande av en solidarisk
och human flykting- och invandrarpolitik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att rätten till tillfälligt
uppehållstillstånd inte får inkräkta på rätten till asyl,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att erforderliga anvisningar görs
för att asylrätten upprätthålls i ärenden om tillfälligt
uppehållstillstånd,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen i övrigt anförts om tillfälliga
uppehållstillstånd och att hänsyn bör tas till de anvisningar
och uttalanden som gjorts av UNHCR,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att förslag till ett konkret
återvändandeprogram för flyktingar och andra tillfälligt
skyddsbehövande snarast framläggs,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om beivrandet av rasism och
främlingsfientlighet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av förbättrad
behandling av asylsökandes och flyktingars
tortyrskador,1
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förbättrad sjukvård för
asylsökande och flyktingar,
9. att riksdagen beslutar om mer rättvis fördelning av
ersättning mellan inflyttnings- och utflyttningskommuner,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av förstärkt
hemspråksundervisning,2
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förstärkta insatser för Sveriges
Invandrarinstitut och museum i Botkyrka.3
Stockholm den 25 januari 1994
Hans Göran Franck (s)
Anita Johansson (s)
Thage G Peterson (s)
Sören Lekberg (s)
Eva Johansson (s)
Björn Ericson (s)
Ingela Thalén (s)
Ines Uusmann (s)
Pierre Schori (s)
Oskar Lindkvist (s)
Mats Hellström (s)
Maj Britt Theorin (s)
Lars Ulander (s)
Sylvia Lindgren (s)
Kristina Persson (s)
Sten Andersson (s)
i Stockholm
Bengt Lindkvist (s)
1 Yrkande 7 hänvisat till SoU
2 Yrkande 10 hänvisat till UbU
3 Yrkande 11 hänvisat till KrU