Sverige har en internationell förpliktelse att föra och utveckla en aktiv och solidarisk flykting- och invandrarpolitik.
Rasism och främlingsfientlighet
Undervisningen om rasism och främlingshat behöver förstärkas kraftigt i alla skolor och på alla nivåer. Vi som lever i ett demokratiskt samhälle måste självklart hävda upplysningens och utbildningens betydelse för ökad tolerans, humanitet och förståelse mellan människor.
Omfattande undersökningar visar att undervisning och massmedias behandling av dessa frågor har mycket stor betydelse för förändringar i attityderna.
Massmedia har ett stort ansvar när det gäller att hävda toleransen och främja alla människors lika rätt och värde. Det har brustit betänkligt under senare år.
Det är viktigt att vuxna fungerar som goda exempel för att hävda dessa värden. Vi får inte vara tysta eller huka när rasfördomar och främlingsfientlighet sprids. Det gäller också och framför allt att genomföra sådana politiska, sociala och ekonomiska förändringar i samhället att man kommer åt själva grogrunden för rasism och rasfördomar. Några exempel:
Den höga och växande ungdomsarbetslösheten är förödande och måste bekämpas mer intensivt. Invandrarungdomar drabbas av flerfaldigt större arbetslöshet än andra ungdomar, vilket kräver extra stöd.
Ungdomar, särskilt i Stockholmsregionen och andra storstäder, trängs nu i snabb takt ut från bostadsmarknaden. Det är framför allt de kraftigt stegrade hyrorna som utgör det största hindret för att behålla eller skaffa en egen bostad. Att tvingas föra en närmast hopplös kamp för en dräglig bostad med rimlig hyra ökar inte toleransen mot andra folkgrupper.
En nyckelfråga för att bekämpa rasfördomar och främlingsfientlighet är den stora betydelsen av att kunna upprätthålla en human och solidarisk flyktingpolitik för skyddsbehövande människor.
De inskränkningar och avsteg som görs här och i andra västländer i flyktinglagstiftningen och framför allt i rättstillämpningen har en starkt negativ effekt.
Det är inte möjligt att med framgång bekämpa rasfördomar och flyktingfientlighet utan att med kraft slå vakt om asylrätt och solidarisk flyktinghjälp. Den tendens i motsatt riktning som finns i hela Västeuropa måste brytas. Om inte kommer den allvarligaste flyktingvågen i Europa sedan andra världskriget att få katastrofala verkningar för skyddsbehövande människor på flykt.
Utan en human, solidarisk och realistisk flyktingpolitik blir effekten att vi i hela Västeuropa får ännu fler flyende människor som lever underjordiskt, arbetar och bor svart. Det rör sig om miljontals människor som lever på detta sätt i Central- och Västeuropa. Ingenting är mer negativt för den fasta befolkningen i berörda länder. Detta börjar seriösa arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer att inse. Men regeringarna i Västeuropa har ännu inte vågat ta de politiska och ekonomiska krafttag som behövs trots stark kritik från inte minst många parlamentariker både inom EG och Europarådet.
Det behövs ett vidgat och intensifierat internationellt samarbete för att bekämpa rasism och främlingsfientlighet.
Human flyktingpolitik
Vår flyktingpolitik måste sålunda utformas så att den på ett humant och generöst sätt kan ta emot människor som har behov av skydd i vårt land.
De som enligt nuvarande lagstiftning beviljas uppehållstillstånd i Sverige är flyktingar enligt Genève- konventionen, krigsvägrare och de facto-flyktingar. Uppehållstillstånd ges också av humanitära skäl. Det är angeläget att vi i Sverige upprätthåller dessa grundläggande regler i vår lagstiftning. Det ökar våra möjligheter att i Europa och i övrigt på det internationella planet vara pådrivande för en mer rättvis ansvarsfördelning av förpliktelserna för asylsökande och flyktingar.
I proposition 1993/94:94 Mottagande av asylsökande m.m. föreslås ett flertal ändringar som rör mottagandet av asylsökande och utlänningars rätt att vistas i Sverige.
Enligt propositionen skall skyddsbehövande utlänningar -- om deras skyddsbehov kan bedömas vara av begränsad varaktighet -- kunna meddelas tidsbegränsade i stället för permanenta uppehållstillstånd. De skall då omfattas av den föreslagna nya lagen om mottagande av asylsökande m.fl. De anhöriga inom kärnfamiljen till utlänningar, som på nu angiven grund beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd, skall ha möjlighet till familjeåterförening i Sverige.
Med tanke bl.a. på utvecklingen i f.d. Jugoslavien är det angeläget att särskilt utvidga skyddet för tvångsförflyttade människor genom att tillämpa de miniminormer som kommer till uttryck i 1981 års ''Protection of asylumseekers in situation of large scale influx'' (Skydd för asylsökande i situationer av storskalig tillströmning), antagen av UNHCR:s exekutivkommitté.
I propositionen anges att tidsbegränsade uppehållstillstånd bör användas främst då skyddssökande flyr undan konflikter och kriser, som kan bedömas ha kortare varaktighet. Det kan också vara fråga om naturkatastrof eller ekologisk katastrof. De situationer som anges i propositionen är inte fullständiga men de uttalanden som görs anses vara tillräckliga för att en generös tillämpning i detta avseende kan göras av regeringen.
Det är emellertid angeläget att understryka att tillfälliga uppehållstillstånd inte får inkräkta på asylrätten. Det finns utan tvekan en påtaglig risk att så skall kunna ske i rättstillämpningen.
Det sägs visserligen att en förutsättning för en lösning med tidsbegränsat uppehållstillstånd skall vara att det är fråga om en person som inte har rätt till asyl enligt bestämmelserna i 3 kap. 1 § utlänningslagen. Det bör med större klarhet och tydlighet framgå att stor vikt läggs i rättstillämpningen vid att inte inskränkningar görs i den skyddssökandes rätt att vid behov få sin asylansökan behandlad i vanlig ordning. Det är erforderligt att regeringen tillser att anvisningar härom tillkommer.
I regeringsförslaget framhålls att tillfälligt uppehållstillstånd, som högst kan avse tolv månader, skall innefatta insatser på förberedelser för ett återvändande. Frågan om vad som skall inträffa i händelse att skyddsbehovet kvarstår efter tolvmånadersperioden är inte i tillräcklig grad preciserad. Det behövs nya överväganden och förslag om detta. Här bör de anvisningar och uttalanden som gjorts från UNHCR vara vägledande.
Frivillig återvandring
De flesta flyktingar har en önskan om att kunna återvända till sitt hemland. Vilka möjligher som finns till frivillig återvandring är för dem en mycket viktig fråga.
Erfarenheterna visar att återvändandet ofta är en svår process. Det behövs noggranna förberedelser men också ett aktivt stöd för att kunna återintegreras i sitt hemland.
En ingående och genomtänkt planering är därför ofta avgörande för om återvandringen skall bli framgångsrik.
Frivilligorganisationer och invandrarnas/flyktingarnas egna organisationer har i Stockholms län spelat en viktig roll när det gäller stöd till dem som planerar att återvända. Studiecirklar, kurser och annan verksamhet har bl.a. anordnats.
På grund av massarbetslösheten och andra krisfenomen har intresset för återvandring ökat starkt. De stödåtgärder som lämnas av samhället är otillräckliga. Det är hög tid att regeringen framlägger ett konkret återvändandeprogram. Det finns utredningar om detta som aldrig lett till något resultat. Inte heller i årets budgetproposition framlägger regeringen något förslag, vilket är en allvarlig brist. Tillräcklig vägledning för detta finns inte bara i forskningsrapporter och utredningar utan även hos UNHCR samt olika nationella och internationella frivilligorganisationer.
En genomtänkt återvandringspolitik bör även utformas så att invandrarna ges möjlighet att bevara och utveckla sitt språk och sitt kulturarv. Stora inskränkningar i hemspråksundervisningen motverkar även möjligheterna till frivillig återvandring. Till detta återkommer vi nedan i motionen.
Vad gäller frågor om asylrätt i övrigt samt främlingsfientlighet och rasism får vi hänvisa till motioner av Hans Göran Franck m.fl. för beaktande.
Här vill vi beröra särskilda frågor om asylsökande och flyktingar som inte fått en tillfredsställande lösning i budgetpropositionen.
Asylsökande och flyktingars tortyrskador m.m.
Enligt artikel 14 i FN:s konvention mot tortyr skall varje konventionsstat säkerställa att offret för tortyrhandling får ''medel för ett så fullständigt återvinnande av hälsa som möjligt''.
Konventionen skiljer inte mellan flyktingar och asylsökande. Man kan därför ifrågasätta om det är förenligt med konventionen att tortyrskadade asylsökande, liksom övriga asylsökande, endast har rätt till akut sjukvård i Sverige.
Torterade och andra traumatiserade asylsökande har det särskilt svårt bl.a. för att de endast har rätt till akut sjukvård, men även för att de långa förläggningsvistelserna och handläggningstiderna i asylärenden är särskilt påfrestande för dem. Sverige har ansvar när det gäller tortyrskadade asylsökande och förpliktelser i enlighet med nämnda konvention.
Inom dagens sjukvård har man i allmänhet inte tillräckliga kunskaper för att kunna konstatera om patientens problem har ett samband med tortyr. I Danmark t.ex. har läkarförbundet tagit initiativ till en specialutbildning för ''high risk doctors'', främst rätts-, fängelse- och militärläkare och dem som ska arbeta i tredje världen.
I Sverige borde en sådan utbildning också vara angelägen för alla läkare -- främst för dem som arbetar med sjuk- och hälsovård på flyktingförläggningar samt inte minst Invandrarverkets förtroendeläkare. Även i Sverige kan efterlevnaden av läkaretiken brista och det kan därför vara viktigt att betona att läkarna måste arbeta som patientens läkare och inte som myndighetens i bedömningen av tortyrskador.
Läkare och annan personal som möter flyktingar/asylsökande på bl.a. förläggningar borde också ha utbildning om tortyrskador och andra trauman.
Sjukvård för asylsökande
Det uppdelade ansvaret för sjukvård till asylsökande skapar problem. Det finns anledning att se över huvudmannaskapet. Sjukvårdshuvudmannen borde ha inflytande på hur Invandrarverket lägger upp sjukvården för asylsökande inom regionen.
De asylsökande har ofta ett större behov av akut sjukvård och tandvård än andra.
För akut behandling av tortyrskadade behöver speciella resurser sättas in så tidigt som möjligt efter ankomsten till Sverige. FN:s konvention mot tortyr ålägger oss ett särskilt ansvar. Till att börja med är kvalificerad diagnostik viktig. Detta gäller även asylsökande.
Enligt FN:s barnkonvention bör alla barn som vistas i Sverige få tillgång till god hälso- och sjukvård samt tandvård, inte bara akutvård.
Det behövs kvalificerade, professionella bedömningar av behovet av krisintervention i mottagningssystemet. Personalen på förläggningar och slussar måste få hjälp med detta genom psykiatrisk expertis.
Landstingen måste få full ersättning från staten för sina kostnader i mottagandet av asylsökande/flyktingar. Debiteringen av vårdkostnader är i dag förknippad med många problem. Den s.k. normaliseringsprincipen får inte innebära att landstingen skall stå för kostnader i mottagandet. Statens kostnadsansvar måste gälla tills utlänningen får uppehållstillstånd eller som avvisad lämnar landet.
Ersättning till kommunerna
Regeringen föreslår under anslaget D 5 ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. ett anslag på 7 632 141 000 kronor för budgetåret 1994/95. Anslagsberäkningarna baseras enligt budgetförslaget på att ca 50 000 personer kommer att placeras ut i kommunerna. Ersättningarna till kommunerna schablonberäknas och har från 1994 höjts från 138 300 kronor till 144 200 kronor för vuxna och från 84 800 kronor till 88 400 kronor för barn under 16 år.
Enligt nuvarande regler får den kommun som först tar emot en flykting alltid ett halvt schablonbelopp. Om flyktingen bor kvar i den första mottagningskommunen och är folkbokförd där i sex månader, betalas ytterligare ett halvt schablonbelopp till samma kommun. Flyttar flyktingen från den första kommunen lämnas under vissa förutsättningar ersättning till denna kommun.
För att åstadkomma en fördelning av schablonbidragen som bättre visar var i tiden kostnaden ligger föreslås att utbetalning sker vid tre tillfällen i stället för två som i dag och att utbetalningstiden utsträcks ett halvt år.
I budgetpropositionen anges att föreslagna ändringar medför att det blir bättre kompensation än i dag för storstadskommuner och andra kommuner med stor inflyttning av flyktingar som bott en tid i annan kommun.
Vi bestrider inte att det blir en viss förbättring men den är enligt vår mening otillräcklig. I propositionen saknas erforderligt underlag för regeringens ställningstagande. Utskottet bör där inhämta material härom från berörda storstadskommuner. En ytterligare justering är enligt vår mening erforderlig för att på ett mer rättvist sätt göra fördelningen mellan inflyttnings- och utflyttningskommuner.
Hemspråksundervisning
Anslagen till hemspråksundervisningen föreslås minska med 120 miljoner kronor och skall endast erbjudas invandrarelever under deras första sju skolår. Detta förslag är ett kraftigt avsteg från riksdagsbeslut och regeringsdeklarationer, som gällt från 1970-talet och fram till i dag. I skolförordningen sägs uttryckligen att invandrarelever har rätt till undervisning i hemspråket i den omfattning som motsvarar deras behov. Behoven har inte minskat. Från olika delar inom Stockholms län kommer rapporter om den oro som finns bland invandrarföräldrar, elever och lärare inför befarade drastiska nedskärningar i hemspråksundervisningen.
Det förefaller som om hetsen mot hemspråksundervisningen, ledd av Ny demokrati, har påverkat. Att ta bort hemspråksundervisningen från högstadiet och gymnasiet samt skära ned den på lägre skolstadier innebär en stor förlust för det svenska samhället kulturellt, socialt och ekonomiskt. Vidare undermineras den internationaliseringsprocess som Sverige förespråkat i olika internationella sammanhang.
För de äldre invandrareleverna blir följderna olyckliga pedagogiskt och socialt. Ur pedagogisk synvinkel innebär förslaget att elevernas möjligheter att lära och utveckla svenska språket minskar, då studiehandledning saknas på hemspråket i olika ämnen. Eleverna kan inte utveckla sina kunskaper och färdigheter i sina modersmål, då de inte undervisas och tränas på högstadiet och gymnasiet. De flesta invandrarelever har inte möjlighet att få teoretisk undervisning i modersmålet av sina föräldrar.
Hemspråkslärarnas närvaro i skolan förstärker också relationerna mellan invandrareleverna och skolans personal. Studiehandledning i hemspråket för invandrarelever frigör resurser för läraren att ägna sig åt ämnesundervisning i stället för att försöka förklara svenska ord för invandrarelever med otillräckliga svenskkunskaper. Skolan berikas kulturellt av att hemspråkslärarna tillför kulturkompetens från olika delar av världen.
Invandrareleverna gör också stora sociala förluster genom föreslagna nedskärningar. Hemspråksläraren är en länk mellan skolan och hemmet, särskilt för de föräldrar som inte behärskar engelska. Invandrareleverna i den svenska skolan är i stort behov av vuxenkontakter, som känner till och förstår deras kultur och som också förstår den svenska kulturen. Om dessa vuxenkontakter minskar eller försvinner och med dem studiehandledning och hemspråksundervisning, kommer klyftan att öka mellan dessa barn och deras föräldrar i känsliga tonår. Invandrareleverna riskerar också i sin utsatthet att komma i konflikt med svenska ungdomar och det svenska samhället i stort.
Vi anser att budgetpropositionens förslag angående hemspråksundervisningen behöver ses över. Det är också angeläget att en översyn sker av hur de enskilda kommunerna använder de pengar, som anslagits för undervisning i svenska 2 och hemspråk för invandrarbarnen och hur bestämmelser gällande denna undervisning följs.
Sveriges Invandrarinstitut och museum i Botkyrka
Det svenska samhället genomgår en omställning till följd av en alltmer ökad internationalisering. Detta innebär att människor med de mest skiftande livserfarenheter lever och kommer att bosätta sig i landet. I vardagslivet möts allt fler människor med olika kulturer och religioner. Nya kommunikationsmönster kommer att skapas, vilket ställer stora krav på anpassning för alla parter i dessa möten. Service och näringar måste få verksamheten att fungera. För invandrarna reser sig viktiga frågor kring rötter, identitet och ursprung i omställningen till det svenska samhället.
Under gångna år har ett flertal motioner framlagts i riksdagen om stöd till museiverksamhet vid stiftelsen Sveriges Invandrarinstitut och museum i Botkyrka. Verksamheten bedrivs inte som ett traditionellt museum utan mer som ett kunskapsinstitut med forskning, utbildning och utställningsverksamhet.
Botkyrka har sedan 1987 lagt en ekonomisk och verksamhetsmässig grund för stiftelsen Sveriges Invandrarinstitut och museum -- i dag ett mångkulturellt kunskapscentrum -- som förenar forskning och praktik i syfte att uppnå en fördjupad kunskap om kulturmöten i det mångkulturella samhället. Verksamheten har utvecklats positivt, vilket bland annat återspeglats i utställningen ''50 år i Sverige'' på Nordiska museet under 1993, stiftelsens roll (ordförandeskap) i den nybildade ''Kulturmötesgruppen vid svenska museer'' inom SAMDOK samt den omfattande forsknings- och utbildningsverksamhet som bedrivs vid Fittja gård i samverkan med Stockholms universitet.
De anslag som verksamheten tillförts har främst kommit från kommunen och via projektansökningar. Det är angeläget att verksamheten kan få större spridning. Den kunskapsbas som utvecklas vid stiftelsen måste komma fler till godo. Vidare finner vi det nödvändigt att den del av verksamheten son inriktas på att dokumentera invandringens svenska historia prioriteras. Vi anser att det är viktigt för morgondagens nya svenskar att de skall kunna finna sitt kulturarv i svenska arkiv eftersom de bor här. För att detta skall bli möjligt måste någon institution ägna sig åt att driva och stimulera detta arbete. Det behövs också fler utställningar som presenterar olika invandrargruppers liv och ursprung samt aspekter på olika kulturmöten mellan majoritet och minoritet. Utställningarna kan ha en symboliskt viktig funktion genom att de sanktionerar och erkänner möjligheter och problem i det mångkulturella samhället. För utställningarna måste fungerande kunskapsperspektiv anläggas så att en fruktbar dialog kan utspinnas i syfte att uppnå ökad förståelse över kulturgränser. Formulerandet av sådana perspektiv sker redan i dag vid Sveriges Invandrarinstitut och museum.
Med det arbete som hittills gjorts i Botkyrka anser vi att Sveriges Invandrarinstitut och museum väl fyller uppgiften som ett nationellt mångkulturellt kunskapscentrum och att staten bör stödja dess inriktning och samverkan med såväl forskningssamhället och högre utbildning som med museerna i landet. Det är av stor betydelse att det i budgetpropositionen föreslås ett anslag.
Det behövs emellertid förstärkta insatser till institutet för att denna institution skall kunna spela en viktig roll inte bara i Stockholms län utan också i andra delar av landet. För den fortsatta planeringen och effektiviteten i verksamheten är det viktigt att stödet blir kontinuerligt.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om upprätthållande av en solidarisk och human flykting- och invandrarpolitik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att rätten till tillfälligt uppehållstillstånd inte får inkräkta på rätten till asyl,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att erforderliga anvisningar görs för att asylrätten upprätthålls i ärenden om tillfälligt uppehållstillstånd,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen i övrigt anförts om tillfälliga uppehållstillstånd och att hänsyn bör tas till de anvisningar och uttalanden som gjorts av UNHCR,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förslag till ett konkret återvändandeprogram för flyktingar och andra tillfälligt skyddsbehövande snarast framläggs,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beivrandet av rasism och främlingsfientlighet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av förbättrad behandling av asylsökandes och flyktingars tortyrskador,1
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbättrad sjukvård för asylsökande och flyktingar,
9. att riksdagen beslutar om mer rättvis fördelning av ersättning mellan inflyttnings- och utflyttningskommuner,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av förstärkt hemspråksundervisning,2
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkta insatser för Sveriges Invandrarinstitut och museum i Botkyrka.3
Stockholm den 25 januari 1994 Hans Göran Franck (s) Anita Johansson (s) Thage G Peterson (s) Sören Lekberg (s) Eva Johansson (s) Björn Ericson (s) Ingela Thalén (s) Ines Uusmann (s) Pierre Schori (s) Oskar Lindkvist (s) Mats Hellström (s) Maj Britt Theorin (s) Lars Ulander (s) Sylvia Lindgren (s) Kristina Persson (s) Sten Andersson (s) i Stockholm Bengt Lindkvist (s)
1 Yrkande 7 hänvisat till SoU 2 Yrkande 10 hänvisat till UbU 3 Yrkande 11 hänvisat till KrU