Rikspolisstyrelsen i Sverige uppger att allt oftare sätts
flyktingar i kriminalvårdens eller polisens celler. I juli år
1993 satt 416 flyktingar bakom lås och bom i avvaktan på
avvisning. I augusti och september samma år 459 respektive
535 flyktingar. Septemberrapporten visar också att i t ex
Skaraborgs län hade fem små flyktingbarn suttit i häkte mer
än tio dagar. Detta trots att arrestering av flyktingbarn
numera är förbjudet och skall ersättas med övervakning.
Även om föräldrarna sitter häktade för att de gjort den
stora dumheten att komma till vårt land som flyktingar skall
inte barnen straffas för det. Det kan ge dem livslånga skador
förutom dem de redan har.
Situationen har blivit så kritisk för många asylsökande
att de inte vågar stanna kvar på flyktingförläggningar. Det
visar bl.a. den stora flyktingströmmen därifrån. I september
1993 var cirka 7 000 asylsökande, därav flera tusen barn,
efterlysta av polisen. Vissa har lämnat Sverige för att pröva
möjligheten till asyl i andra länder, bland annat Norge,
Danmark, Finland och Tyskland. Andra håller sig gömda i
Sverige, många gånger under ovärdiga former och stark
skräck för att bli upptäckta.
Ett problem som speciellt gäller flyktingbarnen i Sverige
är att de börjar fösas från ort till ort allteftersom olika
flyktingförläggningar läggs ner. Men trots att man vet att
flyktingförläggningar skall läggas ner skickas ändå nya
asylsökande familjer till sådana förläggningar för att snart
flyttas till en annan förläggning på en annan ort.
Eftersom flyktingbarnen ofta har ett svårt förflutet är det
särskilt viktigt att de får känna trygghet. En del av dem skall
stanna i Sverige och bli svenskar. Vi får inte skada dem eller
någon annan mer än vad de redan är skadade. Skolan är ofta
den lilla trygghet de har och kanske enda kontakten med
svenska förhållanden. Att skicka iväg dem till en ny ort, en
ny skola och nya förhållanden är inte särskilt
trygghetsbefrämjande.
I barnkonventionens artikel 39 slår man fast samhällets
skyldighet att främja fysisk och psykisk rehabilitering samt
social återanpassning av ett barn som på något sätt farit illa.
I artikeln räknas upp olika former av vanvård, utnyttjande
och övergrepp. Här inbegrips också väpnade konflikter och
tortyr.
Ett krigsbarn som kommer till Sverige skall således
rehabiliteras. I artikeln sägs vidare att det skall ske ''i en
miljö som befrämjar barnets hälsa, självrespekt och
värdighet''.
För att i praktiken uppfylla vad som ligger i ordet
rehabilitering krävs en viss aktivitetsnivå. Att placera ett
flyktingbarn med krigsupplevelser i en vanlig svensk
skolklass och hoppas på att allt skall gå bra, kan knappast
kallas rehabilitering. I sådana fall fordras prioriteringar och
särskilda viljeinriktningar. Det kan exempelvis handla om
förberedelseklasser i skolan, specialiserade konsult- och
behandlingsteam med inriktning på krigs- och tortyrskador.
I barnkonventionens artikel 12 tillförsäkras ''det barn,
som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka
dem i alla frågor som rör barnet''. Det sägs också att barnet
skall ''beredas möjlighet att höras'' innan beslut av olika slag
fattas om barnet. Det måste således göras möjligt för varje
flyktingbarn att bli hört på ett sätt som är förenligt med
barns bästa.
Diskriminering av barn får inte förekomma i något enda
avseende. Det blir innebörden om man lägger samman
formuleringarna i barnkonventionens artikel 22 och artikel
2. Enligt konventionen skall de asylsökande barnen,
flyktingbarnen, liksom andra barn, ha tillgång till fullgod
barnomsorg, skola, sjukvård (inte bara akutsjukvård) och
habilitering. Så har inte alltid varit fallet när det gäller de
asylsökande barnen. Det finns exempel på hur asylsökande
barn fortfarande diskrimineras i olika avseenden.
Det är ovärdigt vårt land att inte den fundamentala
regeln om alla barns lika rättigheter alltid följs i praktiken
när det gäller barn som finns i Sverige. Många barn har
exempelvis fått vänta med medicinsk behandling med
hänvisning till att de varit asylsökande.
Till slut vill vi nämna problemet med barns asylskäl.
Under många år har barns skäl till att söka asyl inte bedömts
väga lika tungt som de vuxnas skäl. I teorin har detta
ändrats, men däremot inte i praktiken. Intyg från Rädda
barnen eller barnpsykiatrisk expertis tillmäts sällan
betydelse. Flera av de intyg där det talats om barn med stora
psykiska problem p.g.a. tidigare upplevelser har bara lagts
åt sidan. Där krävs en radikal förändring i förhållningssättet
till barn. Vänsterpartiet har i partimotionen angående
flyktingpolitiken lagt förslag om att en arbetsgrupp under
socialstyrelsen med barnpsykiatrisk expertis ska höras vid
Utlänningsnämndens behandling av ärenden där barn finns
med.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att verka för att speciell hänsyn
tas till familjer med barn som går i skolan då flyttningar till
och från olika flyktingförläggningar planeras,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att verka för att barn som blivit
krigs- och tortyrskadade får möjlighet till rehabilitering
innan de placeras i vanliga skolklasser,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att göra det möjligt för varje
flyktingbarn att bli hört och lyssnat till på ett sätt som är
förenligt med barnets bästa.
Stockholm den 25 januari 1994
Eva Zetterberg (v)
Berith Eriksson (v)