Alla människors lika värde och rättigheter är grunden
för centerns politik. Individens fri- och rättigheter får
inskränkas endast av hänsyn till andra människors lika fri-
och rättigheter.
Ras, hudfärg, kön och religion får inte föranleda
olikheter i värderingar och behandling av människor. Alla
människor har rätt att leva i länder med demokratisk
uppbyggnad, där de fritt kan uttrycka sina åsikter utan risk
för förtryck eller förföljelse. Människor och folkgrupper
som är politiskt, socialt eller ekonomiskt förtryckta måste
få stöd i sin kamp mot förtrycket.
Alla människors lika värde och rättigheter är grunden
för allt samhällsarbete. Det innebär att oavsett från vilket
land en människa kommer ska hon i Sverige behandlas som
en medmänniska på samma villkor som övriga svenskar.
Ovanstående utgångspunkter, hämtade från centerns
partiprogram, präglar också vår syn i flyktingfrågan.
Människor på flykt undan förtryck och förföljelse på grund
av ras, etnisk tillhörighet, kön, religion eller politisk
uppfattning måste kunna få en fristad i ett annat land.
Sverige är och ska vara ett land där dessa människor kan få
en fristad. Sverige ska även framdeles ha en öppen, generös
och human flyktingpolitik.
Flyktingpolitik i ett vidgat perspektiv
Förebyggande insatser
Det finns ett tydligt samband mellan underutveckling
och flyktingproblematik. Växande klyftor mellan världens
rika och fattiga länder gör att alltfler från den fattiga delen
söker sig till den rike mannens bord. Ökat befolkningstryck
i tredje världens länder medför starkare tryck på den
odlingsbara marken. Politiskt förföljda, människor som flyr
krig liksom de som ger sig av för att få en bättre tillvaro i
väst, kämpar för att få uppehållstillstånd i den rika världen.
För att förhindra att människor bryter upp från sitt land
av ekonomiska eller ekologiska skäl måste de få drägliga
levnadsvillkor på plats. De måste få möjlighet att försörja
sig och sina familjer, möjlighet till ett arbete, möjlighet att
bedriva jordbruk eller annan verksamhet, tillgång till
utbildning, sjuk- och hälsovård, fungerande infrastrukturer
m m.
Katastrofbiståndets andel av det totala biståndet har
under senare år ökat. Det är emellertid viktigt att
katastrofhjälp inte sker på bekostnad av bistånd som syftar
till att utveckla länder och regioner. Därför är det viktigt att
västvärlden och Sverige ger ökade resurser till
utvecklingsländer i öst och syd. Bistånd ska användas för att
underlätta i katastrofsituationer, men det är än viktigare att
bistånd används för att förebygga katastrofer och
konflikter. Därför är det angeläget att Sverige och andra
länder ökar det totala biståndet.
Utöver bistånd i mer traditionell bemärkelse måste
politiken gentemot utvecklingsländer i öst och syd också
innefatta såväl handelspolitik som åtgärder när det gäller
kapitalrörelser, kunskaps- och teknikflöden. Dessa länder
måste ges möjlighet till utveckling på lika villkor.
Vidare bör åtgärder sättas in för att förebygga
potentiella konfliktsituationer i ett så tidigt stadium som
möjligt. FN och regionala organisationer, som till exempel
ESK, bör få stärkta möjligheter att agera i preventivt och
konfliktförebyggande syfte.
Kompetensen hos frivilligorganisationer, som är
verksamma i eller har kontaktnät i ett land som står inför
en potentiell konflikt bör bättre tas tillvara. Dessa
organisationer bör i större utsträckning utnyttjas av FN och
regionala organisationer i det konfliktförebyggande
arbetet.
I händelse av krig eller naturkatastrofer är det viktigt att
skapa förutsättningar för att ge människor möjligheter att
stanna i sitt närområde, om de tvingas på flykt.
Människor som flyr undan förtryck, som förföljs på
grund av etnisk tillhörighet, politisk uppfattning, ras eller
religion måste alltid ha möjlighet att söka en fristad i ett
annat land. Sverige ska även fortsättningsvis ha en öppen
och generös flyktingpolitik. Om vi nekar människor denna
möjlighet bidrar vi till att berättiga och legitimera
förföljarnas syften.
Samordning och harmonisering av regler i Europa
Alltför generösa regler i jämförelse med
omkringliggande länder skulle med stor sannolikhet leda till
ett kraftigt ökat asyltryck på det land som har mest generös
asylpolitik. En ökad samordning i Europa, byggd på
Genève-konventionens regler, är därför nödvändig för att
möta och lösa flyktingproblematiken. Sverige bör aktivt
verka för en harmonisering av reglerna, tillsammans med de
länder i Europa som av tradition har en generös syn på
asylpolitiken. Europas länder måste förändra
flyktingpolitiken att bättre svara mot de krav som
verkligheten ställer. Flyktingpolitiken får inte bli en
dagsländepolitik utan måste utformas så att den blir hållbar
över tiden.
Förändra FN:s flyktingkonvention och utlänningslagen
FN:s flyktingkonvention är i vissa avseenden föråldrad
och täcker inte fullt ut dagens förhållanden. Försök har
gjorts att modernisera konventionen för att få den mera
heltäckande. Tyvärr har det internationella arbetet inom
detta område ännu inte varit framgångsrikt. Sverige bör
fortsätta att aktivt arbeta för en modernisering av FN:s
flyktingkonvention.
Den svenska utlänningslagen bör också förändras för att
bättre överensstämma med dagens verklighet. En tydligare
lagstiftning bidrar dessutom till ökad förståelse och bredare
acceptans för svensk flyktingpolitik.
Till exempel har uppdelningen mellan
konventionsflyktingar och den olyckliga formuleringen i de
facto-paragrafen (''den som inte är flykting'' som det står i 3
kap 1 § punkt 3) skapat missuppfattningar. Detta har också
utnyttjats av flyktingfientliga grupper som ett bevis på att
Sverige tar emot personer som inte är flyktingar.
En lösning är att formulera en gemensam asylparagraf i
utlänningslagen. Skälen för asyl bör formuleras med
utgångspunkt från individens behov av skydd i Sverige,
undan förföljelse och förhållanden i hemlandet, vilka
omöjliggör för individen att stanna kvar i sitt hemland.
Det innebär i praktiken att de nuvarande definitionerna
av flyktingbegreppet enligt FN:s konvention sammanförs
med de utvidgningar som Sverige i praktiken tillämpat.
Mycket av det som tillämpats i praxis bör ingå, så att lagens
tänkta tillämpning klart framgår för allmänheten. Med en
tydligt formulerad utlänningslag kan man också undvika att
tillämpning och praxis förändras över tiden.
Det bör också tydligt framgå i utlänningslagen att rätten
till asyl kan gå förlorad på grund av brottslighet,
undanhållande av dokument eller om den asylsökande
lämnat vilseledande eller felaktiga uppgifter. Det är viktigt
att förhindra det missbruk av asylrätten som kan
förekomma. Åtgärder har t ex redan vidtagits för att skärpa
straffen vid människosmuggling i vinstsyfte.
Nu pågående utredning bör inriktas på vad som anförts
ovan om flyktingpolitik i ett vidgat perspektiv.
Förkortade handläggningstider av asylärenden måste
prioriteras
En asylansökan skall som mest ta tre månader
En förskjutning har skett bland beviljade
asylansökningar från de tre huvudgrupperna
konventionsflykting, krigsvägrare och de facto-flykting till
gruppen som beviljas asyl av humanitära skäl. Under de tre
senaste åren har mer än hälften av beviljade
uppehållstillstånd gjorts av humanitära skäl. Den vanligaste
orsaken är att man väntat länge på beslut i sitt ärende. Detta
har lett till att asylsökande med svaga skäl kunnat få stanna
på grund av den långa väntan medan andra, med kortare
väntetid och tyngre skäl, avvisats. Detta förhållande ger
felaktiga signaler till omvärlden och ger näring åt debatten
om att fel flyktingar får stanna i Sverige. De långa
handläggningstiderna i asylärenden är orsak till flera av de
problem och missförhållanden som finns i den svenska
flyktingpolitiken.
Kortare handläggningstider är angeläget utifrån ett
mänskligt perspektiv. Lång väntan på besked om asyl
skapar oro och psykiskt lidande hos de asylsökande.
Kostnaderna kan härmed också minskas väsentligt.
Målet är att en asylansökan, från tidpunkten när en
person begär asyl i landet till beslut om uppehållstillstånd
eller avvisning av SIV, ska ta maximalt tre månader. För
närvarande är handläggningstiden i ett grundärende cirka 9
till 10 månader och i ett överklagningsärende ytterligare 7
till 8 månader. Detta är för långa handläggningstider. De
måste göras kortare.
Den kraftiga ökningen av antalet asylsökande de senaste
åren är en anledning till de långa handläggningstiderna men
det finns också andra orsaker. En prioritering för att korta
handläggningstiderna är väsentlig i svensk flyktingpolitik
även om inströmningen av asylsökande minskat under
andra halvåret 1993. Nedan anger vi förslag till åtgärder
inom de områden som bidrar till att förkorta ett ärendes
handläggning.
Aktivare regeringsroll i asylpolitiken
Ett lands politiska ledning spelar en viktig roll i
asylpolitiken. Regeringen kan bland annat styra
reseströmmar genom att besluta om viseringskrav.
Viseringskrav begränsar möjligheterna för människor att
lämna sitt hemland. Det är viktigt att främst potentiella
ekonomiska flyktingar får rätt signaler och information om
att möjligheterna att bygga en ny tillvaro t ex i Sverige är
begränsade. Regeringen bör få ett utökat ansvar för att rätt
information når ut till människor i utsatta områden så dessa
inte ger sig ut på en asylresa.
Invandrarverket kan överlämna asylärenden till
regeringen för regeringens bedömning, vilket sker med
jämna mellanrum. Exempel på detta är ärenden från
Bosnien, Peru och Somalia. Regeringens beslut i dessa
ärenden blir sedan vägledande för övriga beslut från detta
land. Regeringens roll i övrig praxisbildning (dvs
tillämpning av lagstiftningen) minskades vid inrättandet av
utlänningsnämnden som är sista instans i
överklagandeärenden.
Det är viktigt att regeringen ges en allmänt tydligare och
aktivare roll i asylpolitiken. Regeringen kan och ska ge
signaler både till omvärlden och Invandrarverket om hur
man ser på situationen i olika länder. Dessa vägledande
bedömningar och uttalanden bör sedan ligga till grund för
beslut i asylärenden vid utredningsslussar, vilket kan bidra
till kortare handläggningstider.
Asylbyråerna bör också fortlöpande få aktuell
information om regeringens bedömning av förhållandena i
olika flyktingländer. Handläggarna kan då koncentrera sin
behandling på om den asylsökande har inviduella skäl som
kan påverka utgången i ärendet utöver de allmänna
förhållandena. Även i fortsättningen ska Invandrarverket
kunna överlämna enskilda ärenden till regeringen för
vägledande beslut om nya länder eller nya flyktingskäl.
Regeringen måste dock fatta beslut snabbare än vad som
varit fallet för att undvika att ett stort antal ärenden hopas
hos Invandrarverket.
Genom ett stärkt samband mellan bistånd,
flyktingfrågor och mänskliga rättigheter bör dessa frågor
policymässigt hanteras gemensamt. Ansvaret för svensk
asylpolitik och svenskt flyktingmottagande bör därför föras
samman med biståndsfrågor och frågor om mänskliga
rättigheter.
Också med hänsyn till Sveriges närmande till EG/EU:s
inre marknad, genom EES-avtalet och ökade möjligheter
till arbetskraftsinvandring, bör flykting- och
invandringspolitiken kunna skiljas åt.
Förenkla asylprocessen
En bidragande orsak till de långa handläggningstiderna
är formerna för hur en asylansökan behandlas. Mycket tid
går åt till formella beslut och kommunikation mellan
parterna beroende på att man inte vistas på samma ort.
I syfte att förkorta handläggningen av ett asylärende bör
asylbyråerna vid utredningsslussarna kraftigt förstärkas.
Mycket tid kan vinnas genom att alla inblandade aktörer
finns samlade, dvs utöver den asylsökande och
handläggaren på SIV också advokater och tolkar. Det bör
inrättas fasta fristående advokatjourer vid
utredningsslussarna i sådan omfattning att i stort sett all
rättshjälp till asylsökande kan ges genom dessa enheter.
Tolkresurserna måste också kraftigt förstärkas för att
minska väntetiderna på översättningar.
Målet med förslaget är att korta handläggningstiden i de
flesta fall i ett grundärende till 14 dagar. Den enskilde
asylsökande kan ibland vara i så dåligt psykiskt skick att
han/hon inte kan föra sin talan genom att avge en skriftlig
uttömmande redogörelse för skälen till sin flykt. Den
asylsökande måste därför ha möjlighet till att lämna
kompletterande upplysningar. Detta bör regleras inom
ramen för anvisningar eller i lagtext.
Inom 14 dagar bör den asylsökande således delges beslut
i ärendet och i samband med detta informeras om sin rätt
att överklaga.
Omprövningen av beslut sker vid muntlig handläggning.
Asylsökande och dennes ombud ges möjligheter att
framföra kompletterande uppgifter och skäl inför två
erfarna handläggare. Vid behov ska särskild expertis kallas
till denna handläggning. Beslutar de två handläggarna att
inte ändra på avslagsbeslutet översändes omgående
överklagandet till utlänningsnämnden.
I ett överklagandeärende bör beslut ha fattats i
utlänningsnämnden inom ett halvår efter den asylsökandes
ankomst till Sverige.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om flyktingpolitik i ett vidgat
perspektiv vad gäller inriktningen av den pågående
utredningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om målsättningen att en asylansökan
som mest skall ta tre månader,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om regeringens roll i asylpolitiken
vad avser ansvar för information och praxisbildning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ansvaret för svensk asylpolitik
och svenskt flyktingmottagande bör föras samman med
biståndsfrågor och frågor om mänskliga rättigheter,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förstärkningar av asylbyråerna,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fasta fristående advokatjourer,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förstärkta tolkresurser,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lagreglerad rätt för en
asylsökande att lämna kompletterande upplysningar.
Stockholm den 24 januari 1994
Marianne Andersson (c)
Ingbritt Irhammar (c)