Efter den största flyktingströmmen sedan andra
världskriget visar västländerna en tydlig tendens att införa
alltfler restriktioner i lagar och praktisk tillämpning bl.a.
genom skärpta avvisningsbestämmelser och visumtvång.
I ex-Jugoslavien har mer än 3,5 miljoner människor
blivit hemlösa, tvångsförflyttade eller flytt till andra länder.
Majoriteten av omkring 1 miljon asylsökande har vägrats
uppehållstillstånd i västländerna. Många av dem väntar
ännu på att bli utvisade. Flertalet av de redan utvisade vistas
illegalt i olika västländer.
De som vägrats uppehållstillstånd kan bo kvar i
västeuropeiska länder då myndigheterna inte verkställer
utvisningsbesluten.
Det finns nästan dubbelt så många flyktingar i världen i
dag, cirka 19 miljoner, som för 10 år sedan. Cirka 20
miljoner människor har tvångsförflyttats eller själva flytt
inom sina egna länder.
Trots många generösa flyktinginsatser i olika delar av
världen bemöts allt oftare människor som söker asyl med
misstänksamhet och fientlighet.
Den utmaning vi står inför är att finna lösningar som
garanterar en human och deltagande inställning utan att
skapa instabilitet och svåra konflikter. Första steget måste
vara förståelse för de orsaker som driver människor att fly,
att lämna sina hem. Enligt vår mening flyr de främst därför
att de tvingas till det, inte för att de vill.
Långvariga flyktingproblem orsakas av regionala
konflikter och auktoritära förtryckarregimer. Förföljelsen
förvärras i många fall av fattigdom, miljöförstöring och
befolkningstryck. Det är ingen slump att de flesta flyktingar
och tvångsförflyttade personer finns i de fattigaste delarna
av världen.
En stor del kan betecknas som flyktingar enligt 1951 års
FN-konvention och tilläggsprotokollet från 1967. Den
definition som avses är ''välgrundad fruktan för förföljelse
på grund av sin ras, religion, naionalitet, tillhörighet till viss
samhällsgrupp eller politiska åskådning''.
I Afrika ryms många fler inom den bredare definitionen
från 1969 års OAU-konvention, vilken inkluderar ''... varje
människa som tvingats lämna sitt hemland, på grund av
yttre aggression, ockupation, utländsk dominans eller
händelser som allvarligt stört den allmänna ordningen i en
del av eller hela landet...''
FN:s flyktingkommissarie har framhållit tre traditionella
lösningar på flyktingsituationer:
1) Frivilligt återvändande, vilket är den mest önskvärda
lösningen, även om det kan dröja åratal innan
förhållandena i hemlandet tillåter att flyktingarna tryggt
kan återvända.
2) Lokal integration, som medger att flyktingarna
stannar i asyllandet och 3)
Omflyttning till tredje land, vilket oftast tillåts endast
i begränsad omfattning.
I detta sammanhang kan framhållas att de flesta länder
saknar konkreta program för flyktingars frivilliga
återvändande till sina hemländer. Detta gäller även Sverige
trots att frågan debatterats och behandlats i olika
sammanhang under lång tid.
På grund av de nära sambanden mellan politiska
konflikter och ekonomiska och sociala problem är det
ibland svårt att skilja på flyktingar och immigranter.
Flyktingar flyr för att rädda sina liv och immigranter flyttar
för att förbättra sina levnadsvillkor. Skillnaden kan vara
svår att urskilja, särskilt när människor flyr från länder där
fattigdom är en direkt konsekvens av det politiska systemet,
som innebär ett allmänt förtryck.
Det är därför lätt att förstå att OAU har breddat sin
definition av en flykting. Detta innebär också att gränserna
är öppnare för asylsökande i Afrika. Det är hög tid för det
internationella samfundet att överväga vilka förändringar
som kan införas i andra delar av världen.
Europa behöver en konvention om asylsökande som inte
ryms inom ramen för Genève-konventionen, men som
behöver skydd. Europarådets parlamentarikerförsamling
har sedan lång tid föreslagit att konkreta åtgärder vidtas.
Det behövs också en form för temporära
uppehållstillstånd för skyddsbehövande i akuta
massflyktsituationer. Men det gäller att finna en lösning
som inte inkräktar på asylrätten.
Bland humanitära icke-statliga organisationer finns en
stark och berättigad oro att olika mellanstatliga åtgärder för
att skydda de yttre gränserna för EG och anslutna EFTA-
länder leder till negativa effekter på tillämpningen av
asylrätten.
Amnesty International har analyserat problemen i en
rapport, ''Europeisk harmonisering av asylpolitiken'',
november 1992. Man vädjar till europeiska länder att anta
en juridiskt bindande överenskommelse om ett minimum av
normer och garantier för handläggningen av asylärenden.
Amnesty befarar att utan en sådan överenskommelse
kommer samarbetet mellan europeiska regeringar att leda
till allvarliga brister i skyddet av flyktingar och asylsökande
i Europa.
Europaparlamentets senaste årliga rapport är i detta
sammanhang av stort intresse. Allvarlig kritik riktas mot
EG-regeringarnas nuvarande flyktingpolitik, som ''gradvis
har börjat reducera rättsskyddet och den sociala tryggheten
för asylsökande''.
EG-parlamentet, som dessvärre saknar beslutanderätt,
reagerar mot att ''Europa utvecklas till en fästning mot
medborgare från icke EG-länder som diskrimineras enligt
de principer som EG:s normer baseras på''.
EG-parlamentet anser att ''handläggningen för att
utreda asylansökningar till att börja med bör harmoniseras
på basis av de regler om rättvis och humanitär behandling,
som fastslås i 1951 års Genève-konvention och som
utvecklas vidare i de slutsatser som antagits av UNHCR:s
styrelse och i en rekommendation från Europarådets
ministerkommitté''.
EG-parlamentet uppmanar medlemsstaterna att
''garantera strikt tillämpning av dessa internationella
överenskommelser och, framför allt, att stoppa alla
avvikelser, missbruk och överträdelser vid handläggningen
som följer efter den första asylansökan vid ankomsten till
värdlandet; omedelbart återsändande av asylsökande och
vägran att ge rättshjälp när sökande utfrågas första gången
utgör olika brott mot mänskliga rättigheter enligt
internationella överenskommelser''.
Vidare kräver EG-parlamentet att gemenskapen och
medlemsstaterna antar en ''internationell överenskommelse
om miniminormer för rättvis och tillfredsställande
asylhandläggning''.
Enligt EG-parlamentet bör EG-kommissionen överväga
om en överstatlig myndighet kan skapas för att på EG-nivå
och i samarbete med UNHCR svara för att ge sin
uppfattning före ett slutligt beslut om att avslå
asylansökningar.
Det är nödvändigt att agera mer aktivt inte bara för att
försvara asylrätten utan också för att förbättra
internationella regler, nationella lagar och tillämpning. Det
är brådskande att uppnå en europeisk överenskommelse,
som fördelar ansvaret mer rättvist mellan länderna, för att
skapa en säkrare och bättre tillvaro för flyende människor.
Det är angeläget att Sverige på det internationella planet
i allmänhet främst via UNHCR och inom Europa i
synnerhet främst via Europarådet och ESK aktivt verkar för
en ökad och förbättrad ansvarsfördelning av flyktingfrågan.
Det finns lösningar som kan underlätta
flyktingsituationen som är bl.a. förbättringar i själva
asylproceduren och förändringar i asylsökandes och
flyktingars folkrättsliga status.
Det är av stor betydelse att länderna i sin nationella
lagstiftning inarbetar och genomför minoritetsrättigheter
och förbjuder diskriminering och rasistisk eller
främlingsfientlig verksamhet, så att man därigenom
motverkar att människor måste fly sina länder av rädsla för
förföljelse.
Det är nödvändigt att inte ge efter för allmänt missnöje
och extremistpropaganda inriktad på att begränsa tillträdet
för asylsökande och flyktingar av egoistiska skäl. Det krävs
ett aktivt agerande mot rasism och främlingfientlighet
genom kriminalisering av alla former av rasdiskriminering,
bättre information och utbildning och genom att främja
förståelsen för asylsökandes, flyktingars och
tvångsförflyttade människors belägenhet.
Vad gäller asylproceduren anser vi att följande bör
beaktas:
a) Europarådet skulle kunna vädja till sina
medlemsstater att mera förlita sig på europeiskt samarbete
när de harmoniserar asylprocedurerna eller försöker
fördela flyktingansvaret mera rättvist. Avtal och samarbete
omfattande alla Europarådets medlemsstater bör ha
företräde framför bilaterala eller multilaterala avtal som
endast gäller ett fåtal medlemsstater. Rätten till asyl är ett
all-europeiskt problem som kräver en all-europeisk lösning.
Europarådet, som redan har integrerat största delen av det
större Europa som inte representeras i EG, vore ett
lämpligt organ för att utarbeta en sådan lösning.
b) Även om det redan finns flera fora för internationellt,
och, i synnerhet, europeiskt samarbete avseende
asylproceduren, skulle det nuvarande allvarliga läget när
det gäller asylsökande och flyktingar som resulterar i en
överbelastning av nuvarande system berättiga en större roll
för Europarådet i denna fråga. Detta skulle, som redan
nämnts, kunna uppnås genom en förstärkning av
Europarådets institution, CAHAR, i dess roll,
instruktioner och resurser.
c) En annan möjlighet är upprättandet av ytterligare ett
forum inom ramen för Europarådet. För att detta skulle
lyckas måste detta forum utgöra en ansvarig, samordnande
byrå med mera (verkställande) makt än andra, nu befintliga
fora. I detta sammanhang förtjänar den danska regeringens
i april 1993 lanserade förslag om bildandet av en ''Europeisk
flyktingkommission'' noggrann uppmärksamhet. Utseendet
av en europeisk flyktingkommissionär skulle kunna utgöra
en annan lösning. Denna verksamhet skall givetvis
samordnas med UNHCR.
d) I sista hand är det dock så att t.o.m. en kommission
enligt den danska regeringens förslag kommer att ha
otillräckliga resurser för att på ett effektivt sätt harmonisera
kriterietillämpningen särskilt då det gäller beviljandet av
flyktingstatus. Tidigare fora, som bygger på utbyte av
information, har misslyckats i försöken till harmonisering.
Om en verklig harmonisering av tillämpningen av kriterier
för beviljandet av flyktingstatus bedöms som önskvärd bör
en enda, övergripande rättsinstans -- som skulle kunna vara
Europeiska domstolen -- med fullmakt att bedöma de olika
medlemsstaternas beslut övervägas utöver den tidigare
omnämnda ''Europeiska flyktingkommissionen'' som skulle
kunna utarbeta de aktuella riktlinjerna. Det är det mest
effektiva sättet att förhindra diskrepanser i
asylprocedurerna i Europarådets medlemsstater som har
mindre stränga asyllagar och -procedurer.
e) Asylprocedurerna, i synnerhet de som nyligen ändrats
genom nationell lagstiftning eller på basis av olika EG-
traktat, bör även fortsättningsvis bygga på 1951 års
Genèvekonvention och den europeiska konventionen om
skydd av mänskliga rättigheter och grundläggande
friheter -- varvid det inte får glömmas bort att sistnämnda
konvention innebär rätt till asyl för de facto-flyktingar. Inga
inskränkningar bör göras, i synnerhet inte till den allmänt
accepterade principen om ''non-refoulement'', inklusive
förbud mot avvisning av asylsökande vid gränsen.
f) I budgetpropositionen har regeringen höjt anslaget till
UNHCR med 40 miljoner kronor. Med hänsyn till det
mycket stora behov som föreligger bör detta stöd ytterligare
utökas via katastrofbiståndet.
Det är nödvändigt att följa de av FN:s
flyktingkommissarie fastställda riktlinjerna när de tolkar
kriterierna för beviljande av flyktingstatus eftersom
flyktingkommissarien besitter den största expertisen på
området. Kritik från FN:s flyktingkommissarie mot nya
nationella asyllagar eller multilaterala överenskommelser
måste åtgärdas av medlemsstaternas regeringar.
g) Med tanke på att de asylsökande skall få en så
humanitär behandling som möjligt bör snabba
handläggningsrutiner för asylproceduren införas -- om detta
inte redan skett.
h) Regeringarna bör anmodas att mot bakgrund av det
nuvarande internationella läget tolka asylrätten så generöst
som möjligt. Med tanke på utvecklingen i f.d. Jugoslavien
bör skyddet utvidgas för tvångsförflyttade människor
genom att tillämpa de miniminormer som kommer till
uttryck i 1981 års ''Protection of Asylum Seekers in
Situations of Large-Scale Influx'' (skydd för asylsökande i
situationer av massutvandring) antagen av UNHCR:s
exekutivkommitté. En ökning av antalet kvoterade
flyktingar skulle också förbättra situationen.
i) Det bör än en gång övervägas att ändra den europeiska
konventionen om skydd av mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter till att inbegripa rätt till asyl. Den
text som antas skulle kunna vara den som föreslås i
församlingens rekommendation 293 (1961) eller i Appendix
II till 1988 års rapport angående asylrätt (doc 5930), men
bör definitivt baseras på 1951 års Genèvekonvention och
1967 års New York-protokoll.
j) I avvaktan på att asylrätten inarbetas i konventionen
bör övervägas utarbetandet av en separat europeisk
överenskommelse om rätten till asyl. Denna
överenskommelse bör inte endast innehålla ett
klarläggande av asylsökandes, flyktingars och
tvångsförflyttade personers rättsstatus, utan också
harmoniserade procedurer och kriterier för fastställande av
flyktingstatus -- även denna gång naturligtvis på basis av
1951 års Genèvekonvention och 1967 års New York-
protokoll.
k) Det är dessutom mycket önskvärt att ett juridiskt
instrument utarbetas till skydd för de facto-flyktingar som --
enligt folkrätten -- inte ens får det grundläggande
flyktingskyddet som fastställs i 1951 års Genèvekonvention
och 1967 års New York-protokoll.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om asylproceduren,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att den verkar för att OAU:s
flyktingkonvention beaktas vid reformering av
internationella flyktingöverenskommelser,
3. att riksdagen beslutar stärka UNHCR:s verksamhet
genom ytterligare ekonomiskt stöd via katastrofbiståndet
enligt vad som anförts i motionen,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att visumtvång inte bör användas
för att reglera flyktinginvandring samt att internationella
initiativ tas därom,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ett program för frivilligt
återvändande utreds och förslag därom snarast framläggs i
riksdagen samt att internationella initiativ tas därom.
Stockholm den 21 januari 1994
Hans Göran Franck (s)
Bengt Silfverstrand (s)
Maj Britt Theorin (s)
Kristina Svensson (s)
Berndt Ekholm (s)
Karl-Erik Svartberg (s)