Efter den största flyktingströmmen sedan andra världskriget visar västländerna en tydlig tendens att införa alltfler restriktioner i lagar och praktisk tillämpning bl.a. genom skärpta avvisningsbestämmelser och visumtvång.
I ex-Jugoslavien har mer än 3,5 miljoner människor blivit hemlösa, tvångsförflyttade eller flytt till andra länder. Majoriteten av omkring 1 miljon asylsökande har vägrats uppehållstillstånd i västländerna. Många av dem väntar ännu på att bli utvisade. Flertalet av de redan utvisade vistas illegalt i olika västländer.
De som vägrats uppehållstillstånd kan bo kvar i västeuropeiska länder då myndigheterna inte verkställer utvisningsbesluten.
Det finns nästan dubbelt så många flyktingar i världen i dag, cirka 19 miljoner, som för 10 år sedan. Cirka 20 miljoner människor har tvångsförflyttats eller själva flytt inom sina egna länder.
Trots många generösa flyktinginsatser i olika delar av världen bemöts allt oftare människor som söker asyl med misstänksamhet och fientlighet.
Den utmaning vi står inför är att finna lösningar som garanterar en human och deltagande inställning utan att skapa instabilitet och svåra konflikter. Första steget måste vara förståelse för de orsaker som driver människor att fly, att lämna sina hem. Enligt vår mening flyr de främst därför att de tvingas till det, inte för att de vill.
Långvariga flyktingproblem orsakas av regionala konflikter och auktoritära förtryckarregimer. Förföljelsen förvärras i många fall av fattigdom, miljöförstöring och befolkningstryck. Det är ingen slump att de flesta flyktingar och tvångsförflyttade personer finns i de fattigaste delarna av världen.
En stor del kan betecknas som flyktingar enligt 1951 års FN-konvention och tilläggsprotokollet från 1967. Den definition som avses är ''välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, naionalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning''.
I Afrika ryms många fler inom den bredare definitionen från 1969 års OAU-konvention, vilken inkluderar ''... varje människa som tvingats lämna sitt hemland, på grund av yttre aggression, ockupation, utländsk dominans eller händelser som allvarligt stört den allmänna ordningen i en del av eller hela landet...''
FN:s flyktingkommissarie har framhållit tre traditionella lösningar på flyktingsituationer:
1) Frivilligt återvändande, vilket är den mest önskvärda lösningen, även om det kan dröja åratal innan förhållandena i hemlandet tillåter att flyktingarna tryggt kan återvända.
2) Lokal integration, som medger att flyktingarna stannar i asyllandet och 3) Omflyttning till tredje land, vilket oftast tillåts endast i begränsad omfattning.
I detta sammanhang kan framhållas att de flesta länder saknar konkreta program för flyktingars frivilliga återvändande till sina hemländer. Detta gäller även Sverige trots att frågan debatterats och behandlats i olika sammanhang under lång tid.
På grund av de nära sambanden mellan politiska konflikter och ekonomiska och sociala problem är det ibland svårt att skilja på flyktingar och immigranter. Flyktingar flyr för att rädda sina liv och immigranter flyttar för att förbättra sina levnadsvillkor. Skillnaden kan vara svår att urskilja, särskilt när människor flyr från länder där fattigdom är en direkt konsekvens av det politiska systemet, som innebär ett allmänt förtryck.
Det är därför lätt att förstå att OAU har breddat sin definition av en flykting. Detta innebär också att gränserna är öppnare för asylsökande i Afrika. Det är hög tid för det internationella samfundet att överväga vilka förändringar som kan införas i andra delar av världen.
Europa behöver en konvention om asylsökande som inte ryms inom ramen för Genève-konventionen, men som behöver skydd. Europarådets parlamentarikerförsamling har sedan lång tid föreslagit att konkreta åtgärder vidtas.
Det behövs också en form för temporära uppehållstillstånd för skyddsbehövande i akuta massflyktsituationer. Men det gäller att finna en lösning som inte inkräktar på asylrätten.
Bland humanitära icke-statliga organisationer finns en stark och berättigad oro att olika mellanstatliga åtgärder för att skydda de yttre gränserna för EG och anslutna EFTA- länder leder till negativa effekter på tillämpningen av asylrätten.
Amnesty International har analyserat problemen i en rapport, ''Europeisk harmonisering av asylpolitiken'', november 1992. Man vädjar till europeiska länder att anta en juridiskt bindande överenskommelse om ett minimum av normer och garantier för handläggningen av asylärenden. Amnesty befarar att utan en sådan överenskommelse kommer samarbetet mellan europeiska regeringar att leda till allvarliga brister i skyddet av flyktingar och asylsökande i Europa.
Europaparlamentets senaste årliga rapport är i detta sammanhang av stort intresse. Allvarlig kritik riktas mot EG-regeringarnas nuvarande flyktingpolitik, som ''gradvis har börjat reducera rättsskyddet och den sociala tryggheten för asylsökande''.
EG-parlamentet, som dessvärre saknar beslutanderätt, reagerar mot att ''Europa utvecklas till en fästning mot medborgare från icke EG-länder som diskrimineras enligt de principer som EG:s normer baseras på''.
EG-parlamentet anser att ''handläggningen för att utreda asylansökningar till att börja med bör harmoniseras på basis av de regler om rättvis och humanitär behandling, som fastslås i 1951 års Genève-konvention och som utvecklas vidare i de slutsatser som antagits av UNHCR:s styrelse och i en rekommendation från Europarådets ministerkommitté''.
EG-parlamentet uppmanar medlemsstaterna att ''garantera strikt tillämpning av dessa internationella överenskommelser och, framför allt, att stoppa alla avvikelser, missbruk och överträdelser vid handläggningen som följer efter den första asylansökan vid ankomsten till värdlandet; omedelbart återsändande av asylsökande och vägran att ge rättshjälp när sökande utfrågas första gången utgör olika brott mot mänskliga rättigheter enligt internationella överenskommelser''.
Vidare kräver EG-parlamentet att gemenskapen och medlemsstaterna antar en ''internationell överenskommelse om miniminormer för rättvis och tillfredsställande asylhandläggning''.
Enligt EG-parlamentet bör EG-kommissionen överväga om en överstatlig myndighet kan skapas för att på EG-nivå och i samarbete med UNHCR svara för att ge sin uppfattning före ett slutligt beslut om att avslå asylansökningar.
Det är nödvändigt att agera mer aktivt inte bara för att försvara asylrätten utan också för att förbättra internationella regler, nationella lagar och tillämpning. Det är brådskande att uppnå en europeisk överenskommelse, som fördelar ansvaret mer rättvist mellan länderna, för att skapa en säkrare och bättre tillvaro för flyende människor.
Det är angeläget att Sverige på det internationella planet i allmänhet främst via UNHCR och inom Europa i synnerhet främst via Europarådet och ESK aktivt verkar för en ökad och förbättrad ansvarsfördelning av flyktingfrågan.
Det finns lösningar som kan underlätta flyktingsituationen som är bl.a. förbättringar i själva asylproceduren och förändringar i asylsökandes och flyktingars folkrättsliga status.
Det är av stor betydelse att länderna i sin nationella lagstiftning inarbetar och genomför minoritetsrättigheter och förbjuder diskriminering och rasistisk eller främlingsfientlig verksamhet, så att man därigenom motverkar att människor måste fly sina länder av rädsla för förföljelse.
Det är nödvändigt att inte ge efter för allmänt missnöje och extremistpropaganda inriktad på att begränsa tillträdet för asylsökande och flyktingar av egoistiska skäl. Det krävs ett aktivt agerande mot rasism och främlingfientlighet genom kriminalisering av alla former av rasdiskriminering, bättre information och utbildning och genom att främja förståelsen för asylsökandes, flyktingars och tvångsförflyttade människors belägenhet.
Vad gäller asylproceduren anser vi att följande bör beaktas:
a) Europarådet skulle kunna vädja till sina medlemsstater att mera förlita sig på europeiskt samarbete när de harmoniserar asylprocedurerna eller försöker fördela flyktingansvaret mera rättvist. Avtal och samarbete omfattande alla Europarådets medlemsstater bör ha företräde framför bilaterala eller multilaterala avtal som endast gäller ett fåtal medlemsstater. Rätten till asyl är ett all-europeiskt problem som kräver en all-europeisk lösning. Europarådet, som redan har integrerat största delen av det större Europa som inte representeras i EG, vore ett lämpligt organ för att utarbeta en sådan lösning.
b) Även om det redan finns flera fora för internationellt, och, i synnerhet, europeiskt samarbete avseende asylproceduren, skulle det nuvarande allvarliga läget när det gäller asylsökande och flyktingar som resulterar i en överbelastning av nuvarande system berättiga en större roll för Europarådet i denna fråga. Detta skulle, som redan nämnts, kunna uppnås genom en förstärkning av Europarådets institution, CAHAR, i dess roll, instruktioner och resurser.
c) En annan möjlighet är upprättandet av ytterligare ett forum inom ramen för Europarådet. För att detta skulle lyckas måste detta forum utgöra en ansvarig, samordnande byrå med mera (verkställande) makt än andra, nu befintliga fora. I detta sammanhang förtjänar den danska regeringens i april 1993 lanserade förslag om bildandet av en ''Europeisk flyktingkommission'' noggrann uppmärksamhet. Utseendet av en europeisk flyktingkommissionär skulle kunna utgöra en annan lösning. Denna verksamhet skall givetvis samordnas med UNHCR.
d) I sista hand är det dock så att t.o.m. en kommission enligt den danska regeringens förslag kommer att ha otillräckliga resurser för att på ett effektivt sätt harmonisera kriterietillämpningen särskilt då det gäller beviljandet av flyktingstatus. Tidigare fora, som bygger på utbyte av information, har misslyckats i försöken till harmonisering. Om en verklig harmonisering av tillämpningen av kriterier för beviljandet av flyktingstatus bedöms som önskvärd bör en enda, övergripande rättsinstans -- som skulle kunna vara Europeiska domstolen -- med fullmakt att bedöma de olika medlemsstaternas beslut övervägas utöver den tidigare omnämnda ''Europeiska flyktingkommissionen'' som skulle kunna utarbeta de aktuella riktlinjerna. Det är det mest effektiva sättet att förhindra diskrepanser i asylprocedurerna i Europarådets medlemsstater som har mindre stränga asyllagar och -procedurer.
e) Asylprocedurerna, i synnerhet de som nyligen ändrats genom nationell lagstiftning eller på basis av olika EG- traktat, bör även fortsättningsvis bygga på 1951 års Genèvekonvention och den europeiska konventionen om skydd av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter -- varvid det inte får glömmas bort att sistnämnda konvention innebär rätt till asyl för de facto-flyktingar. Inga inskränkningar bör göras, i synnerhet inte till den allmänt accepterade principen om ''non-refoulement'', inklusive förbud mot avvisning av asylsökande vid gränsen.
f) I budgetpropositionen har regeringen höjt anslaget till UNHCR med 40 miljoner kronor. Med hänsyn till det mycket stora behov som föreligger bör detta stöd ytterligare utökas via katastrofbiståndet.
Det är nödvändigt att följa de av FN:s flyktingkommissarie fastställda riktlinjerna när de tolkar kriterierna för beviljande av flyktingstatus eftersom flyktingkommissarien besitter den största expertisen på området. Kritik från FN:s flyktingkommissarie mot nya nationella asyllagar eller multilaterala överenskommelser måste åtgärdas av medlemsstaternas regeringar.
g) Med tanke på att de asylsökande skall få en så humanitär behandling som möjligt bör snabba handläggningsrutiner för asylproceduren införas -- om detta inte redan skett.
h) Regeringarna bör anmodas att mot bakgrund av det nuvarande internationella läget tolka asylrätten så generöst som möjligt. Med tanke på utvecklingen i f.d. Jugoslavien bör skyddet utvidgas för tvångsförflyttade människor genom att tillämpa de miniminormer som kommer till uttryck i 1981 års ''Protection of Asylum Seekers in Situations of Large-Scale Influx'' (skydd för asylsökande i situationer av massutvandring) antagen av UNHCR:s exekutivkommitté. En ökning av antalet kvoterade flyktingar skulle också förbättra situationen.
i) Det bör än en gång övervägas att ändra den europeiska konventionen om skydd av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter till att inbegripa rätt till asyl. Den text som antas skulle kunna vara den som föreslås i församlingens rekommendation 293 (1961) eller i Appendix II till 1988 års rapport angående asylrätt (doc 5930), men bör definitivt baseras på 1951 års Genèvekonvention och 1967 års New York-protokoll.
j) I avvaktan på att asylrätten inarbetas i konventionen bör övervägas utarbetandet av en separat europeisk överenskommelse om rätten till asyl. Denna överenskommelse bör inte endast innehålla ett klarläggande av asylsökandes, flyktingars och tvångsförflyttade personers rättsstatus, utan också harmoniserade procedurer och kriterier för fastställande av flyktingstatus -- även denna gång naturligtvis på basis av 1951 års Genèvekonvention och 1967 års New York- protokoll.
k) Det är dessutom mycket önskvärt att ett juridiskt instrument utarbetas till skydd för de facto-flyktingar som -- enligt folkrätten -- inte ens får det grundläggande flyktingskyddet som fastställs i 1951 års Genèvekonvention och 1967 års New York-protokoll.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om asylproceduren,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den verkar för att OAU:s flyktingkonvention beaktas vid reformering av internationella flyktingöverenskommelser,
3. att riksdagen beslutar stärka UNHCR:s verksamhet genom ytterligare ekonomiskt stöd via katastrofbiståndet enligt vad som anförts i motionen,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att visumtvång inte bör användas för att reglera flyktinginvandring samt att internationella initiativ tas därom,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ett program för frivilligt återvändande utreds och förslag därom snarast framläggs i riksdagen samt att internationella initiativ tas därom.
Stockholm den 21 januari 1994 Hans Göran Franck (s) Bengt Silfverstrand (s) Maj Britt Theorin (s) Kristina Svensson (s) Berndt Ekholm (s) Karl-Erik Svartberg (s)
1 Yrkande 3 hänvisat till UU