Som de flesta andra länder har Sverige under tidernas
lopp tagit emot invandrare. Sedan andra världskriget har
vårt land haft en mer generös inställning till flyktingar än
många andra länder.
I slutet av andra världskriget ökade invandringen och
ändrade samtidigt karaktär. Flyktinggrupper kom till
Sverige, bland annat från de baltiska staterna. Senare har
flyktingar också kommit från bland annat Ungern,
Grekland, Chile, Etiopien/Eritrea, Iran, Irak, Libanon,
Turkiet och just nu från det forna Jugoslavien.
Sedan in- och utvandringen började registreras har dock
fler människor utvandrat från Sverige än invandrat till
Sverige. Nära en miljon av Sveriges snart nio miljoner
människor är av utländskt ursprung, alltså födda
utomlands, enligt statistik från SCB. Invandringen var långt
in på 70-talet sammansatt av ett fåtal större grupper från
Europa. Merparten var nordbor och nästan hälften av de
invandrare som kom i början av 1970-talet var finländare.
Det är först på senare tid som majoriteten av
flyktingarna/utlänningarna kommit från utomeuropeiska
länder.
Tack vare invandringen har Sverige genom tiderna
tillförts betydande kompetens. Invandringen har varit en
förutsättning för landets utveckling till en ledande
industrination. Invandringen har även vitaliserat den
svenska kulturen och skapat en grogrund för nya idéer. Det
som nu ofta betraktas som svenskt är i själva verket en
blandning av traditioner och idéer från olika kulturer.
Grunden i den svenska flyktingpolitiken är FN:s
flyktingkonvention som Sverige ratificerat. Enligt den är en
konventionsflykting ''en utlänning som befinner sig utanför
det land, som han är medborgare i, därför att han känner
välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras,
nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller på
grund av sina religiösa eller politiska uppfattningar och som
inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig
av detta lands skydd''. En flykting får inte utan synnerliga
skäl vägras fristad i Sverige.
De svenska bestämmelserna om asyl finns intagna i 3
kap. utlänningslagen. Enligt 4 § första stycket har
flyktingar, krigsvägrare och s.k. de facto-flyktingar rätt till
asyl. En krigsvägrare (3 §) är en utlänning som har övergett
en krigsskådeplats eller som har flytt från sitt hemland eller
behöver stanna i Sverige för att undgå förestående
krigstjänstgöring.
Den svenska lagstiftningen bygger på
Genèvekonventionen. Konventionens flyktingbegrepp
täcker inte personer som flyr på grund av naturkatastrofer,
misär, väpnad konflikt eller allmänt våld.
Utöver möjligheten för personer ur dessa tre grupper
(konventionsflyktingar, de facto-flyktingar och
krigsvägrare) att beviljas asyl i Sverige, kan enligt
utlänningslagen ''en utlänning som av humanitära skäl bör
få bosätta sig i Sverige'' erhålla uppehållstillstånd.
Flyktingkonventionen stämmer väl överens med de
kristna grundvärderingarna. Människan har ett absolut
värde. Av detta följer individuella personliga rättigheter
såsom skydd mot alla former av övergrepp och
diskriminering. Alla länder har därmed ett gemensamt
ansvar att skydda människor som förföljs. Dessa tankar är
djupt rotade i det västerländska samhället.
Grunden för flyktingpolitiken är alla människors unika
och lika värde. Ansvaret för mänskliga rättigheter,
innefattande rätten till liv, personlig säkerhet och trygghet,
är en grundsten i den kristdemokratiska politiken.
Människans värde oavsett ras och livsåskådning, liksom
solidariteten och ansvaret inom den internationella
gemenskapen, skall vara utgångpunkter i flyktingpolitiken.
Hela den svenska demokratiska samhällsgrunden måste
utgå från en människosyn som ser människan som en unik
person, fri, likvärdig och ansvarig. Denna demokratiska
människosyn måste utgöra grunden även för
flyktingpolitiken. Utifrån detta fundament kan olika
kulturella traditioner och riktningar växa i mångfald och ge
andlig vidsyn, internationell förståelse och berikande
utveckling på olika sätt.
Sverige skall ha en fast, generös och human
flyktingpolitik.
Utlänningsnämnden
Under de senaste åren har den svenska flyktingpolitiken
ändrats och omorganiserats. År 1985 blev Statens
invandrarverk huvudman för flyktingmottagandet.
Samtidigt fick kommunerna ett större ansvar genom att
Invandrarverket fick möjlighet att teckna avtal med de
enskilda kommunerna. Mot statlig ersättning förbinder
kommunerna sig att ta emot ett visst antal flyktingar.
Anledningen till införandet av möjligheten att teckna avtal
var främst att de flesta flyktingar tenderade att hamna i
storstäderna.
För att påskynda handläggningen av det ökande antalet
asylärenden under slutet av 1980-talet och samtidigt minska
väntetiderna stiftade Sverige bland annat en ny
utlänningslag 1989. Samma år decentraliserades även
Invandrarverkets handläggning av asylärenden samt
mottagandet av asylsökande. På grund av det stora antalet
överklaganden inrättades den 1 januari 1992
Utlänningsnämnden med uppgift att pröva överklaganden
enligt utlänningslagen och medborgarskapslagen. Denna
uppgift hade tidigare åvilat regeringen. Den nya ordningen
avsågs ge effektivare och bättre handläggning av ärendena.
Både inrättandet av Utlänningsnämnden och dess sätt
att arbeta har dock kritiserats. Nämndens 30 ledamöter är
indelade i grupper och kontakt mellan grupperna
förekommer sällan. Två nämndemän och en domare avgör
ärendena, vilket innebär att nämndemännens inflytande
teoretiskt sett är stort. De kan rösta ned domaren i ett
ärende.
Denna makt är dock inskränkt. När det gäller fall av
''enkel beskaffenhet'' avgör domarna själva ärendena utan
någon kontakt med nämndemännen. Viktigare fall skall
diskuteras tillsammans med nämndemännen, men vad som
menas med viktigare fall eller några kriterier på detta finns
inte.
Kritik har också riktats mot att direktiven till nämnden
varit bristfälliga. Utlänningsnämnden har fått bygga upp
egen praxis. Detta har medfört kritik och ifrågasättande av
tillvägagångssättet. Ledamöterna har ofta känt sig
utlämnade.
Det finns exempel på att vissa asylärenden skulle ha
bedömts annorlunda om sammansättningen av ledamöter i
de olika grupperna i Utlänningsnämden hade varit
annorlunda. Nämndemän och domare har inte alltid
kompetens att bedöma vikten av eller trovärdigheten i
handlingar från exempelvis läkare och specialister. Viktig
information som skulle kunna ha lett till ett annat beslut går
därmed förlorad. Den bristande rättssäkerheten i detta kan
inte accepteras. Nämdemännen borde ha möjlighet att vid
tveksamma fall få träffa den asylsökande, särskilt i fall som
kan komma att bli prejudicerande.
Vidare har det framförts kritik mot de resor som företas
av utlänningsnämnden för att få information om
förhållanden i aktuella länder. Större trovärdighet för
rapporterna från dessa resor skulle uppnås om även
nämndemän var representerade. Den grupp som utses för
att inhämta information kunde förslagsvis bestå av domare,
länderansvarig och nämndemän.
Det har framförts som ett problem att
Utlänningsnämnden sällan använder möjligheten att
överlämna ärenden till regeringen i tveksamma fall. En
möjlig lösning som diskuterats är att införa ett
domstolsförfarande vid prövning av asyl.
Mot bakgrund av det ovan anförda finns det anledning
att utvärdera Utlänningsnämndens verksamhet och det sätt
på vilket dess ålägganden har uppfyllts.
Frivilligorganisationer
Flyktingpolitiken måste syfta till att ta tillvara den
kompetens och vilja att hjälpa som finns i samhället.
Frivilligorganisationerna är en ofta bortglömd resurs.
Många ideella organisationer har en stor kunskap om olika
länder som skulle kunna komma till användning både för
Utlänningsnämnden och Invandrarverket.
Länderkunskapen och kunskapen om kulturer och
förhållanden för vissa etniska grupper skulle kunna nyttjas
för att få en större och bättre förståelse för asylsökande och
deras situation. I Danmark utnyttjas denna resurs effektivt
och lärdomar skulle kunna dras av erfarenheterna från
detta.
En ideell förening har möjligheter att erbjuda sociala
nätverk och integrera utlänningar i det svenska samhället.
Förslaget i prop. 1993/94:94 om att andra än
Invandrarverket, t.ex. ideella föreningar, skall kunna få
driva flyktingförläggningar och olika typer av verksamheter
för flyktingar är ett positivt inslag i det här sammanhanget.
De ideella föreningarna kan komma att spela en stor roll i
framtiden.
Frivilligorganisationerna har möjlighet att komma ut på
skolor, arbetsplatser och till offentliga myndigheter och
sprida information för att motverka rasism och fördomar.
Ett steg i rätt riktning togs den 16 november 1993 vid ett
seminarium som Invandrarverket arrangerade. Ett stort
antal frivilligorganisationer skrev då under ett upprop med
ett löfte om att arbeta för att bygga upp sociala nätverk för
en bättre integrering av flyktingar i det svenska samhället.
Denna vilja att ta hand om flyktingar borde bättre kunna
tas tillvara.
Ett kontrakt för att hjälpa sin nästa
Viljan att hjälpa asylsökande och engagemanget i de
asylsökandes situation märks på flera sätt i Sverige.
Samtidigt som rasistiska tendenser blivit synliga och
kritiken mot kostnaderna för flyktingpolitiken har växt
under det senaste året, anser alltfler svenskar att
asylsökande utvisas på felaktiga grunder. Alltfler oroas över
att människor skickas tillbaka till länder där det är
uppenbart att de kommer att möta fängelse och misshandel.
Som en reaktion mot dessa, i fleras tycke, inhumana beslut
har många svenskar börjat gömma flyktingar. I september
fanns det 11 825 utlänningar i Sverige som hade nekats asyl
och skulle avvisas. 7 088 av dem var gömda eller borta,
enligt Invandrarverket. Dessa flyktingar vistas här utan
direkt kostnad för skattebetalarna och borde av den
anledningen inte vålla irritation.
Det bör övervägas om inte flyktingarna borde få
möjlighet att i stället få komma ut i frihet. Situationen i dag
är ytterst inhuman. De som gömmer flyktingar har gjort den
bedömningen att de asylsökande har skäl att få stanna och
många svenskar tappar tron på Sverige som en rättsstat när
de tvingas gömma människor som tidigare utsatts för
förföljelse.
Ett personligt engagemang, medmänsklighet och
uppoffring för enskilda flyktingar har emellertid mötts med
effektivare verkställighet av avvisningsbeslut. Regeringen
beslutade 1993 att 100 miljoner skulle anvisas till att
verkställa besluten.
I slutet av 1993 uppmärksammades detta då polisen
genomförde en razzia mot Alsike kloster utanför Uppsala,
där nunnorna hade gett en fristad åt 40 utvisningshotade
utlänningar. Samtliga flyktingar hade fått sina ansökningar
om att få stanna i Sverige avslagna.
Detta var ett stort ingrepp i kyrkofriden. I de flesta
europeiska länder är kyrkofriden lagstiftad. Det är en
självklarhet att även svenska kyrkor skall innefattas av ett
liknande skydd. En sådan lags omfattning borde gälla
lokaler som vigts för permanent gudstjänstbruk liksom de
delar av kloster som omfattas av så kallad klausur. I dessa
lokaler skulle myndigheterna inte få bereda sig tillträde
utan huvudmannens tillstånd annat än vid fara i dröjsmål
med avseende på liv, hälsa och egendom.
Vi föreslår en försöksverksamhet med de flyktingar som
nu finns här och är gömda.
Ett avtal eller ett kontrakt mellan den ideella
organisationen/enskilde som vill hjälpa en flykting och
myndigheterna kan upprättas. I ett sådant kontrakt kunde
den hjälpande förbinda sig att garantera uppehälle åt de
asylsökande tills de kan klara sig själva. Kontraktet skulle
kunna utformas på liknande sätt som det kontrakt som
idrottsmän och nu även missionärer tillåts upprätta och
innebära verkställighetsstopp under den begränsade tid det
avser. Under den tid de har en uppdragsgivare som står för
omkostnaderna får de stanna i landet. Med detta belastas ej
statskassan, samtidigt som man tar vara på viljan att hjälpa
människor som har det svårt.
Även med ett kontraktsförfarande kan det uppstå vissa
kostnader för samhället. Barnen måste gå i skola och de
asylsökande måste ha tillgång till sjuk- och tandvård.
Företeelsen att flyktingar göms visar dock på att det finns
ett osynligt nätverk som är berett att ställa upp. Detta bör
användas på ett konstruktivt sätt.
Krigsvägrare
Tolkningen av flyktingkonventionen skiljer sig mellan
olika länder. För Centralamerikas del har ett vidare
flyktingbegrepp accepterats i den deklaration som berörda
regeringar antog 1984, den så kallade
Cartagenadeklarationen. Det då överenskomna
flyktingbegreppet inkluderar också ''personer som har flytt
från sitt land därför att deras liv, säkerhet, eller frihet hotats
av allmänt våld, utländsk aggression, intern konflikt,
massiva kränkningar av de mänskliga rättigheterna eller
andra omständigheter som allvarligt stört den allmänna
ordningen''. I detta begrepp ingår således krigsvägrare som
flytt från inbördeskrig.
Av de internflyktingar som efter en tid kommer till
Sverige är en del krigsvägrare på grund av inbördeskrig.
Flyktingskäl anses i Sverige dock inte föreligga för
krigsvägrare som flyr från inbördeskrig.
Det finns anledning att hävda att flyktingskälen måste
anses av samma värde för en människa som flyr från ett land
som är i krig, som för en människa som flyr från ett land
som befinner sig i inbördeskrig.
I internationella sammanhang arbetar Sverige för att de
humanitära internationella lagarna skall gälla både interna
och externa konflikter. En självklar följd av detta
ställningstagande borde vara att även vår egen lagstiftning
skall inkluderas i dessa strävanden.
Anhöriginvandring
Anhöriginvandringen avser make/maka, samboende
eller barn under 20 år till en svensk medborgare eller en
utlänning med gällande tillstånd som bor i Sverige. För att
en person skall kunna ansöka om uppehållstillstånd med
hänvisning till att anhörig är svensk medborgare eller är
utlänning med gällande tillstånd, måste personen söka från
hemlandet.
Denna ordning är olycklig. Ur såväl kostnads- som
säkerhetssynpunkt vore det uppenbarligen bättre att ha
möjligheten att söka uppehållstillstånd i Sverige.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med ett
förslag i den riktningen.
Informationsskyldighet
När Invandrarverket och Utlänningsnämnden inhämtar
information om ett land och förhållandena där, kontaktas
svensk ambassadpersonal och officiella myndigheter. En
förutsättning för att Invandrarverket och
Utlänningsnämnden skall kunna fatta ett korrekt beslut om
asylskäl är att dessa uppgifter är relevanta, aktuella och i så
hög grad som möjligt objektiva. Att inskränka antalet
kontakter till endast de officiella bidrar till att ge en i hög
grad enhetlig bild. Det finns även en uppenbar svårighet i
att välja ut vilka källor förutom de officiella myndigheterna
som skall anses ge korrekt information. Detta faktum bör
emellertid inte anses som skäl att utesluta kontakter med
olika grupper som är berörda av förföljelser.
Det nordiska samarbetet borde i det här sammanhanget
kunna utvecklas bättre. Utbyte av erfarenheter skulle
kunna ge bättre underlag för beslut. Ambassader i länder
där det är uppenbart att mänskliga rättigheter kränks borde
åläggas att rapportera oftare om situationen än vad som nu
är fallet.
För att få ytterligare information till ett bättre underlag
för ställningstagande skulle parlamentariska grupper kunna
göra besök i respektive land som flyktinggrupper kommer
ifrån. Detta skulle, förutom värdet av att parlamentariker
bildar sig en uppfattning på plats, även ha stort symboliskt
värde.
Avvisningskostnader
Ett beslut om avvisning eller utvisning får endast
verkställas om det kan ske till ett land där utlänningen
erbjuds visst skydd. Den myndighet som kontrollerar in-
och utresande vid gränserna är i första hand polisen.
Polismyndigheten har ett ansvar att ta den asylsökande
tillbaka till hemlandet för att där låta den asylsökande
passera sitt lands gränser.
Kostnaderna för avvisningen eller utvisningen kan
ifrågasättas. Rimligheten i att exempelvis chartra flygplan
ter sig liten. Medan den som frivilligt åker hem till sitt
hemland tilldelas begränsade resurser, kan stora resurser
spenderas på att verkställa en utvisnings- eller
avvisningsdom. För att minska kostnaderna och motverka
ett eventuellt missbruk borde Invandrarverket ha
skyldighet att precisera kostnaderna för avvisningar och
utvisningar.
Uppföljning
Ansvaret för de utlänningar som avvisats eller utvisats
upphör när flyktingen återvänt till sitt hemland. Rapporter
från olika flyktingorganisationer vittnar dock om att
mottagandet inte alltid blir det av Utlänningsnämnden
förväntade.
Möjligheterna att ta reda på hur det går för asylsökande
som avvisas eller förpassas till andra länder måste
förbättras. De utredningar som görs om asylsökande av
svenska beskickningar utomlands är enligt flera erfarna
flyktingadvokater ofta bristfälliga. Det kan därför finnas
behov av att under några år mer noga kontrollera ett
representativt antal förpassningsfall och noggrant följa
dessa asylsökandes öden. Invandrarverket bör åläggas
denna uppgift.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen på
flyktingpolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utvärdering av
Utlänningsnämndens verksamhet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheten för nämndemän att
i tveksamma fall få träffa den beslutet berör,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheten för nämndemän att
delta i de resor Utlänningsnämnden företar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett bättre tillvaratagande av
frivilligorganisationernas kompetens,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en försöksverksamhet med ett
kontraktsförfarande för de utlänningar som nu hålls gömda
efter att ha fått ansökningar om asyl avslagna,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kyrkofrid,1
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att krigsvägran även vid
inbördeskrig skall vara skäl till asyl,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anhöriganknytning,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att ambassadpersonal
och personal på konsulat inhämtar uppgifter och följer upp
situationen i de länder där de mänskliga rättigheterna
kränks,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av en översyn av de
kostnader som uppstår i samband med en avvisning,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en uppföljning av utvisades
situation i hemlandet.
Stockholm den 21 januari 1994
Jan Erik Ågren (kds)
Ulf Björklund (kds)
Ingrid Näslund (kds)
Harry Staaf (kds)
1 Yrkande 7 hänvisat till JuU