Som de flesta andra länder har Sverige under tidernas lopp tagit emot invandrare. Sedan andra världskriget har vårt land haft en mer generös inställning till flyktingar än många andra länder.
I slutet av andra världskriget ökade invandringen och ändrade samtidigt karaktär. Flyktinggrupper kom till Sverige, bland annat från de baltiska staterna. Senare har flyktingar också kommit från bland annat Ungern, Grekland, Chile, Etiopien/Eritrea, Iran, Irak, Libanon, Turkiet och just nu från det forna Jugoslavien.
Sedan in- och utvandringen började registreras har dock fler människor utvandrat från Sverige än invandrat till Sverige. Nära en miljon av Sveriges snart nio miljoner människor är av utländskt ursprung, alltså födda utomlands, enligt statistik från SCB. Invandringen var långt in på 70-talet sammansatt av ett fåtal större grupper från Europa. Merparten var nordbor och nästan hälften av de invandrare som kom i början av 1970-talet var finländare. Det är först på senare tid som majoriteten av flyktingarna/utlänningarna kommit från utomeuropeiska länder.
Tack vare invandringen har Sverige genom tiderna tillförts betydande kompetens. Invandringen har varit en förutsättning för landets utveckling till en ledande industrination. Invandringen har även vitaliserat den svenska kulturen och skapat en grogrund för nya idéer. Det som nu ofta betraktas som svenskt är i själva verket en blandning av traditioner och idéer från olika kulturer.
Grunden i den svenska flyktingpolitiken är FN:s flyktingkonvention som Sverige ratificerat. Enligt den är en konventionsflykting ''en utlänning som befinner sig utanför det land, som han är medborgare i, därför att han känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller på grund av sina religiösa eller politiska uppfattningar och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av detta lands skydd''. En flykting får inte utan synnerliga skäl vägras fristad i Sverige.
De svenska bestämmelserna om asyl finns intagna i 3 kap. utlänningslagen. Enligt 4 § första stycket har flyktingar, krigsvägrare och s.k. de facto-flyktingar rätt till asyl. En krigsvägrare (3 §) är en utlänning som har övergett en krigsskådeplats eller som har flytt från sitt hemland eller behöver stanna i Sverige för att undgå förestående krigstjänstgöring.
Den svenska lagstiftningen bygger på Genèvekonventionen. Konventionens flyktingbegrepp täcker inte personer som flyr på grund av naturkatastrofer, misär, väpnad konflikt eller allmänt våld.
Utöver möjligheten för personer ur dessa tre grupper (konventionsflyktingar, de facto-flyktingar och krigsvägrare) att beviljas asyl i Sverige, kan enligt utlänningslagen ''en utlänning som av humanitära skäl bör få bosätta sig i Sverige'' erhålla uppehållstillstånd.
Flyktingkonventionen stämmer väl överens med de kristna grundvärderingarna. Människan har ett absolut värde. Av detta följer individuella personliga rättigheter såsom skydd mot alla former av övergrepp och diskriminering. Alla länder har därmed ett gemensamt ansvar att skydda människor som förföljs. Dessa tankar är djupt rotade i det västerländska samhället.
Grunden för flyktingpolitiken är alla människors unika och lika värde. Ansvaret för mänskliga rättigheter, innefattande rätten till liv, personlig säkerhet och trygghet, är en grundsten i den kristdemokratiska politiken.
Människans värde oavsett ras och livsåskådning, liksom solidariteten och ansvaret inom den internationella gemenskapen, skall vara utgångpunkter i flyktingpolitiken.
Hela den svenska demokratiska samhällsgrunden måste utgå från en människosyn som ser människan som en unik person, fri, likvärdig och ansvarig. Denna demokratiska människosyn måste utgöra grunden även för flyktingpolitiken. Utifrån detta fundament kan olika kulturella traditioner och riktningar växa i mångfald och ge andlig vidsyn, internationell förståelse och berikande utveckling på olika sätt.
Sverige skall ha en fast, generös och human flyktingpolitik.
Utlänningsnämnden
Under de senaste åren har den svenska flyktingpolitiken ändrats och omorganiserats. År 1985 blev Statens invandrarverk huvudman för flyktingmottagandet. Samtidigt fick kommunerna ett större ansvar genom att Invandrarverket fick möjlighet att teckna avtal med de enskilda kommunerna. Mot statlig ersättning förbinder kommunerna sig att ta emot ett visst antal flyktingar. Anledningen till införandet av möjligheten att teckna avtal var främst att de flesta flyktingar tenderade att hamna i storstäderna.
För att påskynda handläggningen av det ökande antalet asylärenden under slutet av 1980-talet och samtidigt minska väntetiderna stiftade Sverige bland annat en ny utlänningslag 1989. Samma år decentraliserades även Invandrarverkets handläggning av asylärenden samt mottagandet av asylsökande. På grund av det stora antalet överklaganden inrättades den 1 januari 1992 Utlänningsnämnden med uppgift att pröva överklaganden enligt utlänningslagen och medborgarskapslagen. Denna uppgift hade tidigare åvilat regeringen. Den nya ordningen avsågs ge effektivare och bättre handläggning av ärendena.
Både inrättandet av Utlänningsnämnden och dess sätt att arbeta har dock kritiserats. Nämndens 30 ledamöter är indelade i grupper och kontakt mellan grupperna förekommer sällan. Två nämndemän och en domare avgör ärendena, vilket innebär att nämndemännens inflytande teoretiskt sett är stort. De kan rösta ned domaren i ett ärende.
Denna makt är dock inskränkt. När det gäller fall av ''enkel beskaffenhet'' avgör domarna själva ärendena utan någon kontakt med nämndemännen. Viktigare fall skall diskuteras tillsammans med nämndemännen, men vad som menas med viktigare fall eller några kriterier på detta finns inte.
Kritik har också riktats mot att direktiven till nämnden varit bristfälliga. Utlänningsnämnden har fått bygga upp egen praxis. Detta har medfört kritik och ifrågasättande av tillvägagångssättet. Ledamöterna har ofta känt sig utlämnade.
Det finns exempel på att vissa asylärenden skulle ha bedömts annorlunda om sammansättningen av ledamöter i de olika grupperna i Utlänningsnämden hade varit annorlunda. Nämndemän och domare har inte alltid kompetens att bedöma vikten av eller trovärdigheten i handlingar från exempelvis läkare och specialister. Viktig information som skulle kunna ha lett till ett annat beslut går därmed förlorad. Den bristande rättssäkerheten i detta kan inte accepteras. Nämdemännen borde ha möjlighet att vid tveksamma fall få träffa den asylsökande, särskilt i fall som kan komma att bli prejudicerande.
Vidare har det framförts kritik mot de resor som företas av utlänningsnämnden för att få information om förhållanden i aktuella länder. Större trovärdighet för rapporterna från dessa resor skulle uppnås om även nämndemän var representerade. Den grupp som utses för att inhämta information kunde förslagsvis bestå av domare, länderansvarig och nämndemän.
Det har framförts som ett problem att Utlänningsnämnden sällan använder möjligheten att överlämna ärenden till regeringen i tveksamma fall. En möjlig lösning som diskuterats är att införa ett domstolsförfarande vid prövning av asyl.
Mot bakgrund av det ovan anförda finns det anledning att utvärdera Utlänningsnämndens verksamhet och det sätt på vilket dess ålägganden har uppfyllts.
Frivilligorganisationer
Flyktingpolitiken måste syfta till att ta tillvara den kompetens och vilja att hjälpa som finns i samhället. Frivilligorganisationerna är en ofta bortglömd resurs. Många ideella organisationer har en stor kunskap om olika länder som skulle kunna komma till användning både för Utlänningsnämnden och Invandrarverket. Länderkunskapen och kunskapen om kulturer och förhållanden för vissa etniska grupper skulle kunna nyttjas för att få en större och bättre förståelse för asylsökande och deras situation. I Danmark utnyttjas denna resurs effektivt och lärdomar skulle kunna dras av erfarenheterna från detta.
En ideell förening har möjligheter att erbjuda sociala nätverk och integrera utlänningar i det svenska samhället. Förslaget i prop. 1993/94:94 om att andra än Invandrarverket, t.ex. ideella föreningar, skall kunna få driva flyktingförläggningar och olika typer av verksamheter för flyktingar är ett positivt inslag i det här sammanhanget. De ideella föreningarna kan komma att spela en stor roll i framtiden.
Frivilligorganisationerna har möjlighet att komma ut på skolor, arbetsplatser och till offentliga myndigheter och sprida information för att motverka rasism och fördomar.
Ett steg i rätt riktning togs den 16 november 1993 vid ett seminarium som Invandrarverket arrangerade. Ett stort antal frivilligorganisationer skrev då under ett upprop med ett löfte om att arbeta för att bygga upp sociala nätverk för en bättre integrering av flyktingar i det svenska samhället. Denna vilja att ta hand om flyktingar borde bättre kunna tas tillvara.
Ett kontrakt för att hjälpa sin nästa
Viljan att hjälpa asylsökande och engagemanget i de asylsökandes situation märks på flera sätt i Sverige. Samtidigt som rasistiska tendenser blivit synliga och kritiken mot kostnaderna för flyktingpolitiken har växt under det senaste året, anser alltfler svenskar att asylsökande utvisas på felaktiga grunder. Alltfler oroas över att människor skickas tillbaka till länder där det är uppenbart att de kommer att möta fängelse och misshandel. Som en reaktion mot dessa, i fleras tycke, inhumana beslut har många svenskar börjat gömma flyktingar. I september fanns det 11 825 utlänningar i Sverige som hade nekats asyl och skulle avvisas. 7 088 av dem var gömda eller borta, enligt Invandrarverket. Dessa flyktingar vistas här utan direkt kostnad för skattebetalarna och borde av den anledningen inte vålla irritation.
Det bör övervägas om inte flyktingarna borde få möjlighet att i stället få komma ut i frihet. Situationen i dag är ytterst inhuman. De som gömmer flyktingar har gjort den bedömningen att de asylsökande har skäl att få stanna och många svenskar tappar tron på Sverige som en rättsstat när de tvingas gömma människor som tidigare utsatts för förföljelse.
Ett personligt engagemang, medmänsklighet och uppoffring för enskilda flyktingar har emellertid mötts med effektivare verkställighet av avvisningsbeslut. Regeringen beslutade 1993 att 100 miljoner skulle anvisas till att verkställa besluten.
I slutet av 1993 uppmärksammades detta då polisen genomförde en razzia mot Alsike kloster utanför Uppsala, där nunnorna hade gett en fristad åt 40 utvisningshotade utlänningar. Samtliga flyktingar hade fått sina ansökningar om att få stanna i Sverige avslagna.
Detta var ett stort ingrepp i kyrkofriden. I de flesta europeiska länder är kyrkofriden lagstiftad. Det är en självklarhet att även svenska kyrkor skall innefattas av ett liknande skydd. En sådan lags omfattning borde gälla lokaler som vigts för permanent gudstjänstbruk liksom de delar av kloster som omfattas av så kallad klausur. I dessa lokaler skulle myndigheterna inte få bereda sig tillträde utan huvudmannens tillstånd annat än vid fara i dröjsmål med avseende på liv, hälsa och egendom.
Vi föreslår en försöksverksamhet med de flyktingar som nu finns här och är gömda.
Ett avtal eller ett kontrakt mellan den ideella organisationen/enskilde som vill hjälpa en flykting och myndigheterna kan upprättas. I ett sådant kontrakt kunde den hjälpande förbinda sig att garantera uppehälle åt de asylsökande tills de kan klara sig själva. Kontraktet skulle kunna utformas på liknande sätt som det kontrakt som idrottsmän och nu även missionärer tillåts upprätta och innebära verkställighetsstopp under den begränsade tid det avser. Under den tid de har en uppdragsgivare som står för omkostnaderna får de stanna i landet. Med detta belastas ej statskassan, samtidigt som man tar vara på viljan att hjälpa människor som har det svårt.
Även med ett kontraktsförfarande kan det uppstå vissa kostnader för samhället. Barnen måste gå i skola och de asylsökande måste ha tillgång till sjuk- och tandvård. Företeelsen att flyktingar göms visar dock på att det finns ett osynligt nätverk som är berett att ställa upp. Detta bör användas på ett konstruktivt sätt.
Krigsvägrare
Tolkningen av flyktingkonventionen skiljer sig mellan olika länder. För Centralamerikas del har ett vidare flyktingbegrepp accepterats i den deklaration som berörda regeringar antog 1984, den så kallade Cartagenadeklarationen. Det då överenskomna flyktingbegreppet inkluderar också ''personer som har flytt från sitt land därför att deras liv, säkerhet, eller frihet hotats av allmänt våld, utländsk aggression, intern konflikt, massiva kränkningar av de mänskliga rättigheterna eller andra omständigheter som allvarligt stört den allmänna ordningen''. I detta begrepp ingår således krigsvägrare som flytt från inbördeskrig.
Av de internflyktingar som efter en tid kommer till Sverige är en del krigsvägrare på grund av inbördeskrig. Flyktingskäl anses i Sverige dock inte föreligga för krigsvägrare som flyr från inbördeskrig.
Det finns anledning att hävda att flyktingskälen måste anses av samma värde för en människa som flyr från ett land som är i krig, som för en människa som flyr från ett land som befinner sig i inbördeskrig.
I internationella sammanhang arbetar Sverige för att de humanitära internationella lagarna skall gälla både interna och externa konflikter. En självklar följd av detta ställningstagande borde vara att även vår egen lagstiftning skall inkluderas i dessa strävanden.
Anhöriginvandring
Anhöriginvandringen avser make/maka, samboende eller barn under 20 år till en svensk medborgare eller en utlänning med gällande tillstånd som bor i Sverige. För att en person skall kunna ansöka om uppehållstillstånd med hänvisning till att anhörig är svensk medborgare eller är utlänning med gällande tillstånd, måste personen söka från hemlandet.
Denna ordning är olycklig. Ur såväl kostnads- som säkerhetssynpunkt vore det uppenbarligen bättre att ha möjligheten att söka uppehållstillstånd i Sverige. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med ett förslag i den riktningen.
Informationsskyldighet
När Invandrarverket och Utlänningsnämnden inhämtar information om ett land och förhållandena där, kontaktas svensk ambassadpersonal och officiella myndigheter. En förutsättning för att Invandrarverket och Utlänningsnämnden skall kunna fatta ett korrekt beslut om asylskäl är att dessa uppgifter är relevanta, aktuella och i så hög grad som möjligt objektiva. Att inskränka antalet kontakter till endast de officiella bidrar till att ge en i hög grad enhetlig bild. Det finns även en uppenbar svårighet i att välja ut vilka källor förutom de officiella myndigheterna som skall anses ge korrekt information. Detta faktum bör emellertid inte anses som skäl att utesluta kontakter med olika grupper som är berörda av förföljelser.
Det nordiska samarbetet borde i det här sammanhanget kunna utvecklas bättre. Utbyte av erfarenheter skulle kunna ge bättre underlag för beslut. Ambassader i länder där det är uppenbart att mänskliga rättigheter kränks borde åläggas att rapportera oftare om situationen än vad som nu är fallet.
För att få ytterligare information till ett bättre underlag för ställningstagande skulle parlamentariska grupper kunna göra besök i respektive land som flyktinggrupper kommer ifrån. Detta skulle, förutom värdet av att parlamentariker bildar sig en uppfattning på plats, även ha stort symboliskt värde.
Avvisningskostnader
Ett beslut om avvisning eller utvisning får endast verkställas om det kan ske till ett land där utlänningen erbjuds visst skydd. Den myndighet som kontrollerar in- och utresande vid gränserna är i första hand polisen.
Polismyndigheten har ett ansvar att ta den asylsökande tillbaka till hemlandet för att där låta den asylsökande passera sitt lands gränser.
Kostnaderna för avvisningen eller utvisningen kan ifrågasättas. Rimligheten i att exempelvis chartra flygplan ter sig liten. Medan den som frivilligt åker hem till sitt hemland tilldelas begränsade resurser, kan stora resurser spenderas på att verkställa en utvisnings- eller avvisningsdom. För att minska kostnaderna och motverka ett eventuellt missbruk borde Invandrarverket ha skyldighet att precisera kostnaderna för avvisningar och utvisningar.
Uppföljning
Ansvaret för de utlänningar som avvisats eller utvisats upphör när flyktingen återvänt till sitt hemland. Rapporter från olika flyktingorganisationer vittnar dock om att mottagandet inte alltid blir det av Utlänningsnämnden förväntade.
Möjligheterna att ta reda på hur det går för asylsökande som avvisas eller förpassas till andra länder måste förbättras. De utredningar som görs om asylsökande av svenska beskickningar utomlands är enligt flera erfarna flyktingadvokater ofta bristfälliga. Det kan därför finnas behov av att under några år mer noga kontrollera ett representativt antal förpassningsfall och noggrant följa dessa asylsökandes öden. Invandrarverket bör åläggas denna uppgift.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen på flyktingpolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utvärdering av Utlänningsnämndens verksamhet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten för nämndemän att i tveksamma fall få träffa den beslutet berör,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten för nämndemän att delta i de resor Utlänningsnämnden företar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett bättre tillvaratagande av frivilligorganisationernas kompetens,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en försöksverksamhet med ett kontraktsförfarande för de utlänningar som nu hålls gömda efter att ha fått ansökningar om asyl avslagna,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kyrkofrid,1
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att krigsvägran även vid inbördeskrig skall vara skäl till asyl,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anhöriganknytning,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att ambassadpersonal och personal på konsulat inhämtar uppgifter och följer upp situationen i de länder där de mänskliga rättigheterna kränks,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av en översyn av de kostnader som uppstår i samband med en avvisning,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en uppföljning av utvisades situation i hemlandet.
Stockholm den 21 januari 1994 Jan Erik Ågren (kds) Ulf Björklund (kds) Ingrid Näslund (kds) Harry Staaf (kds) 1 Yrkande 7 hänvisat till JuU