I motionen framhålls att en human och solidarisk
flyktingpolitik är fundamental i försvaret av principen om
alla människors lika värde.
Krav ställs på regeringen att i FN verka för skapandet av
en kompletterande flyktingkonvention efter mönster av de
regionala instrument som finns i Afrika och Latinamerika.
I motionen kritiseras den ohyggliga brutalisering som
det svenska flyktingmottagandet genomgått under den
senaste tiden. Det går inte att fostra den unga generationen
till solidaritet och ansvarstagande för nästan, om
statsmakterna fortsätter att utsätta skyddssökande
människor för lagstridig och omänsklig behandling.
Användandet av viseringsinstrumentet bl.a. när det
gäller att hindra bosnier från att söka skydd i Sverige
kritiseras starkt i motionen. Vänsterpartiet instämmer i
denna fråga med den syn som Folkpartiet gav uttryck för i
en partimotion i januari 1991. Folkpartiet fördömde då
detta missbruk av viseringsinstrumentet.
Förslag framförs i motionen om avveckling av
Invandrarverket i dess nuvarande form. Asylprövningen
föreslås föras över till nya regionala och domstolsliknande
asylnämnder.
Förbud mot att placera vuxna förvarstagna i häkten och
polisarrester och ytterligare begränsningar av möjligheten
att ta barn i förvar är andra krav i motionen.
Beträffande de gömda flyktingbarnen föreslås att
regeringen skall ge Socialstyrelsen i uppdrag att organisera
en arbetsgrupp inkluderande barnpsykiatrisk expertis för
att undersöka barnens fysiska och psykiska hälsa. De
avgivna utlåtandena bör sedan ligga till grund för en
omprövning av ärendena hos Invandrarverket i generös
anda.
Inledning
Vänsterpartiet är för en generös tolkning av FN:s
flyktingkonvention. Men flyktingkonventionen är
otillräcklig. Regeringen måste i FN verka för en
kompletterande flyktingkonvention efter mönster av den
afrikanska OAU-konventionen och den latinamerkanska
Cartagenadeklarationen och för överenskommelser inom
ramen för ESK-samarbetet för att snabbt kunna hjälpa
skyddsbehövande vid en massflyktsituation.
Flyktingmottagandet bör avbyråkratiseras och
decentraliseras för att i större utsträckning än vad som är
fallet idag bygga på folklig solidaritet och personligt ansvar.
I samband med förverkligandet av en human och
solidarisk flyktingpolitik prövas en rad grundläggande
värderingar. Värderingar som humanism, medmänsklighet
och alla människors lika värde som utgör fundament för ett
solidariskt samhälle. Vänsterpartiet anser att vi inte har råd
att kompromissa bort de värderingarna därför att en human
flyktingpolitik innebär kostnader i initialskedet.
Särskilt idag, när flyktingproblemen också i Europa är
stora och växande, bör Sverige framstå som ett positivt
exempel. I dag är det fattiga länder som bär den största
delen av bördan av flyktingströmmarna, medan de högt
industrialiserade länderna i Europa anstränger sig att bygga
vattentäta murar omkring sig för att hindra människor att
fly. Vi får aldrig vägra dem som flyr för sina liv skydd med
motiveringen att vi därigenom bidrar till etnisk
rensning.Vårt skydd hindrar att de som flytt utsätts för
folkmord.
Flyktingströmmarnas orsaker
Majoriteten av världens flyktingar har flytt från våld,
krig och politiskt förtryck. Den direkta orsaken till att nio
av tio fördrivna människor brutit upp är politiskt förtryck
och väpnade konflikter. Dessa konflikter utkämpas till mer
än nio tiondelar med vapen som tillverkats i rika
industriländer.
Utländskt förtryck, rasism och etniska motsättningar är
vanliga orsaker till att människor drivs på flykt. Men också
rent inhemskt förtryck där grundläggande demokratiska
rättigheter satts ur spel, ofta med politiska strider eller
inbördeskrig som följd, befrämjar uppkomsten av
flyktingströmmar.
Brister i den sociala, ekonomiska och även miljömässiga
utvecklingen kan skapa migrationsströmmar. Den största
delen av denna migration äger rum mellan olika u-länder.
Viktiga faktorer i den problemfyllda ekonomiska situation
som många u-länder befinner sig i, är deras stora
skuldbörda till i-länderna och i-ländernas ofta
protektionistiska handelspolitik. Det är ändå inte så att
fattigdom medfört att en massiv ström av människor från
tredje världen sökt sig till norra Europa. De
utomeuropeiska asylsökande som kommer till Sverige
kommer från länder där det förekommer omfattande våld
och kränkningar av mänskliga rättigheter.
Förebyggande åtgärder
De stora flyktingvågorna i världen beror ofta på problem
som inte kan påverkas av biståndspolitiska insatser t.ex.
konflikterna i södra Afrika, Eritrea och Kambodja. I dessa
situationer handlar arbetet med att förebygga
flyktingströmmar mer om aktivt fredsarbete än
biståndspolitik. Sverige måste verka för en utveckling av
internationella konfliktlösningsmekanismer inom FN, ESK
och Europarådet. FN:s flyktingkommissariat måste få nya
befogenheter att arbeta med att förebygga orsakerna till
flykt. Hittills har organisationen varit begränsad till att från
fall till fall rycka in som brandkår.
Skuldkriget mot u-länderna måste stoppas och stora
delar av u-ländernas skulder avskrivas. I-länderna måste
överge sin egoistiska handelspolitik som innebär
exportförluster på 100 miljarder dollar om året för u-
länderna.
Svenska biståndsinsatser bör i ökande utsträckning ges
en inriktning och utformning som syftar till att främja
demokrati och mänskliga rättigheter i mottagarländerna.
Av helt grundläggande betydelse för att hindra
uppkomsten av nya flyktingströmmar är att den
internationella vapenhandeln bringas under kontroll och
begränsas. Det gäller även Sveriges vapenhandel. Det
räcker att peka på den tidigare svenska vapenexporten till
Jugoslavien, Burma och nu Mexico. Sverige bör successivt
avveckla sin egen vapenexport och samtidigt inom lämpliga
internationella fora som t.ex. FN verka för bindande
överenskommelser om begränsning och kontroll av
vapenhandeln. Särskild uppmärksamhet måste ägnas att
förebygga att f.d. Sovjetunionens vapenarsenal dumpas på
världsmarknaden.
Program måste utarbetas för omställning av
vapenindustrin till civil produktion och teknik för att
demontera befintliga vapen.
Flyktingsituationen i Europa
Antalet asylsökande i Västeuropa har ökat kraftigt
sedan mitten av 80-talet. I en rapport från Invandrar- och
flyktingkommittén (SOU 1993:113) anges att antalet
asylsökande i EU- och EFTA-länderna ökat från omkring
200 000 år 1986 till ungefär 550 000 år 1993.
Flykting- och immigrationspolitiken behandlas i EG
både på nationell, mellanstatlig och gemenskapsnivå. Men
idag ligger tyngdpunkten fortfarande på den nationella
nivån och den allmänna tendensen är mycket entydig: När
antalet asylsökande ökar intensifieras åtgärderna för att
hindra de asylsökande att komma till länderna i Europa.
Det håller nu på att utvecklas en kapprustning mot
flyktingar med följden att respekten för humanitet och
människovärde urholkas alltmer.
De viktigaste överenskommelserna inom EG/EU-
samarbetet är Dublin-, yttergräns- och Schengen II-
konventionerna. Ingen av konventionerna har ännu trätt i
kraft.
Dublinkonventionen reglerar vilket land som skall vara
ansvarigt för att handlägga en asylansökan. Avsikten med
konventionen är att hindra den asylsökande att göra sin
ansökan i flera olika länder. Men den betyder också att
individens önskemål om valet av asylland inte respekteras.
Yttergräns- och Schengen II-konventionerna har till
stora delar likadant innehåll men Schengen är mycket mer
omfångsrik. Bägge konventionerna innehåller bl.a. regler
om sanktioner mot transportföretag som tar med
passagerare utan godkända resehandlingar. I kombination
med mycket strikta viseringsbestämmelser betyder det att
skyddsbehövande människor kommer att hindras från att
fly. Redan nu har många EG-länder och även andra infört
denna typ av bestämmelser. En annan viktig beståndsdel av
Schengen II är SIS, Schengen Information System, det
databaserade personregistret. Dataintegriteten överlämnas
till de enskilda medlemsstaterna att lagstifta om.
Konventionerna saknar helt demokratisk och rättslig
kontroll.
De konklusioner och resolutioner som EG/EU:s
invandrarministrar antagit om ''säkra första asylländer,
säkra ursprungsländer och uppenbart ogrundade
asylansökningar'' har ett innehåll som kan äventyra en
rättssäker behandling av asylsökande. Stark kritik mot
resolutionerna har kommit bl.a. från Europaparlamentet,
FN:s flyktingkommissariat och Amnesty International. Den
svenska regeringen får inte gå med på inskränkningar i
asylsökandes rättsliga skydd i de nu pågående
medlemskapsförhandlingarna med EU/EG. Ett samarbete
om flyktingpolitiken på europeisk nivå är nödvändigt och
bör ske inom ramen för ESK-samarbetet.I Europa måste vi
själva ta hand om våra egna flyktingproblem på ett
organiserat och civiliserat sätt. Vid behov måste vi snabbt
kunna sätta upp flyktingläger, fördela kostnaderna,
organisera återvändande och, när detta inte är möjligt,
fördela flyktingarna på olika länder.
Tillfälliga uppehållstillstånd kan vara en lösning i vissa
fall när man har anledning att räkna med att återvandring
skall vara möjlig inom rimlig tid. Om det inte är möjligt att
återvända till hemlandet inom tre år måste permanent
uppehållstillstånd beviljas. Rätt till familjeåterförening för
kärnfamiljen måste finnas för den som har tillfälligt
uppehållstillstånd. Tillfälliga uppehållstillstånd får inte
medföra att bestämmelserna i 1951 års flyktingkonvention
åsidosätts.
Sverige och flyktingarna
Våra internationella åtaganden
Sverige har anslutit sig till flera internationella
konventioner som på olika sätt ställer krav om hur
flyktingar och människor med flyktingliknande skäl skall
behandlas. Det betyder att lagstiftningen på detta område
måste uppfylla vissa krav om vi inte är beredda att säga upp
en eller flera av dessa konventioner. Den som uppfyller
kraven på flyktingskap enligt 1951 års flyktingkonvention
får inte avvisas till ett land där han/hon riskerar att utsättas
för politisk förföljelse eller till ett land som vederbörande
riskerar att skickas vidare från, till ett land där han/hon
riskerar förföljelse.
Europeiska konventionen om de mänskliga
rättigheterna förbjuder de länder som undertecknat den att
avvisa någon till ett land där han/hon riskerar att utsättas
för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller
bestraffning. Detta gäller också dem som inte uppfyller
kraven i flyktingkonventionen. I den europeiska
konventionen om mänskliga rättigheters fjärde
tilläggsprotokoll finns en bestämmelse om att alla har rätt
att lämna vilket land som han/hon vill -- även sitt hemland.
Det betyder att sanktioner mot flygbolag som medför
asylsökande när det kombineras med visumtvång och
stationering av tjänstemän i de asylsökandes
ursprungsländer och i transitländer strider mot
tilläggsprotokollet. I samma tilläggsprotokoll finns en
artikel som stadgar att kollektiv utvisning av utlänningar är
förbjuden.
FN:s barnkonvention har också betydelse för våra
skyldigheter mot flyktingar och andra skyddsbehövande
t.ex. när det gäller förvar av barn eller vilken hälso- och
sjukvård som erbjuds flyktingbarn. Både FN:s och
Europarådets konventioner mot tortyr och annan grym,
omänsklig eller förnedrande behandling har också
betydelse för vår flyktingpolitik eftersom avvisningar som
leder till fara för någon att utsättas för sådan behandling är
förbjudna.
Den svenska lagstiftningen överensstämmer ganska bra
med de åtaganden vi gjort. Konventionsflyktingar och de
factoflyktingar har rätt till skydd här om de inte kan få
skydd i något annat land. Det finns en möjlighet att vägra de
factoflyktingar skydd om det finns särskilda skäl. Det s.k.
Luciabeslutet 1989 är ett exempel på en sådan
inskränkning. Det finns också möjlighet, men inte
skyldighet, att bevilja uppehållstillstånd av humanitära
skäl. Även när det gäller utvisning på grund av brott finns
också en nära överensstämmelse mellan
flyktingkonventionen och den svenska lagstiftningen.
Invandrarverkets, Utlänningsnämndens och regeringens
tolkning av utlänningslagen i enskilda ärenden bildar
praxis. De senaste åren har praxisutvecklingen inneburit en
betydligt restriktivare tolkning både av vilka som bedöms
vara konventionsflyktingar och de facto-flyktingar och på
vilka humanitära grunder som uppehållstillstånd skall
beviljas. Det har nu gått så långt att gällande lagstiftning
systematiskt åsidosätts av de myndigheter som handlägger
asylärendena. T.o.m. de som med läkarintyg kunnat bevisa
att de utsatts för tortyr eller våldtäkt skickas tillbaka till sina
bödlar. Denna ohyggliga brutalisering av den svenska
flyktingpolitiken under den senaste tiden kommer givetvis
att få synnerligen allvarliga återverkningar i hela samhället.
Den utgör ett grundskott mot idén att alla människor har
lika värde. Det kommer inte att vara möjligt att fostra den
unga generationen till solidaritet och ansvarstagande för
nästan, om statsmakterna fortsätter att utsätta
skyddssökande människor för lagstridig och omänsklig
behandling.
Vänsterpartiet är för en reglerad invandring där i första
hand skyddsbehoven skall styra, men motsätter sig denna
brutalisering av flyktingpolitiken.
En restriktivare inställning i
familjeåterföreningsärenden diskuteras. Att förhindra
familjeåterförening, t.ex. åldriga föräldrar att återförenas
med sina barn i Sverige, kan många gånger betyda oerhörda
tragedier -- både för dem som bor i Sverige och dem som är
kvar i hemlandet. Vänsterpartiet försvarar rätten till
familjeåterförening och anser att staten bör svara för de
extra kostnader som familjeåterförening kan innebära.
Redan idag är praxis orimligt hård när det gäller
uppehållstillstånd för den utländska parten i
äktenskap/samboförhållanden. Det blir också allt vanligare
att barn förnekas rätten att leva tillsammans med eller i
praktiken alls ha kontakt med sin far. Det strider mot
grundläggande rättsprinciper och mot barnkonventionen.
Det måste införas ett krav på synnerliga skäl för att genom
avvisning/utvisning åtskilja en far från sitt i Sverige bosatta
barn.
Om man bortser från engångseffekten av regeringens
principbeslut i juni 1993 om uppehållstillstånd för de
bosnier som då vistades i Sverige beviljar Invandrarverket
uppehållstillstånd för ungefär 10 procent av de asylsökande.
Av överklagandena bifalls omkring 4 procent av
Utlänningsnämnden. För några år sedan beviljades ungefär
80 procent av asylansökningarna. Det är helt uteslutet att
denna skillnad skulle bero på att de åberopade skälen nu
skulle vara så mycket svagare.
Sedan lång tid har det rått ett mycket nära samband
mellan flyktingströmmar till Sverige och massiva
kränkningar av mänskliga rättigheter eller väpnade
oroligheter i ursprungsländerna. Detta talar emot att det i
någon större omfattning varit fråga om s.k. ekonomiska
flyktingar.
Förtryck av etniska minoriteter har ökat efter
östblockets upplösning. Också förföljelse på grund av
etnisk tillhörighet omfattas av flyktingkonventionen.
Tortyr och våldtäkt utförd av företrädare för
statsmakten anser Vänsterpartiet alltid skall utgöra skäl för
asyl.
Aktuella förändringskrav på vår flyktingpolitik
Det är viktigt att Sverige fortsätter att kraftfullt verka för
ökad respekt för de grundläggande mänskliga rättigheterna.
På flyktingpolitikens område visar det sig om högtidligt tal
om mänskliga rättigheter också betyder något när det skall
omsättas i verkligheten.
Vapenexporten
Som tidigare påpekats är väpnade konflikter, som
utkämpas i u-länder med vapen från i-länder, den i särklass
viktigaste orsaken till att människor tvingas bryta upp från
sina hem och fly. Ett stort ansvar vilar på det internationella
samfundet att begränsa vapenhandeln. När det gäller
svensk vapenexport är den enda linje som kan försvaras en
successiv total avveckling.
Ekonomisk och social utveckling
Brister i den ekonomiska och sociala utvecklingen är
också en viktig orsak bakom migrationsströmmarna.
Orsakerna till denna utveckling är komplicerade och
sammansatta. Utan tvekan spelar det ojämlika
handelsutbytet och u-ländernas skuldkris en viktig roll.
Bl.a. för att förebygga nya flyktingströmmar bör Sverige
verka för ett omedelbart skuldbetalningsuppskov följt av en
allmän avskrivning av u-ländernas skulder.
Barnfamiljer från krigsområden
Det är en humanitär plikt för Sverige att inte avvisa
barnfamiljer till länder där krig eller krigsliknande
förhållanden råder. Genom att vi anslutit oss till FN:s
barnkonvention har vi åtagit oss att till det yttersta av vår
förmåga säkerställa barns överlevnad och utveckling.
Viseringstvång som medel att hindra människor att fly
Regeringen beslutade den 21 juni 1993 att införa krav på
visering för medborgare i Bosnien-Herzegovina. På detta
sätt lyckades regeringen att med så gott som omedelbar
effekt närmast helt stoppa människor att fly från detta
område till Sverige. De som är utsatta för folkmord kan inte
längre ta sig ut eftersom Kroatien, till följd av att Sverige
och andra länder infört visumtvång mot bosnier, hindrar
flyktingar från Bosnien att ta sig över gränsen till Kroatien.
Vänsterpartiet instämmer i denna fråga med vad som
sades i en folkpartimotion till riksdagen den 24 januari 1991
med Bengt Westerberg som första och Birgit Friggebo som
andra namn.
Folkpartiet slog i den motionen fast följande:
Viseringskrav har utfärdats de senaste åren som ett
direkt svar från Sverige på att oroligheter brutit ut i något
land. Man har motiverat det med att det uppstått ett
''invandringstryck'', som Sverige måste skyddas från. En
särskild poäng i sammanhanget är att flyktingar inte kan få
visum, eftersom det inte finns något visum för att söka
politisk asyl. Om en människa som vill fly från sitt land
kontaktar Sveriges ambassad och ansöker om visum i laga
ordning är det ambassadens skyldighet enligt gällande lag
att avslå ansökan, om det kan misstänkas att vederbörande
behöver fly. Besöket i Sverige måste vara av tillfällig art, det
är visums natur. Alternativet är att söka uppehållstillstånd
i Sverige, och det kan inte presumtiva flyktingar göra. När
de är i hemlandet har de ingen rätt att söka asyl, bl.a. för
att de ännu inte lämnat hemlandet och därför inte definieras
som flyktingar. Viseringspolitiken skapar medvetet ett
moment 22 för flyktingen.
Motionen fortsätter:
Att på detta vis använda viseringsinstrumentet som en
metod att förhindra rena flyktingar från att söka asyl i andra
länder är klart i strid med andan i Genèvekonventionen.
Detta missbruk av viseringsinstrumentet måste upphöra.
Rättssäkerheten i asylproceduren
Under lång tid har intensiv kritik riktats mot
Invandrarverkets sätt att handlägga ärenden om
uppehållstillstånd. Kritiken saknar motstycke på andra
områden i samhället. Justitieombudsmannen har t.o.m.
uttalat att Invandrarverket åsidosatt bestämmelsen i
regeringsformen att den offentliga makten utövas under
lagarna. Den undermåliga rättssäkerheten i enskilda
ärenden har idag lett till att många avvisningshotade med
skyddsbehov tvingats gömma sig.
Bristerna i Invandrarverkets handläggning av
asylprövningen blir uppenbara när andra länder accepterar
att sätta sig in i våra bedömningar som skett både i
Nederländerna och Storbritannien. Men dessa brister har
använts av flyktingfientliga organisationer och partier för
att ifrågasätta asylrätten. Invandrarverket bör befrias från
dessa ärenden. Istället bör asylnämnder inrättas som första
prövningsinstans. Principen bör vara att handläggningen
grundas både på muntlighet och på skriftligt material och
sker i domstolsliknande former där närvaron av det
offentliga biträdet är självklar. Muntlig handläggning
medför att kvaliteten på besluten blir högre och därmed
lättare att acceptera för den asylsökande och den allmänna
opinionen. Dessutom bidrar muntligheten till
koncentration i handläggningen och därmed till kortare
handläggningstider eftersom ärendet blir bättre utrett från
början.
Dokumentation om praxis i asylärenden 1991,
sju år efter att riksdagen beslutat om det, utgav
Invandrarverket en praxissamling. En sådan är nödvändig
för att politiker och allmänhet skall ha möjlighet att bedöma
hur den beslutade flyktinglagstiftningen genomförs i den
praktiska verkligheten. Det är anmärkningsvärt att
Invandrarverket inte fortsatt att fortlöpande komplettera
praxissamlingen som man utlovade. Det är också viktigt att
Utlänningsnämnden och regeringen publicerar sin praxis
som ju är vägledande på ett annat sätt än Invandrarverkets.
Utlänningsnämnden har gjort vissa ansatser till att försöka
åstadkomma en praxissamling. Den är emellertid
utomordentligt svåröverskådlig och ger en mycket oklar
bild av praxis. Regeringen har därför sett sig tvungen att
tillsätta en särskild utredning för att undersöka hur
nämndens praxis utvecklats. Hade nämnden publicerat
praxis av nöjaktig kvalitet hade en sådan utredning varit
obehövlig. Det är av utomordentlig vikt för den
demokratiska insynen och kontrollen av flyktingpolitikens
genomförande i praktiken att de påtalade bristerna snarast
rättas till.
Advokatjour
I asylärenden där avvisning med omedelbar
verkställighet är aktuell vore det av stor betydelse för
rättssäkerheten att införa en advokatjour. Diskussioner om
en sådan jourverksamhet har förts mellan Invandrarverket
och Advokatsamfundet sedan åtskilliga år. Det är dags att
omgående genomföra denna idé.
Rättshjälpen
I samband med genomförandet av den nya
utlänningslagen 1989 flyttades beslutanderätten
beträffande rättshjälpen i asylärenden från
Rättshjälpsnämnden till Invandrarverket. Redan då
framfördes farhågor om att det inte var lämpligt att låta
Invandrarverket få utse sin ''motpart''. Farhågorna
bekräftades snabbt. Invandrarverket bryter systematiskt
mot rättshjälpslagen genom att inte förordna offentligt
biträde redan under utredningen av ett ärende. Gjorda
utredningar tyder dessutom mycket klart på att vissa jurister
utan kompetens i flyktingfrågor ensidigt gynnas av
Invandrarverket med många förordnanden som offentligt
biträde medan erfarna flyktingjurister mycket sällan
kommer ifråga. Det är angeläget att snarast återföra
beslutanderätten i dessa ärenden till
rättshjälpsmyndigheten.
Förvar av vuxna
Det är en skam för ett samhälle som gör anspråk på att
betraktas som civiliserat att förvarstagna vuxna, som inte
begått något annat ''brott'' än att söka skydd mot
förföljelse, placeras i häkten och polisarrester. I de flesta
fall behandlas de asylsökande på samma sätt som de
häktade. Det är nödvändigt att omgående i lag förbjuda att
förvarstagna placeras i häkten eller polisarrester.
Förvar av barn
Den senaste statistiken från Invandrarverket tyder på att
barnförvaren minskat starkt efter den lagändring som
trädde i kraft 1 januari 1993. Vänsterpartiet anser att de nu
genomförda begränsningarna av möjligheterna att ta barn i
förvar inte går tillräckligt långt. Förvar av barn skall i
princip vara förbjudet, men kunna godtas när det gäller ett
beslut om avvisning med omedelbar verkställighet till tredje
land som annars skulle omöjliggöras.
Åldersgränsen för barn måste höjas från 16 till 18 år för
att överensstämmelse skall uppnås med barnkonventionens
bestämmelser. Förvar av barn bör aldrig få överskrida 72
timmar och endast i särskilda för ändamålet godkända,
öppna lokaler med enbart yttre bevakning.
Utredning av barns asylskäl
Barn hörs fortfarande nästan aldrig i asylärendena trots
uttalanden i utlänningslagens förarbeten och bestämmelsen
i barnkonventionens artikel 12 att inga domstols- eller
administrativa beslut som gäller barn skall fattas utan att
barnet hörs. I alla asylärenden måste barnets situation
utredas särskilt av personal med kompetens att bedöma
barn. Om barnen är för små eller mår dåligt bör ändå deras
situation alltid utredas, vilka följder ett negativt beslut än
kan få.
Ensamma barn måste omedelbart få en god man
förordnad. Det är viktigt att orsakerna till flykten snabbt
utreds för att barnet skall få den hjälp det behöver och har
rätt till enligt barnkonventionen. De ensamma barnen bör
också få fadderfamiljer om de inte har släktingar som kan
ta hand om dem.
Inkorporering av barnkonventionen
När riksdagen godkände Sveriges anslutning till
barnkonventionen utgick man från att svensk lag stod i
fullständig överensstämmelse med barnkonventionen. Det
har visat sig att så inte är fallet. Eftersom Sverige tillämpar
den dualistiska principen beträffande internationella
konventioners giltighet kan Utlänningsnämnden, som den
gjort genom sin ordförande, hävda att nämnden i sina
avgöranden inte har att ta någon hänsyn till
barnkonventionen. Det är därför nödvändigt att den snarast
på samma sätt som Europakonventionen om skydd för de
mänskliga rättigheterna införlivas med svensk lag.
Gömda barn
Det förhållandet att utlänningslagens bestämmelser om
skydd för asylsökande i stor omfattning satts ur tillämpning
av myndigheterna har lett till att många människor sett sig
tvingade att gå under jorden efter avvisningsbeslut. Bland
dessa människor finns många barn som far mycket illa och
lever under förhållanden som tveklöst strider mot
barnkonventionen. Socialstyrelsen kommer i början av
februari att på regeringens uppdrag anordna en hearing om
dessa barns situation. Vänsterpartiet anser att
Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att organisera en
arbetsgrupp i vilken ingår barnpsykiatrisk expertis för att
undersöka enskilda fall av gömda barns hälsa och utveckling
och avge utlåtanden om deras fysiska och psykiska
hälsotillstånd. Dessa utlåtanden bör sedan utgöra underlag
för en förnyad prövning av deras ärenden av
Invandrarverket. Prövningen måste göras i en anda av
humanitära hänsynstaganden.
Utredning av kvinnors asylskäl
För många kvinnor är det otänkbart att berätta om
sexuella övergrepp mot dem för manliga utredare, tolkar
och juridiska ombud. Det är därför viktigt att asylsökande
kvinnor erbjuds möjligheten att få sina ärenden handlagda
av kvinnlig personal.
Tolkarna
Tolkarna har en mycket viktig roll i utredningen av
asylärenden. De som använder tolk i sitt arbete måste
tillägna sig känsla för hur den asylsökande kan uppfatta
olika tolkar. Att använda en serbisk tolk för en muslimsk
kvinna från Bosnien eller en manlig tolk för en våldtagen
kvinna är oacceptabelt. Kunskaper om denna typ av
omständigheter som har stor betydelse vid valet av tolk är
helt nödvändig.
Människosmuggling
Riksdagen har nyligen beslutat om skärpta straff för s.k.
människosmuggling. Detta i kombination med visumpolitik
och sanktioner mot transportörer som medför passagerare
utan erforderliga resehandlingar får till effekt att de
nödställdas livlinor kapas. Detta är en inhuman politik som
även ökar antalet internflyktingar. Vägar att fly måste alltid
finnas för förföljda och förtryckta människor.
Vänsterpartiet motsätter sig kriminalisering av den som av
ideella skäl hjälper en asylsökande in i landet liksom vi
motsätter oss visumkrav och sanktioner för att hindra
människor från att fly. Den människosmuggling man nu vill
bekämpa med sådan kraft är ju vad Raoul Wallenberg
ägnade sig åt när han räddade judar undan förintelsen
under andra världskriget. Det är sannolikt att Raoul
Wallenberg med den lag som gäller sedan den 1 januari i år
skulle ha dömts enligt 2a § i kapitel 10 utlänningslagen.
Kyrkofrid
En asylsökande som skall avvisas bör ha en fristad där
han inte riskerar att gripas och omhändertas av polis. Det
finns flera exempel på flyktingar som avvisats därför att
Invandrarverket och regeringen bedömt att de inte skulle
löpa någon risk för förföljelse i hemlandet. Verkligheten
har sedan visat att dessa bedömningar flera gånger varit
felaktiga och lett till att människor fängslats och torterats.
Rättegångsbalken och polislagen bör ändras så att det alltid
krävs tillstånd från den som är ansvarig för kyrkolokalen
innan husrannsakan och liknande intrång för att
omhänderta en person som skall avvisas ur riket. Detta skall
gälla endast under förutsättning att fristaden beretts av fri
vilja.
Invandrarverket
De flesta som söker asyl i Sverige har stor initiativkraft
och vana att klara sig under svåra omständigheter.
Nuvarande förläggningsverksamhet innebär en svår
segregering, där asylsökande är helt hänvisade till varandra
under flera års oviss väntan. Det system för
flyktingmottagning som infördes 1988 innebär att
Invandrarverket sköter sluss- och förläggningsverksamhet
och kommunerna mottagningen av dem som fått
uppehållstillstånd.
Den ökade inströmningen av asylsökande har inneburit
att Invandrarverkets permanenta förläggningsverksamhet
inte har räckt till, utan Invandrarverket har tecknat
kontrakt med privata entreprenörer som då även oftast
driver verksamheten. Invandrarverkets upphandling av
förläggningverksamhet har visat sig vara mycket kostsam
och av mycket varierande kvalitet.
Vänsterpartiets uppfattning är att kommunerna nu kan
överta ansvaret för förläggningsverksamheten, medan
kostnadsansvaret även i fortsättningen skall ligga på staten.
Dels har kommunerna byggt upp en organisation för
flyktingmottagning som lätt kan byggas ut för att även
kunna sköta förläggningsverksamhet under
asylprövningstiden, dels finns det i dag framför allt i
glesbygdskommunerna ett överskott av lägenheter.
Decentraliseringen av ansvaret för
förläggningsverksamheten till kommunerna innebär att
man i varje enskild kommun bättre kan engagera ortens
frivilligorganisationer och själv göra de upphandlingar som
behövs för att få en rationell och väl fungerande
verksamhet.
Vår uppfattning är att den asylsökande efter tre
månaders väntetid skall ha rätt att arbeta. Om inget avlönat
arbete finns skall den asylsökande erbjudas meningsfull
sysselsättning, exempelvis inom förläggningsverksamheten,
praktikplatser på andra arbetsplatser eller verksamhet i
samarbete med frivilligorganisationer.
Tillräckliga medel för samhällsinformation och
svenskundervisning bör finnas och i den verksamheten kan
bl.a. invandrarorganisationerna vara en god resurs.
Invandrarverket i sin nuvarande form bör avvecklas och
en mindre myndighet upprättas som ansvarar för
flyktingslussarna, utslussningen av de asylsökande till
kommunerna, lokaler för förvarstagande och
administrationen av asylnämnderna.
Medborgarskapsärenden bör handläggas av en avdelning
under Justitiedepartementet. Ansvaret för olika
invandrarpolitiska sakfrågor bör helt överföras till
respektive departement eller myndighet.
Vänsterpartiet anser att det finns ytterligare möjligheter
för Invandrarverket att göra rationaliseringar och att ett
överförande av förläggningsverksamheten till kommunerna
ger besparingar. Anslaget till Statens invandrarverk kan då
minskas med 50 miljoner kronor. Anslaget till
förläggningskostnader bör kunna minskas med 200 miljoner
kronor. Å andra sidan bör vissa asylkostnader, 665 miljoner
kronor, föras över från biståndsanslaget, bil. 4, till
förläggningskostnader, bil. 12.
Väntetiden på uppehållstillstånd
Sjukvården på förläggningarna är av ojämn kvalitet. En
reportageserie i DN hösten 1991 visade att möjligheterna
att få hjälp för flyktingbarn som hamnat i svåra kriser under
väntetiden var små eller obefintliga.
Flyktingar är ofta att jämställa med katastrofoffer. Det
första mottagandet är av avgörande vikt. Därför bör de
nyanlända få tillgång till lika god sjukvård, tandvård,
barnomsorg och skolgång som de som är bosatta här.
Dessutom måste man uppmärksamma de särskilda behov
som kan finnas och kräva specialistkompetens.
Genom olika undersökningar vet man att en så hög
andel som 20--25 procent av de asylsökande har varit utsatta
för tortyr och att många har grava fysiska eller psykiska
skador. Dessa skador har uppmärksammats och behandlats
bara på några få platser i landet. De flesta flyktingar med
tortyrskador blir aldrig föremål för sakkunnig utredning och
får aldrig någon behandling. Många avvisas utan att det
skett någon bedömning av deras skador, det gäller såväl
barn som vuxna.
Genom att inte ge de krigs- och tortyrskadade som vi tar
emot tillräcklig hjälp att behandla sina skador, kan följden
bli kriminalitet, missbruk och psykisk sjuklighet i
framtiden. Psykiatriutredningens förslag om ett statligt
institut för tortyroffer har fått ett mycket positivt
bemötande av remissinstanserna. Det är stötande att det
ännu inte föranlett regeringen att framlägga en proposition
till riksdagen grundad på detta utredningsförslag
Det ekonomiska ansvaret för flyktingmottagande anser
vi vara en statlig angelägenhet. Den bör också innefatta
diagnostik och behandling av tortyrskador. Det är också
nödvändigt att den information om förekomsten av tortyr
som kommer fram genom denna verksamhet går vidare till
organisationer som arbetar för att främja mänskliga
rättigheter, politiska partier, forskare m.fl. för att förbättra
skyddet för de mänskliga rättigheterna i världen.
Ett humant förfarande vid avvisningar
I många fall har avvisningar genomförts med brutala
metoder som inte på något sätt kan accepteras eller
försvaras. Det är av yttersta vikt att verkställighet alltid sker
på ett humant sätt med full respekt för den avvisades
människovärde och i största möjliga utsträckning sker
genom överenskommelse med den som skall avvisas.
Omsorgen om barnen
Omsorgen om barnen skall vara det centrala i samhället
och måste därför vara det också i flyktingmottagningen.
Barnen är oskyldiga, utsatta och beroende -- därför är det
av största vikt att personalen som skall arbeta med barnen
har kunskaper och utbildning för att kunna möta
flyktingbarnens speciella behov.
Barnens trygghet finns först och främst hos deras
vårdnadshavare, därför är det viktigt att omsorgen om
barnen utformas tillsammans med deras vårdnadshavare.
Under utredningstiden bör -- oavsett om familjen får
stanna eller blir utvisad -- stora resurser satsas för att hjälpa
barn och föräldrar att dels bearbeta sina tidigare
upplevelser, dels förbereda sig för framtiden.
En god basutbildning av personal och kontinuerlig
fortbildning är nödvändig. Ett bra samarbete mellan
personal och föräldrar och mellan barnomsorgen och övrig
personal inom flyktingmottagningen kan även innebära att
många av dagens problem i mötet med det svenska
samhället kan elimineras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten att stoppa
skuldkriget mot u-länderna,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en ökad inriktning av svenska
biståndsinsatser för att främja demokrati och mänskliga
rättigheter i mottagarländerna,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om betydelsen av begränsning och
kontroll av den internationella vapenhandeln,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om successiv avveckling av den
svenska vapenexporten,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utarbetande av program för
omställning av vapenindustrin till civil produktion,1
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i
medlemskapsförhandlingarna med EG/EU inte får göra
eftergifter beträffande asylsökandes rättssäkerhet,1
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samarbete om flyktingpolitiken
inom ramen för ESK,1
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en kompletterande
flyktingkonvention liknande den afrikanska OAU-
konventionen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillfälliga uppehållstillstånd som
en lösning i vissa fall,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att handläggande myndigheter
systematiskt åsidosätter gällande lagstiftning,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppehållstillstånd för den
utländska parten i äktenskap/samboförhållanden,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtskiljande av fäder från sina
barn genom beslut om avvisning/utvisning,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att tortyr och våldtäkt utförd av
företrädare för statsmakten alltid skall utgöra skäl för asyl,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att barnfamiljer aldrig får avvisas
till länder där krig eller krigsliknande förhållande råder,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om missbruk av
viseringsinstrumentet för att hindra människor från att fly,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om asylnämnder,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av praxispublicering,
18. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i rättshjälpslagen att advokatjour kan inrättas i
ärenden med omedelbar verkställighet,
19. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring av rättshjälpslagen att beslutanderätten om
offentligt biträde i utlänningsärenden återförs till
rättshjälpsmyndigheten,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förbud mot förvar av vuxna i
häkten och polisarrester,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ytterligare begränsningar av
möjligheten att ta barn i förvar,
22. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan
ändring i utlänningslagen att den som är under 18 år anses
som barn,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utredning av barns asylskäl och
situation,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av snabba
godmansförordnanden,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillgång till fadderfamiljer,
26. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lag om
inkorporering av barnkonventionen,2
27. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen
får i uppdrag att organisera en arbetsgrupp för att
undersöka gömda flyktingbarns fysiska och psykiska hälsa
och avge utlåtande härom,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en förnyad prövning i humanitär
anda av ärenden om gömda flyktingbarn,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att asylsökande kvinnor skall
erbjudas få sina ärenden handlagda av kvinnlig personal,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skärpta straff för
människosmuggling,
31. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådana
ändringar av rättegångsbalken och polislagen att kyrkofrid
ges ett lagligt stöd,3
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om överförande till kommunerna av
den förläggningsverksamhet som nu bedrivs av
Invandrarverket,
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att asylsökande bör få rätt att
arbeta efter tre månaders väntetid,
34. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan
ändring av lagen om svenskt medborgarskap att
handläggningen förs över från Invandrarverket till
Justitiedepartementet,
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avveckling av Invandrarverket i
dess nuvarande form,
36. att riksdagen beslutar att under elfte huvudtiteln
anslaget D1 anslå 50 000 000 kr mindre än vad regeringen
föreslagit eller 362 509 000 kr,
37. att riksdagen beslutar att under elfte huvudtiteln
anslaget D2, Förläggningskostnader m.m., anslå 465 000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 2 496
947 000 kr,
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om asylsökandes tillgång till
sjukvård, tandvård, barnomsorg och skolgång,
39. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
inrättande av ett statligt institut för tortyroffer,2
40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att verkställighet av avvisningar
alltid skall genomföras på ett humant sätt och med full
respekt för den avvisades människovärde,
41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av kunskaper och
utbildning hos personalen inom barnomsorgen för att möta
asylsökande barns behov.2
Stockholm den 19 januari l994
Gudrun Schyman (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)
Berith Eriksson (v)
1 Yrkandena 1--7 hänvisade till UU
2 Yrkandena 26, 39, 41 hänvisade till SoU
3 Yrkande 31 hänvisat till JuU