Den svenska invandrarpolitiken är sedan år 1967
reglerad för utomnordiska medborgare. De nu gällande
riktlinjerna lades fast av riksdagen 1979 och konfirmerades
vid riksmötet 1983/84 (prop. 1983/84:144, SfU30, rskr. 410).
Målet för invandrarpolitiken antogs av riksdagen 1975
och kan sammanfattas i begreppen ''Jämlikhet, Valfrihet
och Samverkan''. Målen innebär att lika rättigheter och
möjligheter skall gälla för nya invandrare i samma
utsträckning som för övrig befolkning.
Invandrarna skall ges möjligheter att utveckla det egna
kulturarvet inom ramen för de grundläggande normer som
gäller för mänsklig samlevnad. Det bör råda ömsesidig
respekt, tolerans och solidaritet i gemenskapen mellan
människor av olika ursprung.
Den utomnordiska invandringen består i dag
huvudsakligen av flyktingar och personer som får
uppehållstillstånd av humanitära eller flyktingliknande
skäl, samt anhöriga till personer som är bosatta i Sverige.
Uppehålls- och arbetstillstånd av
arbetsmarknadspolitiska skäl beviljas endast om ett visst
arbetskraftsbehov inte kan tillgodoses inom Sverige. Den
utomnordiska arbetskraftsinvandringen har nu under
många år uppgått till några hundra personer om året.
För att uppfylla målet om lika rättigheter och
möjligheter är det viktigt att introduktion och integration är
av bra och hög kvalitet. Både den enskilde invandrarens och
samhällets mål är att de så snabbt som möjligt skall kunna
delta på samhällslivets olika områden.
Svenska för invandrare
Riksdagens revisorer har i sin rapport 1991/92:12 med
rätta understrukit att svenska för invandrare har en
nyckelroll i integrationen av invandrarna i det svenska
samhället och en central betydelse för alla de
invandrarpolitiska målen.
Förre diskrimineringsombudsmannen Peter Nobel har
formulerat det så här: ''Om alla våra nyanlända lärde sig en
bra svenska och hur man bär sig åt för att bevaka sina
rättigheter och skyldigheter i Sverige, då skulle det
knappast behövas någon ombudsman mot etnisk
diskriminering.''
Revisorernas granskning har visat att resultaten av
undervisningen i svenska för invandrare är anmärkningsvärt
dåliga, att uppföljningen och utvärderingen av reformen
1991 inte varit tillfredsställande och att ett minskat antal
invandrarelever deltar i skolans undervisning i svenska som
andra språk.
Revisorerna föreslog att riksdagen av regeringen skulle
begära en redovisning av den reformerade undervisningen
i svenska.
Riksrevisionsverket har också gjort en utvärdering av
svenskundervisningen 1992: Svenskundervisning för
invandrare -- uppföljning av 1991 års reform. RRV:s
iakttagelser överensstämmer i huvudsak med de som
revisorerna gjort.
Som grundläggande problem anges:
1. Långa väntetider före kursstart, varierande från 4 till
20 månader.
2. Lång tid i utbildning, de flesta deltagarna hade efter
17--20 månader ännu inte avslutat sina studier. Antalet
studietimmar per vecka är i de flesta fall mycket lågt, 13--
16 timmar per vecka.
3. SFI-undervisningen ger otillräckliga kunskaper för
arbete eller fortsatta studier.
4. Den statliga styrningen och uppföljningen fungerar
inte.
Allvarliga problem med SFI-undervisningens kvalitet
och effektivitet har funnits i många år. Mycket allvarliga
brister föreligger också beträffande undervisningen i
svenska som andraspråk i grundskolan och gymnasieskolan.
Det framgår av Ungdomskommitténs betänkande 1991:60.
Över 20 procent av de elever som har invandrarbakgrund
går ut grundskolan utan fullständiga betyg jämfört med fem
procent av samtliga elever.
Nu behövs inga ytterligare redovisningar av det
katastrofala läget utan konkreta förslag till åtgärder från
regeringen för att komma till rätta med dessa alarmerande
brister. Minskade väntetider, betydligt fler
undervisningstimmar per vecka, garanterad
undervisningskvalitet och kunskapsnivå och tillräcklig nivå
på svenskkunskaperna för fortsatta studier eller arbete
måste uppnås.
I prop. 1993/94:100 Bil. 9 aviseras att en proposition om
förslag till förändringar inom svenska för invandrare (sfi) är
att vänta under våren 1994; vi avvaktar den propositionen.
Modersmål/Hemspråksundervisning
När beslutet om införande av hemspråksundervisning i
skolan fattades, så gjordes det mot bakgrund av en
omfattande forskning både här i Sverige och i andra länder.
Bland forskningsrapporter som då beaktades var
Hansegård ''Tvåspråkighet eller halvspråkighet'' om
Tornedalen och den finska forskaren Skutnab-Kangas
forskningsrapporter från bl.a. det tvåspråkiga Canada.
Dessa forskningsrapporter står sig även i dag och har följts
av andra som påvisar nödvändigheten av att barn med ett
annat hemspråk än det dominerande officiella språket även
ges möjlighet att få tillgång till sitt modersmål.
För barn inom barnomsorgen och låg- och mellanstadiet
handlar modersmålsträningen om att lägga en språkgrund
och att få tillgång till sina etniska och kulturella rötter, att
skapa förutsättningar för att bli en ''hel människa''.
För barn och ungdomar på högstadiet och gymnasiet
handlar det mer om att skaffa sig en språkkompetens för
arbete och vuxenliv.
Barn till invandrarföräldrar har inte tillgång till
föräldratid i större utsträckning än vad svensktalande barn
har. Dessutom behövs det i andra språk, liksom vad gäller
svenska, undervisning av för ändamålet utbildad personal
för att barnen skall tillägna sig ett grammatiskt riktigt läs-
och skrivspråk.
Att tillvarata invandrarbarnens möjligheter att bli
tvåspråkiga kan förutom barnets rätt till sin kultur och sitt
språk utifrån de invandrarpolitiska målen även motiveras
med att det vid återvandring är viktigt att barnet har goda
kunskaper i sitt modersmål. Därtill kommer att vi aktivt och
medvetet bör tillvarata den resurs som det är för vårt land
att ha innevånare med olika språkkunskaper.
Den kortsiktiga och ibland populistiska argumentation
som nu förs angående hemspråksundervisningen måste
bemötas seriöst av framför allt Utbildningsdepartementet
och Skolverket.
I motionen om utbildning återför vi de medel som
regeringen nu föreslår skall dras bort från
hemspråksundervisningen.
Invandrarna och arbetsmarknaden
Den tidigare nämnda rapporten från Riksdagens
revisorer behandlar också invandrarnas situation på
arbetsmarknaden. I rapporten konstateras att invandrarnas
förvärvsfrekvens började sjunka någon gång i början av 70-
talet. I början på 80-talet sjönk förvärvsfrekvensen
ytterligare. Samtidigt med denna utveckling har den
utomnordiska invandringen kraftigt förskjutits från
arbetskraftsinvandring till flykting- och anhöriginvandring.
Enligt SCB:s och AMS arbetskraftsundersökningar
varierar andelen sysselsatta kraftigt mellan invandrare från
olika länder. Arabisktalande, afrikanska och iranska
invandrare har extremt låga sysselsättningsandelar. Det
beror både på höga arbetslöshetstal och på att många står
utanför arbetsmarknaden av andra skäl.
En studie gjord vid Högskolan i Växjö tyder på att
sysselsättning och inkomster är lägre för de flyktingar som
vistats länge på förläggning. Det tyder på att det nuvarande
flyktingmottagandet bidrar till att slå ut människor från
möjligheten att ta sig in på arbetsmarknaden.
En annan varningssignal utgörs av det förhållandet att
invandrare är sjukskrivna oftare och längre tider än svenska
medborgare. Bland invandrarkvinnor från vissa länder är
också frekvensen förtidspensioneringar mycket hög -- så är
t.ex. hälften av de grekiskfödda kvinnorna
förtidspensionerade vid 50 års ålder.
Revisorerna kunde konstatera att AMS vid fördelningen
av förvaltningsmedel inte beaktat flyktingar och
invandrare. Inte heller vid fördelningen av åtgärdsmedel
har AMS tagit särskild hänsyn till dessa grupper.
Regeringen bör snarast ta initiativ till överläggningar
med AMS för att AMS vid planering och uppföljning av
arbetsmarknadspolitiska åtgärder skall betrakta invandrare
och flyktingar som prioriterade grupper.
Stiftelsen Invandrartidningen
Vänsterpartiet förutsätter att när nuvarande kontrakt
med stiftelsen går ut skall inget nytt kontrakt skrivas innan
möjlighet getts för andra intressenter att i konkurrens söka
bidrag för framställning av tidningar riktade till invandrare.
Invandrarnas organisationer
Ett mycket närmare och bättre organiserat samarbete
mellan samhällets olika institutioner och invandrarnas
organisationer behövs. En utredning bör tillsättas för att
utreda och komma med förslag om hur
invandrarorganisationerna kan medverka i
flyktingmottagning, utbildning och fortbildning,
verksamhet som främjar samexistens m.m.
Särskilda åtgärder för rehabilitering av tortyrskadade
Genom olika undersökningar har det framkommit att en
så hög andel som 20--25 procent av de asylsökande har varit
utsatta för tortyr och många har grava psykiska och fysiska
skador. Dokumentationen är bristfällig och sporadisk.
Ingen regelbunden rapportering sker till FN eller
frivilligorganisationer som Amnesty.
De flesta flyktingar med tortyrskador blir aldrig föremål
för sakkunnig utredning och får aldrig någon behandling.
Obehandlade tortyrskador har en tendens att förvärras
med tiden, tortyrskadade som inte får hjälp och behandling
riskerar att hamna i kriminalitet, missbruk, psykisk och
fysisk sjuklighet.
Stockholms läns landsting har ett avtal med stiftelsen
Röda Korsets center för torterade flyktingar. Avtalet
innebär att stiftelsen årligen gör ca 150 patientbedömningar
och behandlar ca 50 tortyrskadade flyktingar. Bara till
Stockholms län kommer årligen ett tusental nya flyktingar
som varit utsatta för tortyr, så det ackumulerande behovet
växer.
En grupp läkare under ledning av docent Sten Jakobsson
har på ideell basis startat Centrum för dokumentation av
tortyr (CDT) vid Karolinska sjukhuset.
Psykiatriutredningens förslag om ett statligt institut för
tortyroffer har fått ett mycket positivt bemötande av
remissinstanserna. Det är stötande att regeringen ännu inte
lagt fram en proposition till riksdagen grundad på denna
utrednings förslag.
Det är nödvändigt att medel anslås för ett centrum på
nationell nivå för diagnostisering och dokumentation av
tortyrskador, förslagsvis med anknytning till Karolinska
sjukhuset. Medel för detta bör tas från
förläggningsverksamheten, då vi anser att det är möjligt att
göra en sådan omdisponering om kommunerna tar över
förläggningsverksamheten. Nödvändiga medel för detta bör
kunna ställas till förfogande genom omdisponeringar inom
ramen för anslaget för förläggningskostnader, elfte
huvudtiteln, D 1.
Lag mot etnisk diskriminering på arbetsmarknaden
FN:s rasdiskrimineringskonvention ålägger oss att
''förbjuda och med alla lämpliga medel, däribland den
lagstiftning som omständigheterna påkallar, göra slut på
rasdiskriminering''.
Sverige har vid flera tillfällen kritiserats av ledamöter i
kommittén för avsaknad av lagstiftning mot etnisk
diskriminering i arbetslivet.
Vi välkomnar att det äntligen läggs fram förslag till
riksdagen om lagstiftning mot etnisk diskriminering på
arbetsmarknaden, något som Vänsterpartiet motionerat om
i riksdagen sedan åtskilliga år. Vi är dock utomordentligt
kritiska till att lagen utformats så snävt att den sannolikt
ytterst sällan kommer att kunna tillämpas.
Den diskrimineringssituation som är i särklass viktigast
gäller nyanställningar. I det lagförslag som nu ligger krävs
att det skall finnas ett anställningsbeslut för att kunna påtala
att det förekommit otillåten diskriminering. Den
arbetsgivare, som konsekvent och omedelbart sorterar bort
alla ansökningar från dem som har namn som antyder
invandrarbakgrund, kommer med den föreslagna
utformningen av lagen nästan alltid att gå fri. Det kommer
också den arbetsgivare att göra som bestämmer sig för att
skjuta en beslutad nyanställning på framtiden sedan det
visat sig att alla sökande har invandrarbakgrund.
En annan fundamental brist i det lagförslag som
regeringen lagt fram är avsaknaden av förbud mot indirekt
diskriminering. Ett sådant förbud är helt oundgängligt om
syftet med lagen går längre än till en symbolisk markering.
Det räcker att peka på vilka problem vissa grupper, t.ex
zigenare, sikher eller muslimska kvinnor kan ställas inför i
samband med föreskrifter om klädseln hos personal.
I USA är indirekt diskriminering förbjuden sedan Civil
Rights Act antogs 1964 och även i Storbritannien finns
förbud mot indirekt diskriminering i The Race Relations
Act.
Vänsterpartiet har här en utförlig motion med anledning
av regeringens prop. 1993/94:101 Åtgärder mot rasistisk
brottslighet och etnisk diskriminering i arbetslivet.
Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism
Att regeringen nu utökar anslaget för åtgärder mot
främlingsfientlighet och rasism hos ungdomar välkomnar vi.
Det är nödvändigt att bemöta rasism och
främlingsfientlighet genom en målmedveten undervisning
om mänskliga rättigheter och Sveriges internationella
åtagande, i grund- och gymnasieskolan och i
lärarfortbildning. Men även fortbildning av personal inom
vård och omsorg och annan offentlig service behövs. Det är
vår övertygelse att det är otillräckligt med allmänna
fördömanden och avståndstaganden från invandrarfientliga
yttringar. Även utbildning behövs.
Regeringen bör inleda överläggningar med högskolor
och Socialstyrelsen om hur dessa intensifierade
undervisningsinsatser skall komma till stånd.
Vänsterpartiet anser att det är nödvändigt att söka få
bredast möjliga uppslutning kring grundläggande
gemensamma värden som medmänsklighet, solidaritet och
omtanke om andra. Den uppenbara bristen på
medmänsklighet och humanism i dagens asylhantering, och
den rättsosäkerhet som råder i tillståndsgivning och
avvisning, anser vi ger näring till främlingsfientlighet och
rasism. Vi måste också se till att vi till alla delar uppfyller
våra internationella åtaganden.
Sverige är bundet av FN:s konvention om avskaffande
av alla former av diskriminering. Sverige har i FN fått
besvärande kritik för att inte ha uppfyllt sina åtaganden
enligt konventionen genom att vi inte har lagstiftat mot
rasistiska organisationer. Både av detta skäl och även därför
att det finns ett reellt behov bör en lagstiftning mot
organiserad rasism genomföras.
Det förslag som lagts fram av EDU bör efter viss
bearbetning kunna läggas fram för riksdagen.
På riksdagens bord ligger nu ett regeringsförslag om
åtgärder mot rasistisk brottslighet. Vi instämmer i
propositionens förslag att rasistiska motiv i brottslighet skall
medföra en straffskärpning, men vi vill gå ett steg längre och
föreslår att även rasistiska inslag i ett brott skall beaktas.
Kamp mot den terrorism som riktas mot
flyktingförläggningar och mot invandrare bör ges mycket
hög prioritet hos säkerhetspolisen. Mycket bestämda
åtgärder måste alltid vidtas omgående för att förhindra att
en situation utvecklas som påminner om den som råder i
bl.a. Tyskland.
Rösträtt för invandrare i riksdagsval
Vänsterpartiet anser att rösträtt för invandrare i
riksdagsval är en viktig demokratisk fråga.
Röstbestämmelserna och framför allt kopplingen mellan
medborgarskap och rösträtt härstammar från den tid då
stora arbetskraftsomflyttningar mellan länder knappast
förekom. Befolkningssammansättningen i länderna var mer
enhetlig och medborgarmässigt homogen. Under dessa
förhållanden sågs inte sambandet mellan rösträtt och
medborgarskap som ett demokratiskt problem, eftersom de
som bodde och arbetade i ett land också var medborgare i
det landet.
Rösträttsbestämmelserna stred inte vid införandet mot
reformens grundläggande syfte: att ge alla människor
möjlighet att påverka det politiska skeendet och
samhällslivet i det land där de lever och arbetar. Den
politiska ledningen och de beslut som bestämmer ett lands
utveckling skall motsvara invånarmajoritetens intresse och
vilja.
I dag är situationen för Sveriges del att befolkningen inte
är lika enhetlig som tidigare. Det finns flera hundra tusen
invandrare och invandrarättlingar som inte är svenska
medborgare och därför saknar rösträtt i riksdagsval.
Vänsterpartiet har under en följd av år ställt krav på att
rösträtt för invandrare i riksdagsval skall införas. Den bör i
princip utformas efter samma regler som gäller för rösträtt
i landstings- och kommunalval.
Folkomröstning om EU-medlemskap
I den folkomröstning om medlemskap för Sverige i EU
som planeras ske under 1994 är det viktigt att även
invandrare med annat medborgarskap än svenskt ges
möjlighet att delta. En liknande konstruktion som användes
i kärnkraftsomröstningen bör tillämpas även i
folkomröstningen om EU-medlemskap.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsmarknadspolitiska
åtgärder för att prioritera flyktingar och invandrare,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om modersmålet/hemspråkets vikt
och betydelse,2
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om invandrartidningar när
kontraktet med Stiftelsen Invandrartidningen utgår,
4. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
invandrarorganisationernas möjlighet till medverkan i
samhället,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
inrättande av ett Centrum för diagnostik och
dokumentation av tortyrskador,3
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om intensifierade
undervisningsinsatser mot främlingsfientlighet och
rasism,2
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
lagstiftning mot organiserad rasism,4
8. att riksdagen hos regeringen begär att ett förslag om
rösträtt för invandrare i riksdagsval, oberoende av
medborgarskap, snarast föreläggs riksdagen,5
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
särskild lag som gör det möjligt för invandrare utan svenskt
medborgarskap att rösta i folkomröstningen om
medlemskap i EU.5
Stockholm den 19 januari 1994
Gudrun Schyman (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)
Berith Eriksson (v)
1 Yrkande 1 hänvisat till AU.
2 Yrkandena 2 och 6 hänvisade till UbU.
3 Yrkande 5 hänvisat till SoU.
4 Yrkande 7 hänvisat till JuU.
5 Yrkandena 8 och 9 hänvisade till KU.