Årligen kommer ett stort antal asylsökande och
flyktingbarn till Sverige. De flesta kommer från
krigsdrabbade områden och bär med sig upplevelser och
erfarenheter som är traumatiska och svåra att bearbeta. Ett
antal ensamkommande minderåriga tas också emot. Många
har farit illa före eller under flykten vilket ställer krav på
alldeles speciella åtgärder.
Beslutet om att ge 40 000 bosnier uppehållstillstånd
förstärker behovet av insatser ytterligare. Bland dem finns
många barn med bilder av övergrepp, våld och död som
drabbat föräldrar, nära anhöriga och vänner. Tryggheten
har slagits i spillror. Barn är utan möjligheter att påverka
vad som händer och har ofta fått axla ett ansvar för familjen
som vida överstiger deras ålder.
Flera artiklar i FNs barnkonvention, ratificerad av
Sverige, har relevans även på detta område. Konventionen
avser varje människa under 18 år. Art 22 handlar särskilt om
flyktingbarn, deras rätt till skydd och humanitärt bistånd.
Här talas också om ansträngningar för att finna
ensamkommande asylsökande barns föräldrar.
Socialstyrelsen har pekat på några problem i sin rapport
1991:2 ''Flyktingbarn i Sverige''. Där tas bl a upp behovet
av förbättringar inom sluss- och förläggningsverksamheten.
Det stora behovet av psykologiska, kurativa och andra
stödresurser för barnfamiljer betonas. Småbarnsföräldrar
bör få möjlighet att bo så att föräldrarna kan laga barnens
mat och att barnen kan äta den i lugn och ro och på tider
som passar dem. Asylsökande barnfamiljer bör ej
inkvarteras i anläggningar där riskerna för barnolycksfall är
stora eller där barn har små lekmöjligheter.
Frågan om asylsökande och flyktingbarns situation har
också tagits upp i en rapport från Statens invandrarverk. I
den har SIV bl a uppmärksammat regeringen på behovet av
statligt stöd till PUB-klinikerna i samband med den
kommunala flyktingmottagningen.
Flera undersökningar visar också på de vårdbehov som
finns och på det stora behovet av barnpsykologisk
behandling och psykosocialt stöd under sluss- och
förläggningstiden och efter kommunplacering. Läget är
också allvarligt om man ser på flyktingmottagandets
utformning i stort och bristen på barnpsykologisk och
barnpsykiatrisk kompetens inom förläggningssjukvården
överlag. Den första tiden efter ankomsten till Sverige har
karaktären av ''katastrof''. Därför bör tillgång till
kvalificerad personal finnas tidigt.
I Stockholms läns landsting, med en stor ström av
asylsökande, har en utredning gjorts som syftar till att
föreslå åtgärder för att förbättra barnens situation.
Utredningens slutsats är att behovet är stort såväl vid
mottagandet som efter kommunplacering. En lösning skulle
vara att skapa ett centrum för flyktingbarn där kompetens
skulle samlas och vars resurser kan stå till förfogande för
myndigheter och kommuner. Ett sådant centrum skulle
kunna drivas i samverkan mellan landstingsområdets
kommuner och Invandrarverkets förläggningar. Centrets
uppgifter skulle kunna vara att ge stöd och behandling till
ensamkommande minderåriga, vara stödresurs för barn vid
slussar och förläggningar, samt bli en instans för utredning
och samordning i situationer där medicinska aspekter bör
vägas in i frågan om asyl eller för ställningstagande till
behandlings- och utredningsgång.
Ett sådant centrum skulle ge förutsättningar för
forskning, utbildning, utveckling och samordning och vara
ett stöd för myndigheter och kommuner.
Genom att samla tillgängliga projektresurser skulle en
modell kunna skapas som ger erfarenheter vilka skulle
komma till nytta för liknande centra runtom i landet. I
förlängningen skulle medel för stöd och hjälp åt
flyktingbarn kunna användas effektivare och barnen få
adekvat och kvalificerat stöd.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättande av ett centrum för
flyktingbarn.
Stockholm den 20 januari 1994
Christina Linderholm (c)