Årligen kommer ett stort antal asylsökande och flyktingbarn till Sverige. De flesta kommer från krigsdrabbade områden och bär med sig upplevelser och erfarenheter som är traumatiska och svåra att bearbeta. Ett antal ensamkommande minderåriga tas också emot. Många har farit illa före eller under flykten vilket ställer krav på alldeles speciella åtgärder.
Beslutet om att ge 40 000 bosnier uppehållstillstånd förstärker behovet av insatser ytterligare. Bland dem finns många barn med bilder av övergrepp, våld och död som drabbat föräldrar, nära anhöriga och vänner. Tryggheten har slagits i spillror. Barn är utan möjligheter att påverka vad som händer och har ofta fått axla ett ansvar för familjen som vida överstiger deras ålder.
Flera artiklar i FNs barnkonvention, ratificerad av Sverige, har relevans även på detta område. Konventionen avser varje människa under 18 år. Art 22 handlar särskilt om flyktingbarn, deras rätt till skydd och humanitärt bistånd. Här talas också om ansträngningar för att finna ensamkommande asylsökande barns föräldrar.
Socialstyrelsen har pekat på några problem i sin rapport 1991:2 ''Flyktingbarn i Sverige''. Där tas bl a upp behovet av förbättringar inom sluss- och förläggningsverksamheten. Det stora behovet av psykologiska, kurativa och andra stödresurser för barnfamiljer betonas. Småbarnsföräldrar bör få möjlighet att bo så att föräldrarna kan laga barnens mat och att barnen kan äta den i lugn och ro och på tider som passar dem. Asylsökande barnfamiljer bör ej inkvarteras i anläggningar där riskerna för barnolycksfall är stora eller där barn har små lekmöjligheter.
Frågan om asylsökande och flyktingbarns situation har också tagits upp i en rapport från Statens invandrarverk. I den har SIV bl a uppmärksammat regeringen på behovet av statligt stöd till PUB-klinikerna i samband med den kommunala flyktingmottagningen.
Flera undersökningar visar också på de vårdbehov som finns och på det stora behovet av barnpsykologisk behandling och psykosocialt stöd under sluss- och förläggningstiden och efter kommunplacering. Läget är också allvarligt om man ser på flyktingmottagandets utformning i stort och bristen på barnpsykologisk och barnpsykiatrisk kompetens inom förläggningssjukvården överlag. Den första tiden efter ankomsten till Sverige har karaktären av ''katastrof''. Därför bör tillgång till kvalificerad personal finnas tidigt.
I Stockholms läns landsting, med en stor ström av asylsökande, har en utredning gjorts som syftar till att föreslå åtgärder för att förbättra barnens situation. Utredningens slutsats är att behovet är stort såväl vid mottagandet som efter kommunplacering. En lösning skulle vara att skapa ett centrum för flyktingbarn där kompetens skulle samlas och vars resurser kan stå till förfogande för myndigheter och kommuner. Ett sådant centrum skulle kunna drivas i samverkan mellan landstingsområdets kommuner och Invandrarverkets förläggningar. Centrets uppgifter skulle kunna vara att ge stöd och behandling till ensamkommande minderåriga, vara stödresurs för barn vid slussar och förläggningar, samt bli en instans för utredning och samordning i situationer där medicinska aspekter bör vägas in i frågan om asyl eller för ställningstagande till behandlings- och utredningsgång.
Ett sådant centrum skulle ge förutsättningar för forskning, utbildning, utveckling och samordning och vara ett stöd för myndigheter och kommuner.
Genom att samla tillgängliga projektresurser skulle en modell kunna skapas som ger erfarenheter vilka skulle komma till nytta för liknande centra runtom i landet. I förlängningen skulle medel för stöd och hjälp åt flyktingbarn kunna användas effektivare och barnen få adekvat och kvalificerat stöd.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättande av ett centrum för flyktingbarn.
Stockholm den 20 januari 1994 Christina Linderholm (c)