Den svenska flyktingpolitiken omfattas av policyn att
familjer i möjligaste mån ska ges möjlighet att återförenas.
Det gäller förutom kärnfamiljen även i vissa fall föräldrar
till i Sverige bosatt person.
Enligt riksdagsbeslut sedan l983/84 och därefter
utformad praxis är emellertid regelverket utformat på ett
sätt som enligt vår uppfattning inte stämmer med den
allmänna rättsuppfattningen och inte heller med rättvisa
och humanism. Det senaste särskilt i ljuset av att många
flyktingar idag avvisas till mycket svåra förhållanden.
I prop 1983/84:144 som sedermera blev riksdagens beslut
kan man läsa följande:
Ensamstående förälder utan medföljande minderårigt
barn beviljas UT för bosättning hos här i landet bosatt barn.
Detsamma gäller i allmänhet beträffande ensamstående
förälder med minderårigt barn, om majoriteten av de vuxna
barnen är bosatta i Sverige. Föräldrapar som har samtliga
sina barn i Sverige beviljas UT om de är 60 år eller äldre
eller det föreligger starka humanitära skäl. Beträffande
föräldrar i övrigt sker en bedömning av en rad förhållanden,
såsom om de har barn med sig eller inte, antalet barn i
Sverige, föräldrarnas ålder och hälsotillstånd samt
föreliggande humanitära skäl.
Detta medför att ensamstående föräldrar utan
minderårigt barn regelmässigt beviljas uppehållstillstånd
och därmed följande socialt bistånd oavsett hur många barn
de har kvar i hemlandet, oavsett om de utsätts för några som
helst trakasserier och oavsett deras försörjningssituation i
hemlandet. Uppenbarligen är det frestande att utnyttja
denna situation till att på ett enkelt sätt samla pengar till
resor mellan de båda länderna.
Samtidigt utsätts föräldrapar som bevisligen har problem
och som är sista länken i familjen för noggrann granskning
och blir oftast avvisade. Det finns exempel på att en
invandrarfamilj med företag ville ha sina farföräldrar
boende hos sig för att traditionsenligt ta hand om
barnbarnen under föräldrarnas långa arbetsdagar. Detta
utan några som helst krav på socialt bistånd. Det var
omöjligt.
Vi anser det angeläget att ändra bestämmelserna så att
varken ensamstående föräldrar eller föräldrapar bedöms
slentrianmässigt. För båda kategorierna bör hänsyn tas till
deras situation i hemlandet, deras behov av skydd och
behovet av förening med familjen i Sverige. Framförallt bör
antalet barn i hemlandet vara lika avgörande vid
bedömningen av ensamstående föräldrar och föräldrapar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar om en ändring i utlänningslagen i
enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 18 januari 1994
Marianne Andersson (c)
Birger Andersson (c)