Sverige har sedan länge varit mottagarstat för flyktingar
och invandrare från världens alla hörn. Vi kan gå tillbaka
till andra världskriget och följa utvecklingen över
arbetskraftsinvandringen under 1960-talet till de
flyktingströmmar som kom hit från Latinamerika under
1970-talet fram till dagens diskussion om asylsökande från
det forna Jugoslavien.
För en viss grupp som önskar bosätta sig i Sverige gäller
särskilda regler, det handlar om dem som genom giftermål
med svensk medborgare önskar bosätta sig i Sverige.
Uppehållstillståndet enligt utlänningslagen beviljas för
perioder av sex månader. Efter varje sådan period görs
intervjuer med makarna för att utröna huruvida de
fortfarande lever tillsammans som make och maka. Om
makarna efter två år fortfarande lever samman får den
hitflyttande maken permanent uppehållstillstånd och kan
ansöka om svenskt medborgarskap. Denna s.k. tvåårsregel
som kommit till för att undvika att någon falskeligen genom
skenäktenskap söker begagna sig av vårt lands skydd torde
teoretiskt vara tillfyllest. Den har dock visat sig få fatala
konsekvenser. Kvinnor från tredje världen, främst
Thailand, Malaysia och Filippinerna samt kvinnor från det
forna Östeuropa har på falska premisser lurats hit.
Verkligheten har i många fall blivit helt annorlunda än
dessa kvinnor hade tänkt sig när de lämnade familj och
vänner i sitt gamla hemland. I Sverige har de isolerats och
fått utstå grov fysisk och psykisk misshandel. Brotten
kommer sällan till polisens kännedom och i de fall de
polisanmäls läggs åtalen ofta ned då tillräcklig bevisning för
att misshandeln ägt rum inte kan påvisas. I de fall de inte
härdat ut den stipulerade tvåårsperioden utan gjort vad
varje svensk kvinna i motsvarande situation får rådet att
göra, lämnat sin man för att starta ett nytt liv på egen hand,
blir de dubbelt straffade genom att de utvisas ur landet.
Ofta kan dessa kvinnor inte heller bevisa att deras fruktan
för repressalier i det forna hemlandet är välgrundad, och de
har genom den påtvingade isoleringen inte haft möjlighet
att skaffa sig den starka anknytning till Sverige som enligt
utlänningslagen ska föreligga för att de trots allt ska få
stanna, s.k. synnerliga skäl för att frångå huvudregeln i
lagen.
Slutsatsen är alltså att den kriminelle mannen går fri --
och i många fall hämtar hit en ny kvinna för att sedan
upprepa mönstret -- medan kvinnans liv blir totalt förstört.
Utlänningslagen måste således snarast ändras så att det blir
möjligt för misshandlade kvinnor att kunna lämna sina
plågoandar och påtala brotten för polis och åklagare utan
att riskera utvisning. En översyn av lagstiftningen måste
också ske för att möjligheterna till den förnedrande
importen av kvinnor från andra länder ska kunna
motverkas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändring i lagstiftning som rör
''import av utländska kvinnor''.
Stockholm den 18 januari 1994
Ines Uusmann (s)
Björn Ericson (s)