Sverige har sedan länge varit mottagarstat för flyktingar och invandrare från världens alla hörn. Vi kan gå tillbaka till andra världskriget och följa utvecklingen över arbetskraftsinvandringen under 1960-talet till de flyktingströmmar som kom hit från Latinamerika under 1970-talet fram till dagens diskussion om asylsökande från det forna Jugoslavien.
För en viss grupp som önskar bosätta sig i Sverige gäller särskilda regler, det handlar om dem som genom giftermål med svensk medborgare önskar bosätta sig i Sverige. Uppehållstillståndet enligt utlänningslagen beviljas för perioder av sex månader. Efter varje sådan period görs intervjuer med makarna för att utröna huruvida de fortfarande lever tillsammans som make och maka. Om makarna efter två år fortfarande lever samman får den hitflyttande maken permanent uppehållstillstånd och kan ansöka om svenskt medborgarskap. Denna s.k. tvåårsregel som kommit till för att undvika att någon falskeligen genom skenäktenskap söker begagna sig av vårt lands skydd torde teoretiskt vara tillfyllest. Den har dock visat sig få fatala konsekvenser. Kvinnor från tredje världen, främst Thailand, Malaysia och Filippinerna samt kvinnor från det forna Östeuropa har på falska premisser lurats hit.
Verkligheten har i många fall blivit helt annorlunda än dessa kvinnor hade tänkt sig när de lämnade familj och vänner i sitt gamla hemland. I Sverige har de isolerats och fått utstå grov fysisk och psykisk misshandel. Brotten kommer sällan till polisens kännedom och i de fall de polisanmäls läggs åtalen ofta ned då tillräcklig bevisning för att misshandeln ägt rum inte kan påvisas. I de fall de inte härdat ut den stipulerade tvåårsperioden utan gjort vad varje svensk kvinna i motsvarande situation får rådet att göra, lämnat sin man för att starta ett nytt liv på egen hand, blir de dubbelt straffade genom att de utvisas ur landet. Ofta kan dessa kvinnor inte heller bevisa att deras fruktan för repressalier i det forna hemlandet är välgrundad, och de har genom den påtvingade isoleringen inte haft möjlighet att skaffa sig den starka anknytning till Sverige som enligt utlänningslagen ska föreligga för att de trots allt ska få stanna, s.k. synnerliga skäl för att frångå huvudregeln i lagen.
Slutsatsen är alltså att den kriminelle mannen går fri -- och i många fall hämtar hit en ny kvinna för att sedan upprepa mönstret -- medan kvinnans liv blir totalt förstört. Utlänningslagen måste således snarast ändras så att det blir möjligt för misshandlade kvinnor att kunna lämna sina plågoandar och påtala brotten för polis och åklagare utan att riskera utvisning. En översyn av lagstiftningen måste också ske för att möjligheterna till den förnedrande importen av kvinnor från andra länder ska kunna motverkas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring i lagstiftning som rör ''import av utländska kvinnor''.
Stockholm den 18 januari 1994 Ines Uusmann (s) Björn Ericson (s)