Situationen i det forna Jugoslavien är katastrofal.
Tusentals flyktingar lever under ytterst primitiva sanitära
förhållanden. Människor svälter, fryser ihjäl, dödas, våldtas
och stympas. FN:s hjälpsändningar hindras att komma
fram. Överenskommelser om vapenvila bryts regelbundet.
Ansvaret för situationen i det forna Jugoslavien vilar
tungt på framförallt den serbiska statsledningen.
När angriparna tågat in i ett samhälle har de ofta
tvångsinkvarterat flickor och kvinnor i skolan och utnyttjat
skolan som bordell där flickorna och kvinnorna
systematiskt utsatts för våldtäkter, oftast gruppvåldtäkter.
Mödrar har tvingats bevittna våldtäkter på sina egna
döttrar. Mödrar och döttrar har våldtagits tillsammans.
De systematiska våldtäkterna (40 000 -- 60 000) på
kvinnor och barn syftar till att bryta ner personligheten och
tvinga kvinnor att föda barn som de hatar därför att fadern
är en fiende.
Det finns i Kroatien och flera andra länder projekt som
drivs av Röda Korset för att ge socialt och psykologiskt stöd
till de kvinnor som utsatts för våldtäkter. Rädda Barnen har
startat utbildning för psykologer och speciallärare i
Kroatien, för att speciellt nå utsatta barn. Detta är exempel
på viktiga insatser för människor som under pågående krig
och efter kriget behöver mycket stöd och hjälp. Det är
viktigt att Sverige som nation ger ett aktivt stöd till dessa
projekt och verkar för ett ökat internationellt engagemang
i både Sverige och i andra länder för det som har hänt och
händer i länderna i det forna Jugoslavien.
I dag finns i vårt land många flyktingar från Bosnien-
Herzegovina och andra länder i det forna Jugoslavien.
Många har haft ohyggliga upplevelser. Vi vet inte hur
många kvinnor och barn det finns i vårt land som blivit
utsatta för systematiska våldtäkter. För många kvinnor är
det också av olika skäl tabubelagt att berätta att de utsatts
för våldtäkter.
Det finns kunskap om att den som blivit utsatt för sådana
våldshandlingar som våldtäkter och andra grymma
krigshandlingar blir förstörd både fysiskt och psykiskt för
resten av livet.
Rikspolisstyrelsens statistik visar att flyktingar i Sverige
allt oftare sätts i kriminalvårdens eller polisens celler. I juli
år 1993 satt 416 flyktingar bakom lås och bom i avvaktan på
avvisning. I augusti och september samma år 459 respektive
535 flyktingar. Septemberrapporten visar också att i t.ex.
Skaraborgs län hade fem små flyktingbarn suttit i häkte mer
än tio dagar. Detta trots att arrestering av flyktingbarn
numera är förbjudet och skall ersättas med övervakning.
Även om föräldrarna sitter häktade för att de gjort den
stora dumheten att komma till vårt land som flyktingar skall
inte barnen straffas för det och kanske få livslånga skador
av det också -- förutom de som de redan har.
Kriminalvårdsstyrelsen har larmat regeringen om det
grymma att sätta in oskyldiga flyktingar i häkten, som är
avsedda för de allra grövsta förbrytarna. FN:s
flyktingkommissarie har också riktat en skarp protest till
regeringen med anledning av detta.
Situationen har blivit så kritisk för många asylsökande i
vårt land att de inte vågar stanna kvar på
flyktingförläggningar. Det visar bl.a. den stora
flyktingströmmen därifrån. I september 1993 var cirka 7 000
asylsökande, därav flera tusen barn, efterlysta av polisen.
Nästan samtliga av de flyende och gömda flyktingarna har
diskret lämnat Sverige för att pröva möjligheten till asyl i
andra länder, bland annat Norge, Danmark, Finland och
Tyskland. Från dessa länder, inklusive Finland, skickas
enligt uppgift kosovoalbaner inte tillbaka till sitt hemland
där det serbiska våldet mot dem ökar och nu har övergått
till etnisk rensning.
Ett speciellt problem just nu som särskilt gäller
flyktingbarnen i Sverige är att de börjar fösas från ort till
ort allt eftersom olika flyktingförläggningar läggs ner. Men
trots att man vet att flyktingförläggningar skall läggas ner
skickas ändå nya asylsökande familjer till sådana
förläggningar för att snart flyttas till en annan förläggning
på en annan ort.
Eftersom flyktingbarnen ofta har ett svårt förflutet är det
särskilt viktigt att de får känna trygghet. En del av dem skall
stanna i Sverige och bli svenskar. Vi får inte skada dem eller
någon annan mer än vad de redan är skadade. Den lilla
trygghet de har och kanske enda kontakt med svenska
förhållanden är ofta endast skolan. Att då skicka iväg dem
till en ny ort, en ny skola och nya förhållanden är inte
särskilt trygghetsbefrämjande.
Det är viktigt att fastställa att asylsökande barn inte skall
särbehandlas.
I barnkonventionens artikel 39 slår man fast samhällets
skyldighet att främja fysisk och psykisk rehabilitering samt
social återanpassning av ett barn som på något sätt farit illa.
I artikeln räknas upp olika former av vanvård, utnyttjande
och övergrepp. Här inbegrips också väpnade konflikter och
tortyr.
Ett krigsbarn som kommer till Sverige skall alltså
rehabiliteras. I artikeln sägs vidare att det skall ske ''i en
miljö som befrämjar barnets hälsa, självrespekt och
värdighet.''
För att i praktiken uppfylla vad som ligger i ordet
rehabilitering krävs en viss aktivitetsnivå. Att placera ett
flyktingbarn med krigsupplevelser i en vanlig svensk
skolklass och hoppas på att allt skall gå bra, kan knappast
kallas rehabilitering. I sådana fall fordras prioriteringar och
särskilda viljeinriktningar. Det kan exempelvis handla om
förberedelseklasser i skolan, specialiserade konsult- och
behandlingsteam med inriktning på krigs- och tortyrskador.
I barnkonventionens artikel 12 tillförsäkras ''det barn,
som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka
dem i alla frågor som rör barnet.'' Det sägs också att barnet
skall ''beredas möjlighet att höras'' innan beslut av olika slag
fattas om barnet. Det måste således göras möjligt för varje
flyktingbarn att bli hörd på ett sätt som är förenligt med
barns bästa.
Diskriminering av barn får inte förekomma i något enda
avseende. Det blir innebörden om man lägger samman
formuleringarna i barnkonventionens artikel 22 och artikel
2. Enligt konventionen skall de asylsökande barnen,
flyktingbarnen, liksom andra barn, ha tillgång till fullgod
barnomsorg, skola, sjukvård (inte bara akutsjukvård) och
habilitering. Så har inte alltid varit fallet när det gäller de
asylsökande barnen. Det finns exempel på hur asylsökande
barn fortfarande diskrimineras i olika avseenden.
Det är ovärdigt vårt land att den fundamentala regeln
om alla barns lika rättigheter inte alltid följs i praktiken när
det gäller barn som finns i Sverige. Många barn har
exempelvis fått vänta med medicinsk behandling med
hänvisning till att de varit asylsökande.
Sveriges flyktingpolitik genomsyras av välvilja och
humanism. Men vi gör en del felgrepp -- inte av illvilja utan
kanske av okunskap. Det är viktigt framförallt när det gäller
barn som levt under svåra förhållanden att vara lyhörd för
att på bästa sätt kunna ge en individuell hjälp till varje barn
och göra det bästa av en svår situation.
Varje barn är en individ som man måste lyssna på,
försöka förstå och försöka hjälpa efter bästa förmåga. Man
kan anstränga sig att försöka se och försöka sätta sig in i vad
som är barnets bästa. Det har inte alltid gjorts.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att i länderna i det forna
Jugoslavien stödja frivilliga organisationers projekt som
syftar till att framför allt hjälpa våldtagna kvinnor och barn,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att på lämpligt sätt verka för att
systematiskt utreda hur många av flyktingarna i Sverige från
länderna i det forna Jugoslavien som är i behov av särskilt
stöd och behandling på grund av våldtäkter och andra
övergrepp och att ge dem den hjälpen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att verka för att speciell hänsyn
tas till familjer med barn som går i skolan då flyttningar till
och från olika flyktingförläggningar planeras,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att verka för att barn som blivit
krigs- och tortyrskadade får möjlighet till rehabilitering
innan de placeras i vanliga skolklasser,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att göra det möjligt för varje
flyktingbarn att bli hört och lyssnat till på ett sätt som är
förenligt med barnets bästa.
Stockholm den 13 januari 1994
Margareta Viklund (kds)