Den högre utbildningen är en förutsättning för
samhällets utveckling och skall värderas högt. Det behöver
här inte argumenteras för vikten av att rekryteringen till den
högre utbildningen tryggas för att Sverige skall kunna
försvara sin position som kunskapsnation. Vuxenutbildning
syftar därutöver till att överbrygga utbildningsklyftor och
medverka till ökad jämlikhet i samhället. Vi anser därför att
alla som så önskar skall beredas plats för att komplettera
grundskole- och gymnasiekompetens. Vi anser vidare att
den högre utbildningen i så stor utsträckning som möjligt
skall vara tillgänglig för alla som har förutsättningar och
intresse. Ett bra studiestödssystem är en av
förutsättningarna för att göra det möjligt för alla att
komplettera sin grundläggande skolgång eller för att skaffa
sig en högre utbildning.
De flesta är överens om att högre utbildning bör vara en
investering för individen så väl som för samhället. Enligt
Studiestödsberedningen (Utbildningsdepartementet hösten
1993) är studiefinansieringssystemets huvudsyfte att ge
stimulans och möjligheter till individuella
utbildningsinvesteringar av hög kvalitet och i nödvändig
omfattning.
Den enskilde individen kan förvänta sig personlig
kompensation vilket motiverar hennes eller hans
investering i form av tid och pengar. Genom att varje
student gör en egen insats markeras hennes eller hans
ansvar för studievalet, men också att hon eller han bör ha
inflytande över utbildningen.
Oavsett vad man anser om 1989 års studiemedelssystem,
tvingas vi i idag konstatera att några av systemets bärande
faktorer utformades på ett sätt som inte garanterade
systemets hållfasthet för framtiden. Det gäller framför allt
räntebildningen, vilket bland annat medfört att
återbetalningstiderna har ökat avsevärt. Tyvärr finns det fog
för att anta att detta leder till att många avstår från studier
på grund av oron för den stora skulden och den långa
återbetalningstiden, medan andra lånar mer än vad de
behöver och räknar med att skulden skrivs av vid 65 års
ålder. Risken för stora avskrivningar i framtiden är en stor
brist ur statens synvinkel.
När det gäller vuxenstudiestödet har alltför många olika
stödformer gjort situationen oöverblickbar för den enskilde
och innebär ofta att elever eller studenter med likartade
situationer får olika stöd. Finvux-utredningen (SOU
1991:65) konstaterade att det finns en stark kritik mot det
splittrade studiestödet och att skillnaderna i förmåner inte
motsvaras av skillnader ifråga om behov.
Det kan av till exempel arbetsmarknadspolitiska skäl
vara motiverat med stödformer utanför det generella
studiestödet.
Rekrytering
Vid en reformering av studiestödssystemet bör
målsättningen vara att hitta ett generellt system som kan
accepteras av alla. Inte minst ur rekryteringssynpunkt är det
viktigt att elever och studenter uppfattar systemet som
rimligt. För att uppmuntra personligt ansvar måste systemet
även vara överblickbart och förutsägbart. Samtidigt måste
systemet vara så pass flexibelt att individer, utbildningar
eller utbildningsformer inte i allt för hög grad tvingas in i en
mall som direkt eller indirekt formats av detsamma.
När studiestödssystemet utformas måste stor hänsyn tas
till det omfattande material som finns vad gäller
studiemedlens starka rekryterande roll till exempel i den så
kallade Snedrekryteringsutredningen (Ursprung och
utbildning -- social snedrekrytering till högre studier, SOU
1993:85). En av de faktorer som mest avskräcker från högre
studier har vid åtskilliga studier visat sig vara den höga
studieskulden.
Ett bättre studiestöd
Vi kristdemokrater har länge förespråkat ett generöst,
beskattat bidrag med möjlighet till kompletterande lån för
att ge alla rimliga levnadsvillkor. Inom dagens ekonomiska
ramar bör därför målsättningen vara att lägga bidraget på
en nivå som inte verkar snedrekryterande. Ett i stort sett
osubventionerat lån skulle samtidigt verka återhållande på
låneefterfrågan.
När det gäller nivån på totalbeloppet, det vill säga
bidragsdel och lånedel sammanräknat, finns det idag inte
utrymme för några större höjningar. Enligt vad vi erfar är
detta idag inte heller vad studenterna i första hand
efterfrågar. De grupper som kan förutses ha svårt att klara
sig på dagens tilldelningsnivå, till exempel
småbarnsföräldrar, bör i första hand stödjas med generella
åtgärder utanför studiestödssystemet.
För oss kristdemokrater är det viktigt att det även i
framtiden blir möjligt för vuxenstuderande att komplettera
grundskole- och gymnasieutbildning på goda villkor. Det är
därför motiverat med differentierade bidragsnivåer i tre
steg, där de som läser på grundskolenivå får det
förmånligaste stödet.
Höga boendekostnader gör att en del studenter har svårt
att klara sig. Bostadskostnaderna skiljer sig dessutom
ganska mycket åt mellan olika orter. Även individens
möjligheter att påverka kostnaderna skiljer sig åt genom att
vissa kan bo kvar hemma. I framtiden skulle man kunna se
över möjligheten att bryta ut boendekostnaden ur
studiestödet till ett speciellt bidrag eller lån utan att
incitamenten minskar för att hålla nere boendekostnaden.
Boendekostnaderna får inte vara utslagsgivande för val av
studieort om vi i realiteten vill ha en nationell
utbildningsmarknad.
Ett nytt system måste vara så utformat att det motverkar
hög individuell skuldsättning. En högre bidragsdel är
naturligtvis ett sätt, men elever och studenter måste också
ges incitament för att hålla nere skuldsättningen. Förutom
att lånet kan göras osubventionerat bör det så kallade
fribeloppet höjas för att ge möjlighet till att minska
skuldsättningen genom arbete. Även ett beskattat bidrag
minskar behovet av inkomstprövning.
Enligt Jan Bröms utredning Målrelaterade
statsstipendier (Ds 1992:123) skulle stora summor kunna
sparas i systemet om reglerna för Centrala
studiestödsnämndens upplåning ändrades. Eftersom detta
påverkar räntan på studielånen bör detta utredas oavsett
vilka förändringar som görs i systemet för övrigt.
För att understryka att studielånet är ett
osubventionerat lån bör räntan motsvara hela statens
kostnad och räntekostnaden göras avdragsgill.
För att inte missgynna dem som väljer en längre
utbildning bör man överväga att göra lånet räntefritt under
studietiden. På så vis kapitaliseras inte lånet och varje
person kan på detta sätt lättare se hur stor skuldsättning hon
eller han kommer att ha vid studietidens slut. Värnplikten
är en form av samhällstjänst och därför bör lånen inte heller
skrivas upp under tjänstgöringstiden.
Meritprövning
Meritprövningen, det vill säga främst kraven på
studietakt, bör liksom idag till viss del kunna anpassas till
olika utbildningars karaktär. Prövningen bör utgå från en
rimlig studietakt men tillåta att man misslyckas en termin
om man visat goda studieresultat tidigare. Ett system skulle
kunna vara att poängkraven sänktes något om individen
uppnått ett visst antal ackumulerade poäng. Kraven på
studietakt bör börja på en lägre nivå för att kunna öka under
senare delar av utbildningen.
Den som börjar studera bör dock som idag få
studiemedel för de två första terminerna utan särskild
prövning. Dagens åldersgränser för rätt till studiemedel är
väl motiverade. Endast för de riktigt långa utbildningarna
på fem år eller mer finns det anledning att ifrågasätta dagens
gränser.
För att ge studenter som inte klarar kraven en chans att
komma igen bör rätten till lån frikopplas från rätten till
bidrag. Detta skulle till exempel kunna innebära att den
som inte klarar meritprövningen men åtminstone klarat
hälften av poängen under ett begränsat antal terminer ges
ett halvt bidrag med möjlighet att komplettera med
ytterligare lån. Antalet terminer bör begränsas för att inte
riskera en alltför hög skuldsättning. Om studierna sedan tas
igen med mer än full studietakt bör avskrivningar av lånet
kunna göras. Vi ställer oss dock frågande till ett renodlat
''pengar-per-poäng-system'' som skissades i
Studiestödsberedningens rapport.
Förslaget om en morot i form av en utbildnings- eller
examenspremie är intressant. Kostnaden för en sådan
premie får dock inte vara så stor att den äventyrar
möjligheterna att skapa ett i övrigt rimligt system.
Den avskrivning som idag görs av lån för studier på
grundskole- och gymnasienivå om personen fortsätter till
högre utbildning bör finnas kvar.
Återbetalning
En inkomstrelaterad återbetalning ger ett
låginkomstskydd samtidigt som höginkomsttagare betalar
mer. Återbetalningen sker med andra ord efter förmåga.
För att öka denna effekt skulle man kunna ha en trappa där
höginkomsttagare betalar en större andel av sin lön än vad
låginkomsttagare gör. Innan en trappa införs bör dock
marginaleffekterna noga studeras. Det bör även vara
möjligt för den enskilde att genom en individuell
annuitetsplan betala tillbaka snabbare. Lönebildningen i
framtiden kommer på grund av utvecklingen i Europa
förmodligen att bättre leva upp till livslöneprincipen, och då
bör systemet naturligtvis omprövas.
För att i så stor utsträckning som möjligt undvika
subventioner i lånesystemet och för att betona individens
ansvar för lånet, bör lånet till skillnad från idag inte skrivas
av vid 65 års ålder. Eftersom studier och kunskap är en
immateriell tillgång bör det dock skrivas av då låntagaren
avlider.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som riktlinjer för ett framtida
studiestödssystem som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rekryteringen till högre studier,
2. att riksdagen som riktlinjer för ett framtida
studiestödssystem som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett bättre studiestödssystem,
3. att riksdagen som riktlinjer för ett framtida
studiestödssystem som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om meritprövning,
4. att riksdagen som riktlinjer för ett framtida
studiestödssystem som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om återbetalning av studielån.
Stockholm den 25 januari 1994
Tuve Skånberg (kds)
Fanny Rizell (kds)