Den högre utbildningen är en förutsättning för samhällets utveckling och skall värderas högt. Det behöver här inte argumenteras för vikten av att rekryteringen till den högre utbildningen tryggas för att Sverige skall kunna försvara sin position som kunskapsnation. Vuxenutbildning syftar därutöver till att överbrygga utbildningsklyftor och medverka till ökad jämlikhet i samhället. Vi anser därför att alla som så önskar skall beredas plats för att komplettera grundskole- och gymnasiekompetens. Vi anser vidare att den högre utbildningen i så stor utsträckning som möjligt skall vara tillgänglig för alla som har förutsättningar och intresse. Ett bra studiestödssystem är en av förutsättningarna för att göra det möjligt för alla att komplettera sin grundläggande skolgång eller för att skaffa sig en högre utbildning.
De flesta är överens om att högre utbildning bör vara en investering för individen så väl som för samhället. Enligt Studiestödsberedningen (Utbildningsdepartementet hösten 1993) är studiefinansieringssystemets huvudsyfte att ge stimulans och möjligheter till individuella utbildningsinvesteringar av hög kvalitet och i nödvändig omfattning.
Den enskilde individen kan förvänta sig personlig kompensation vilket motiverar hennes eller hans investering i form av tid och pengar. Genom att varje student gör en egen insats markeras hennes eller hans ansvar för studievalet, men också att hon eller han bör ha inflytande över utbildningen.
Oavsett vad man anser om 1989 års studiemedelssystem, tvingas vi i idag konstatera att några av systemets bärande faktorer utformades på ett sätt som inte garanterade systemets hållfasthet för framtiden. Det gäller framför allt räntebildningen, vilket bland annat medfört att återbetalningstiderna har ökat avsevärt. Tyvärr finns det fog för att anta att detta leder till att många avstår från studier på grund av oron för den stora skulden och den långa återbetalningstiden, medan andra lånar mer än vad de behöver och räknar med att skulden skrivs av vid 65 års ålder. Risken för stora avskrivningar i framtiden är en stor brist ur statens synvinkel.
När det gäller vuxenstudiestödet har alltför många olika stödformer gjort situationen oöverblickbar för den enskilde och innebär ofta att elever eller studenter med likartade situationer får olika stöd. Finvux-utredningen (SOU 1991:65) konstaterade att det finns en stark kritik mot det splittrade studiestödet och att skillnaderna i förmåner inte motsvaras av skillnader ifråga om behov.
Det kan av till exempel arbetsmarknadspolitiska skäl vara motiverat med stödformer utanför det generella studiestödet.
Rekrytering
Vid en reformering av studiestödssystemet bör målsättningen vara att hitta ett generellt system som kan accepteras av alla. Inte minst ur rekryteringssynpunkt är det viktigt att elever och studenter uppfattar systemet som rimligt. För att uppmuntra personligt ansvar måste systemet även vara överblickbart och förutsägbart. Samtidigt måste systemet vara så pass flexibelt att individer, utbildningar eller utbildningsformer inte i allt för hög grad tvingas in i en mall som direkt eller indirekt formats av detsamma.
När studiestödssystemet utformas måste stor hänsyn tas till det omfattande material som finns vad gäller studiemedlens starka rekryterande roll till exempel i den så kallade Snedrekryteringsutredningen (Ursprung och utbildning -- social snedrekrytering till högre studier, SOU 1993:85). En av de faktorer som mest avskräcker från högre studier har vid åtskilliga studier visat sig vara den höga studieskulden.
Ett bättre studiestöd
Vi kristdemokrater har länge förespråkat ett generöst, beskattat bidrag med möjlighet till kompletterande lån för att ge alla rimliga levnadsvillkor. Inom dagens ekonomiska ramar bör därför målsättningen vara att lägga bidraget på en nivå som inte verkar snedrekryterande. Ett i stort sett osubventionerat lån skulle samtidigt verka återhållande på låneefterfrågan.
När det gäller nivån på totalbeloppet, det vill säga bidragsdel och lånedel sammanräknat, finns det idag inte utrymme för några större höjningar. Enligt vad vi erfar är detta idag inte heller vad studenterna i första hand efterfrågar. De grupper som kan förutses ha svårt att klara sig på dagens tilldelningsnivå, till exempel småbarnsföräldrar, bör i första hand stödjas med generella åtgärder utanför studiestödssystemet.
För oss kristdemokrater är det viktigt att det även i framtiden blir möjligt för vuxenstuderande att komplettera grundskole- och gymnasieutbildning på goda villkor. Det är därför motiverat med differentierade bidragsnivåer i tre steg, där de som läser på grundskolenivå får det förmånligaste stödet.
Höga boendekostnader gör att en del studenter har svårt att klara sig. Bostadskostnaderna skiljer sig dessutom ganska mycket åt mellan olika orter. Även individens möjligheter att påverka kostnaderna skiljer sig åt genom att vissa kan bo kvar hemma. I framtiden skulle man kunna se över möjligheten att bryta ut boendekostnaden ur studiestödet till ett speciellt bidrag eller lån utan att incitamenten minskar för att hålla nere boendekostnaden. Boendekostnaderna får inte vara utslagsgivande för val av studieort om vi i realiteten vill ha en nationell utbildningsmarknad.
Ett nytt system måste vara så utformat att det motverkar hög individuell skuldsättning. En högre bidragsdel är naturligtvis ett sätt, men elever och studenter måste också ges incitament för att hålla nere skuldsättningen. Förutom att lånet kan göras osubventionerat bör det så kallade fribeloppet höjas för att ge möjlighet till att minska skuldsättningen genom arbete. Även ett beskattat bidrag minskar behovet av inkomstprövning.
Enligt Jan Bröms utredning Målrelaterade statsstipendier (Ds 1992:123) skulle stora summor kunna sparas i systemet om reglerna för Centrala studiestödsnämndens upplåning ändrades. Eftersom detta påverkar räntan på studielånen bör detta utredas oavsett vilka förändringar som görs i systemet för övrigt.
För att understryka att studielånet är ett osubventionerat lån bör räntan motsvara hela statens kostnad och räntekostnaden göras avdragsgill.
För att inte missgynna dem som väljer en längre utbildning bör man överväga att göra lånet räntefritt under studietiden. På så vis kapitaliseras inte lånet och varje person kan på detta sätt lättare se hur stor skuldsättning hon eller han kommer att ha vid studietidens slut. Värnplikten är en form av samhällstjänst och därför bör lånen inte heller skrivas upp under tjänstgöringstiden.
Meritprövning
Meritprövningen, det vill säga främst kraven på studietakt, bör liksom idag till viss del kunna anpassas till olika utbildningars karaktär. Prövningen bör utgå från en rimlig studietakt men tillåta att man misslyckas en termin om man visat goda studieresultat tidigare. Ett system skulle kunna vara att poängkraven sänktes något om individen uppnått ett visst antal ackumulerade poäng. Kraven på studietakt bör börja på en lägre nivå för att kunna öka under senare delar av utbildningen.
Den som börjar studera bör dock som idag få studiemedel för de två första terminerna utan särskild prövning. Dagens åldersgränser för rätt till studiemedel är väl motiverade. Endast för de riktigt långa utbildningarna på fem år eller mer finns det anledning att ifrågasätta dagens gränser.
För att ge studenter som inte klarar kraven en chans att komma igen bör rätten till lån frikopplas från rätten till bidrag. Detta skulle till exempel kunna innebära att den som inte klarar meritprövningen men åtminstone klarat hälften av poängen under ett begränsat antal terminer ges ett halvt bidrag med möjlighet att komplettera med ytterligare lån. Antalet terminer bör begränsas för att inte riskera en alltför hög skuldsättning. Om studierna sedan tas igen med mer än full studietakt bör avskrivningar av lånet kunna göras. Vi ställer oss dock frågande till ett renodlat ''pengar-per-poäng-system'' som skissades i Studiestödsberedningens rapport.
Förslaget om en morot i form av en utbildnings- eller examenspremie är intressant. Kostnaden för en sådan premie får dock inte vara så stor att den äventyrar möjligheterna att skapa ett i övrigt rimligt system.
Den avskrivning som idag görs av lån för studier på grundskole- och gymnasienivå om personen fortsätter till högre utbildning bör finnas kvar.
Återbetalning
En inkomstrelaterad återbetalning ger ett låginkomstskydd samtidigt som höginkomsttagare betalar mer. Återbetalningen sker med andra ord efter förmåga. För att öka denna effekt skulle man kunna ha en trappa där höginkomsttagare betalar en större andel av sin lön än vad låginkomsttagare gör. Innan en trappa införs bör dock marginaleffekterna noga studeras. Det bör även vara möjligt för den enskilde att genom en individuell annuitetsplan betala tillbaka snabbare. Lönebildningen i framtiden kommer på grund av utvecklingen i Europa förmodligen att bättre leva upp till livslöneprincipen, och då bör systemet naturligtvis omprövas.
För att i så stor utsträckning som möjligt undvika subventioner i lånesystemet och för att betona individens ansvar för lånet, bör lånet till skillnad från idag inte skrivas av vid 65 års ålder. Eftersom studier och kunskap är en immateriell tillgång bör det dock skrivas av då låntagaren avlider.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som riktlinjer för ett framtida studiestödssystem som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rekryteringen till högre studier,
2. att riksdagen som riktlinjer för ett framtida studiestödssystem som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett bättre studiestödssystem,
3. att riksdagen som riktlinjer för ett framtida studiestödssystem som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om meritprövning,
4. att riksdagen som riktlinjer för ett framtida studiestödssystem som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återbetalning av studielån.
Stockholm den 25 januari 1994 Tuve Skånberg (kds) Fanny Rizell (kds)