När grundskolan blivit allmän och när allt fler ungdomar
genomgår gymnasial utbildning har den s.k.
begåvningsreserv, som förr fyllde Sveriges folkhögskolor,
funnit plats i det allmänna skolsystemet. Politiker och
andra, som inte insett folkhögskolans möjligheter, har anat,
att det finns pengar att spara för stat och landsting, när
folkhögskolan inte längre tycks behövas. Därför har
folkhögskolans existens periodvis varit hotad.
Nya utbildningsklyftor har dock uppstått i takt med att
fler utbildningsvägar öppnats för de yngsta generationerna.
Samhällsutvecklingen har också gjort, att nya kunskaper
efterfrågas även av dem, som lämnat skolan för relativt kort
tid sedan. Med stor flexibilitet och snabbhet har svensk
folkhögskola visat beredskap till utbildningsinsatser på
ständigt nya områden, som efterfrågats av studerande eller
önskats av staten och andra avnämare.Folkhögskolans
ursprungliga uppgift -- att ge allmän medborgerlig
bildning -- är fortfarande tydligt markerad i den studiemiljö,
som skapas vid en folkhögskola.Folkhögskolornas
kompetensgivande utbildning ger möjlighet till fortsatta
studier och yrkesutbildning. En mängd yrkesutövare har
just med folkhögskolans hjälp inhämtat de kunskaper som
behövts och/eller krävts för fortsatta studier.Viss
yrkesutbildning -- för t.ex. fritidsledare,
organisationsfunktionärer, kyrkomusiker och journalister --
har efterfrågats med annan profil än vad som tidigare
erbjudits.I en mängd arbetssituationer har utvecklingen
visat behov av kompletterande utbildning -- grundläggande
och/eller specifik.När arbetslöshet ökat, har
utbildningsresurser behövts snabbt och i oväntad
omfattning.
I samtliga ovan nämnda situationer har just
folkhögskolan visat att den har resurser för snabba
omställningar och för nya utmaningar. Ingen
utbildningsform -- möjligen med undantag av
studiecirkeln -- torde ha sådan anpassningsförmåga som
folkhögskolan.
Nya krav på utbildningsinsatser har inneburit, att en
folkhögskolekurs inte nödvändigtvis är renodlat gymnasial
eller eftergymnasial. Det har betydelse för det antal
terminer, under vilka den studerande kan erhålla
studiemedel. För gymnasial utbildning är antalet
studiemedelsterminer lägre än för eftergymnasial.
Om det i en sammanhållen folkhögskolekurs kan ingå en
kompletterande gymnasial del, som övergår i en
eftergymnasial, bör det inte vara förvånande att kursen
totalt omfattar längre studietid än enbart en gymnasial
utbildning. Det finns exempel på att sådana
folkhögskoleutbildningar klassats som enbart gymnasiala
och att antalet tillgängliga studiemedelsterminer därför inte
är tillräckliga för hela utbildningstiden. Det säger sig självt
att det då är svårt för de studerande att finansiera sina
studier.
Vi anser, att en folkhögskolekurs, som består av både en
gymnasial och en eftergymnasial del, skall kunna berättiga
till studiemedel under fler terminer än vad som gäller för
enbart gymnasiala studier. Detta bör kunna uppnås
antingen genom att sådan utbildning -- trots att den
betraktas som gymnasial -- berättigar till fler
studiemedelsterminer än normalt eller genom att en i
respektive kursplan redovisad uppdelning i gymnasial
respektive eftergymnasial utbildningsdel får tillgodoräknas
sammanräknade.
En sådan möjlighet torde te sig rättvis för
folkhögskoleelever i jämförelse med situationen för
studerande, som fullföljer respektive utbildningsdelar i
andra studieformer -- gymnasieskola och högskola.
Vi föreslår, att reglerna för studiemedel anpassas till
förslaget i denna motion. Det bör riksdagen ge regeringen
till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att antalet studiemedelsterminer
för studerande vid folkhögskola bör ökas om en
sammanhållen folkhögskolekurs innehåller både en
kompletterande gymnasial och en eftergymnasial del.
Stockholm den 24 januari 1994
Carl-Johan Wilson (fp)
Bengt Rosén (fp)