När grundskolan blivit allmän och när allt fler ungdomar genomgår gymnasial utbildning har den s.k. begåvningsreserv, som förr fyllde Sveriges folkhögskolor, funnit plats i det allmänna skolsystemet. Politiker och andra, som inte insett folkhögskolans möjligheter, har anat, att det finns pengar att spara för stat och landsting, när folkhögskolan inte längre tycks behövas. Därför har folkhögskolans existens periodvis varit hotad.
Nya utbildningsklyftor har dock uppstått i takt med att fler utbildningsvägar öppnats för de yngsta generationerna. Samhällsutvecklingen har också gjort, att nya kunskaper efterfrågas även av dem, som lämnat skolan för relativt kort tid sedan. Med stor flexibilitet och snabbhet har svensk folkhögskola visat beredskap till utbildningsinsatser på ständigt nya områden, som efterfrågats av studerande eller önskats av staten och andra avnämare.Folkhögskolans ursprungliga uppgift -- att ge allmän medborgerlig bildning -- är fortfarande tydligt markerad i den studiemiljö, som skapas vid en folkhögskola.Folkhögskolornas kompetensgivande utbildning ger möjlighet till fortsatta studier och yrkesutbildning. En mängd yrkesutövare har just med folkhögskolans hjälp inhämtat de kunskaper som behövts och/eller krävts för fortsatta studier.Viss yrkesutbildning -- för t.ex. fritidsledare, organisationsfunktionärer, kyrkomusiker och journalister -- har efterfrågats med annan profil än vad som tidigare erbjudits.I en mängd arbetssituationer har utvecklingen visat behov av kompletterande utbildning -- grundläggande och/eller specifik.När arbetslöshet ökat, har utbildningsresurser behövts snabbt och i oväntad omfattning.
I samtliga ovan nämnda situationer har just folkhögskolan visat att den har resurser för snabba omställningar och för nya utmaningar. Ingen utbildningsform -- möjligen med undantag av studiecirkeln -- torde ha sådan anpassningsförmåga som folkhögskolan.
Nya krav på utbildningsinsatser har inneburit, att en folkhögskolekurs inte nödvändigtvis är renodlat gymnasial eller eftergymnasial. Det har betydelse för det antal terminer, under vilka den studerande kan erhålla studiemedel. För gymnasial utbildning är antalet studiemedelsterminer lägre än för eftergymnasial.
Om det i en sammanhållen folkhögskolekurs kan ingå en kompletterande gymnasial del, som övergår i en eftergymnasial, bör det inte vara förvånande att kursen totalt omfattar längre studietid än enbart en gymnasial utbildning. Det finns exempel på att sådana folkhögskoleutbildningar klassats som enbart gymnasiala och att antalet tillgängliga studiemedelsterminer därför inte är tillräckliga för hela utbildningstiden. Det säger sig självt att det då är svårt för de studerande att finansiera sina studier.
Vi anser, att en folkhögskolekurs, som består av både en gymnasial och en eftergymnasial del, skall kunna berättiga till studiemedel under fler terminer än vad som gäller för enbart gymnasiala studier. Detta bör kunna uppnås antingen genom att sådan utbildning -- trots att den betraktas som gymnasial -- berättigar till fler studiemedelsterminer än normalt eller genom att en i respektive kursplan redovisad uppdelning i gymnasial respektive eftergymnasial utbildningsdel får tillgodoräknas sammanräknade.
En sådan möjlighet torde te sig rättvis för folkhögskoleelever i jämförelse med situationen för studerande, som fullföljer respektive utbildningsdelar i andra studieformer -- gymnasieskola och högskola.
Vi föreslår, att reglerna för studiemedel anpassas till förslaget i denna motion. Det bör riksdagen ge regeringen till känna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att antalet studiemedelsterminer för studerande vid folkhögskola bör ökas om en sammanhållen folkhögskolekurs innehåller både en kompletterande gymnasial och en eftergymnasial del.
Stockholm den 24 januari 1994 Carl-Johan Wilson (fp) Bengt Rosén (fp)