med anledning av prop. 1993/94:220 Vissa socialförsäkringsfrågor, m.m.
I propositionen behandlas avgiftsfriheten för
privatläkares röntgen- och laboratorieundersökningar hos
sjukvårdshuvudmännen.
Propositionen föreslår att frågan om privatläkarnas
avgiftsfrihet i fråga om remiss av patienter eller prov till
röntgen- och laboratorieundersökningar inom den
offentliga vården bör lösas på lokal nivå genom beslut av
sjukvårdshuvudmännen efter förhandlingar med
företrädare för de privatpraktiserande specialistläkarna.
För de sjukvårdshuvudmän eller privatläkare som inte
önskar en sådan lösning bör nuvarande ordning bestå.
Det är inte en tillfredsställande lösning. Det öppnar för
olikformiga lösningar och svårigheter för
sjukvårdshuvudmännen att ha det samlade greppet över
sjukvårdens kostnader och effektivitet. Det torde t.ex. vara
få privatpraktiserande läkare som går in ett avgiftssystem
om möjligheten för dem att själva välja att stå utanför enligt
nuvarande ordning kvarstår.
Sedan 1985 gäller en ordning med schabloniserade
ersättningar till sjukvårdshuvudmännen för öppen vård
baserad främst på invånarantal. Skyldigheten för
sjukvårdshuvudmännen att också ombesörja
laboratorieprovsanalyser och röntgenundersökningar även
för försäkringsanslutna privatpraktiserande läkare kvarstår
enligt tidigare ordning.
För att få ökad kontroll på kostnader och skapa
effektivitet har sjukvårdshuvudmännen i stor utsträckning
övergått till ett köp-säljsystem där även interna tjänster
interndebiteras på kostnadsställe.
I dag gäller således att landstingen betalar alla röntgen-
och laboratorietjänster utom vissa rena rutinprover som
kan analyseras direkt på en mottagning. Även sådana
tjänster i detta sammanhang som beställs av
privatparaktiserande får landstingen betala.
Kostnadsökningarna på detta område har varit mycket
påtagliga för landstingen. De åtgärder som landstingen
vidtagit för att begränsa kostnaderna visar att man lyckats
att sänka kostnaderna med bibehållen effektivitet för den
egenbeställda verksamheten. Däremot har kostnaderna hos
privatpraktiker fortsatt att öka.
En väsentlig orsak till att landstingen lyckats att
bemästra kostnadsutvecklingen för de fria nyttigheterna
synes ligga däri att det finns ett direkt samband mellan
beställaren av åtgärden som är landstingen å ena sidan och
den resursansvarige för den beställda tjänsten som också är
landstingen å den andra sidan. I fallet med den
privatpraktiserande läkaren finns inte detta direkta
samband. En privatpraktiserande läkare kan beställa sina
laboratorietjänster oavsett vad de kostar, eftersom
vederbörande inte själv behöver betala utan får den
tjänsten tillhandahållen av landstingen. Detta är inte
tillfredsställande.
Dels avsätter inte den beställda nyttigheten någon
motsvarande kostnad i den egna verksamheten. Därmed
finns ingen begränsande faktor som tillgodoser effektivitet
och nytta. Dels är detta inte försumbara kostnader då
enskilda kvalificerade laboratorietjänster kan belöpa sig på
kostnader som ligger upp mot 10 000 till 15 000 kr för en
enda patient. Ett mera direkt samband bör därför skapas
mellan beställare och den ekonomiskt ansvarige.
Den väg propositionsförfattaren valt att lösa
avgiftsfrågan för privatpraktiserande specialistläkare på är
via förhandlingar på lokal nivå mellan
sjukvårdshuvudmännen och företrädare för
privatpraktikerna. För den händelse en part inte önskar en
sådan lösning skall nuvarande ordning med avgiftsfrihet
bestå.
Lika rätt till sjukvård
I dag har landstingen som sjukvårdshuvudmän ett odelat
ansvar för att vård skall kunna garanteras alla oavsett var i
landet man bor. Det är viktigt att denna grundläggande
rättighet för den enskilde behålls ograverad vid varje
förändring i vårdorganisationen. En förutsättning för att
bedriva en effektiv och allsidig vård är att landstingen ges
möjlighet att fullfölja detta ansvar ograverat. För att
uppfylla denna allsidighet och för att nå högsta effektivitet
och åstadkomma en rättvis fördelning av resurserna till
vården är det viktigt att landstingen även fortsättningsvis
har en kontroll över kostnaderna i vården.
Förändringar av det regelsystem som styr resurserna till
vården måste göras med bibehållna möjligheter att
tillgodose en lika rätt för alla till god vård oavsett var i
landet man bor. För att denna målsättning skall förbli
orubbad förutsätter det att landstingen har grepp över
samtliga sjukvårdsresurser inklusive de fria nyttigheterna av
laboratorie- och röntgentjänster till privatpraktiserande
specialistläkare. Det tillgodoses inte fullt ut av förslaget i
propositionen. I de fall en privatpraktiserande läkare väljer
att stå utanför tappar sjukvårdshuvudmannen
helhetsgreppet och incitament för att nå full effektivitet i
den totala verksamheten. En enhetlig lösning bör
eftersträvas som omfattas av alla privatpraktiserande
specialistläkare som är försäkringsanslutna.
En lika rätt till sjukvård över hela landet kräver också
mer enhetliga regler i resursutnyttjandet mellan de olika
sjukvårdshuvudmännen. Regeringen bör därför pröva olika
vägar för att skapa ett sådant starkare och mer likartat
samband mellan alla beställare och resursansvariga i
vården, utan att en ökad taxeglidning eller en
underbehandling i vissa fall kan bli effekten. Regeringen
bör i det sammanhanget överväga på vilket sätt ett
remisstvång för privatpraktiserande läkare skall införas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten av att skapa lika
villkor för avgifter för privatläkares röntgen- och
laboratorieundersökningar hos sjukvårdshuvudmännen.
Stockholm den 18 april 1994
Agne Hansson (c)
Stina Gustavsson (c)