Regeringen har förelagt riksdagen denna proposition som bl.a innehåller ett avsnitt om företagshälsovård, avsnittet 7.2.
I betänkande SoU14, med anledning av prop. 1993/94:75, har utskottet anfört följande:
Utskottet som har ett särskilt ansvar för rehabiliteringsfrågor, anser att även läkare som har specialistutbildning i företagshälsovård och läkare med examen i ortopedisk medicin som påbyggnad till specialitet i allmän medicin bör få ansluta sig till ersättningssystemet. I vart fall bör detta gälla läkare som redan är verksamma vid företagshälsovårdscentral eller annan institution som uppfyller vissa kriterier.
Trots detta säger regeringen i den nu aktuella propositionen:
Privatpraktiserande läkare med specialistkompetens i företagshälsovård bör inte omfattas av lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning.
Ett av dagens stora problem inom socialförsäkringssystemet är hur man skall få den medicinska och yrkesmässiga rehabiliteringen att fungera. En aldrig så kompetent rehabilitering fungerar inte om det sista steget -- att få patienten med medicinska problem att gå tillbaka till arbetsplatsen -- inte fungerar. Detta är en uppgift för företagshälsovården. Denna är sjukvårdens sista utpost mot arbetsplatsen. Läkarna som arbetar här har kunskap och kompetens både om det medicinska tillståndet och vilken arbetsbelastning detta tillåter och om arbetsplatsen och vilka påfrestningar denna utsätter den sjuke för.
Som mest omfattade företagshälsovården knappt 80 % av alla anställda i Sverige. Svensk företagshälsovård betraktades länge som den förnämsta i världen med mycket hög kompetens. Statsbidraget stod för ungefär en tredjedel av företagshälsovårdens kostnader, resten bekostades av arbetsgivarna.
Efter det att statsbidraget avvecklats har en snabb nedrustning av företagshälsovården (arbetsmedicin, medicinskt arbetsmiljöarbete, yrkesmässig rehabilitering) ägt rum. Delvis beror denna nedrustning på att indragningen av bidraget skedde just som företagen gick in i en lågkonjunktur. Som mest omfattade företagshälsovården ca 1 200 enheter, idag finns knappt 800 kvar, dvs en tredjedel har redan försvunnit. De som finns kvar är framför allt inbyggd företagshälsovård hos storföretag, landstings- och kommunhälsor, samt resterna av Statshälsan (Previa). De som försvunnit är företagshälsovårdscentraler som gav service åt små och medelstora företag. Det är där som rehabiliteringsbehovet kanske är störst.
Mot denna bakgrund anser vi det olyckligt att specialister i företagshälsovård inte skall omfattas av läkarvårdsersättningen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten för specialister i företagshälsovård att omfattas av lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning.
Stockholm den 18 april 1994 Hans Hjortzberg-Nordlund (m) Elisabeth Fleetwood (m)