Inledning
Regeringen lägger i propositionen fram förslag till lokal försöksverksamhet med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst.
Tanken är att en allmän försäkringskassa, ett landsting och en kommun skall kunna komma överens om att med sina gemensamma ekonomiska resurser som ram kunna prioritera, upphandla och finansiera olika åtgärder inom områdena socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst. Dessa åtgärder syftar till att få en bättre användning av de pengar som sätts in i verksamheten.
Vi har i bl.a. motioner till detta och tidigare riksmöten föreslagit, att en försöksverksamhet med samordnat rehabiliteringsarbete av samma slag som frikommunförsöken genomförs på några orter i landet. Försöksorterna borde väljas ut så, att såväl storstad och glesbygd som andra typer av samhällen blir representerade. Avsteg måste därvid med hjälp av lagstiftning göras från ekonomiska regler, administrativa hinder och lagregler i övrigt, som hindrade en medveten samordning av resurserna. Syftet skulle enligt vår uppfattning vara, att rehabiliteringen skulle bli effektivare, långtidssjukskrivningarna minska, förtidspensionering undvikas och köer till vården elimineras eller förkortas.
Den 1 januari 1993 startades lokala försök med finansiell samordning mellan hälso- och sjukvård och socialförsäkring. Försöken avses pågå under åren 1993-95 inom fem lokala områden. Syftet har angetts vara att genom en effektivare användning av resurserna åstadkomma bättre vård till en lägre kostnader för vård och försäkring. Åtgärder av det här slaget föreslogs på initiativ av den dåvarande regeringen redan i budgetpropositionen våren 1990.
Propositionen
De förslag regeringen lagt i den nu aktuella propositionen kan ses som ett andra steg i en utveckling mot en effektivare användning av de resurser som står till buds när det gäller förebyggande arbete och rehabilitering. Vi har därför inga principiella invändningar mot innehållet i propositionen. Däremot anser vi, att man snarast bör gå vidare till ett tredje steg i den utveckling som påbörjats. Vi presenterar därför i vår motion förslag till ett vidareutvecklat och bredare program för förebyggande och rehabiliterande insatser. På så sätt kan man åstadkomma en förbättring och effektivisering av samhällets insatser på dessa angelägna områden.
Program för förebyggande och rehabiliterande insatser
Förebyggande och rehabiliterande insatser har stor betydelse för att dels förhindra att skador och sjukdomar uppstår, dels göra det möjligt för den som ändå drabbats att återgå i arbete. De förebyggande insatserna handlar i huvudsak om åtgärder på arbetsmiljöområdet. Det handlar om att få bort farliga arbetsmoment och exponering för farliga ämnen i arbetslivet. Insatserna riktar sig i första hand till personer som befinner sig i arbete, men också till den som efter rehabilitering skall återgå i arbete.
Ett program för att förbättra möjligheterna till rehabilitering omfattar naturligen inte bara långtidssjukskrivna utan också sjukskrivna i allmänhet. I många sammanhang har det angelägna i tidigt insatta rehabiliteringsinsatser påpekats. Ju tidigare åtgärderna sätts in, desto bättre är chanserna till ett lyckat resultat av rehabiliteringen. De åtgärder vi föreslår har således syftet att förbättra rehabiliteringsarbetet i allmänhet, vilket samtidigt är till fördel för de långtidssjuka. Viktigt är också att skapa sådana rutiner, att möjligheterna för personer som förtidspensioneras att återgå i någon form av arbete kontinuerligt prövas och förbättras.
1. Utvidgad försöksverksamhet med samarbete mellan olika huvudmän
Som vi beskrivit utgör förslagen i den nu aktuella propositionen andra steget mot ett utvidgat och förbättrat samarbete mellan olika myndigheter på framför allt rehabiliteringsområdet, men också vad gäller förebyggande arbetsmiljöarbete. Eftersom åtgärderna av det här slaget är angelägna och redan alltför lång tid gått till spillo begär vi, att en avrapportering snarast sker av resultaten av försöksverksamheten under det första verksamhetsåret. Uppenbarligen finns redan preliminära resultat tillgängliga, eftersom regeringen nyligen i en departementspromemoria föreslagit en utvidgad försöksverksamhet, där också socialtjänsten deltar.
Enligt vår uppfattning bör samordningsförsöken emellertid utvidgas ytterligare. Arbetsmarknadsmyndigheterna och parterna har en mycket betydelsefull roll att spela i arbetet med att förbättra samhällets insatser när det gäller förebyggande arbete och rehabilitering. Detta gäller särskilt i en situation där arbetslösheten har blivit ett hot inte bara mot den enskildes ekonomi utan också mot våra möjligheter att upprätthålla den sociala välfärden för oss alla.
Vi föreslår mot denna bakgrund att en utvidgad försöksverksamhet med samarbete mellan försäkringskassa, hälso- och sjukvård, socialtjänst och arbetsförmedling bör igångsättas. På samma sätt som skett när det gäller den hittills bedrivna försöksverksamheten, måste det handla om begränsade försök. Det är nödvändigt för att det skall vara möjligt att kontrollera resultaten av försöken och få de kontrollgrupper som behövs för jämförelsens skull. Regeringen bör därför snarast möjligt återkomma till riksdagen med förslag till regler för en utvidgad försöksverksamhet i enlighet med vad vi här föreslår.
2. Skyldighet för arbetsgivare att svara för en bibehållen och utvecklad företagshälsovård
De bästa kunskaperna om hur arbetsmiljön påverkar människors hälsa finns i allmänhet hos företagshälsovården. Dessvärre har, till följd av regeringens åtgärder, osäkerheten blivit stor, vad beträffar företagshälsovårdens möjligheter att bedriva en effektiv förebyggande verksamhet. I vissa fall har företagshälsovården till och med upphört. Detta är synnerligen olyckligt, anser vi, eftersom företagshälsovårdens viktigaste uppgift just är det förebyggande arbetet. Ingen annan aktör på det här området har heller i någon nämnvärd mån tagit över detta arbete i takt med att företagshälsovården trappats ned.
Vi föreslår därför att en lagstiftning införs, enligt vilken alla arbetsgivare blir skyldiga att tillhandahålla företagshälsovård. Den skall fungera som en oberoende expertresurs åt såväl arbetsgivare som företrädare för lokala fackliga organisationer, arbetsledare och anställda. Målet för verksamheten skall vara att uppnå största möjliga hälsa och välbefinnande för de anställda.
I första hand skall företagshälsovården arbeta med förebyggande arbetsmiljöverksamhet och anpassning av arbetsförhållandena till individens förutsättningar. Man skall vidare ge råd i frågor om teknik, arbetsinnehåll och arbetsorganisation samt löneformer och förläggning av arbetstider. En viktig uppgift är också att utveckla arbetsformerna inom företagshälsovården för att verksamheten skall vara rustad att också ta hand om situationer, som uppstår eller kan uppstå på en förändrad arbetsmarknad.
3. Lagstadgad skyldighet att inom viss tid erbjuda rehabilitering
All erfarenhet visar, att en tidigt insatt och samordnad rehabilitering är av avgörande betydelse för ett lyckat resultat av rehabiliteringsinsatserna. För varje dag som går i ett sjukfall, minskar möjligheterna för den enskilde att återgå i arbete. Detta medför, förutom ett ökat lidande för den som drabbas, även kraftigt ökade kostnader för samhället. Av den anledningen är det mycket viktigt, att rehabiliteringen fungerar på ett effektivt sätt.
Vi har i olika sammanhang pekat på brister i rehabiliteringen. Det handlar om för sent insatta åtgärder och bristande samordning mellan aktörerna på rehabiliteringsområdet, vilket lett till dryga kostnader för socialförsäkringen men också för produktionen och naturligtvis i mänskligt välbefinnande.
Framför allt tidigt insatta, effektiva åtgärder har betydelse i det här sammanhanget. Mot den bakgrunden föreslår vi, att en lagstadgad skyldighet införs för försäkringskassan och arbetsgivaren i förening, att inom tre månader erbjuda förslag till lämpliga rehabiliterande åtgärder. Detta förutsätter naturligtvis, att försäkringskassan och arbetsgivaren lever upp till de skyldigheter man har idag när det gäller hanteringen av rehabiliteringsärenden.
Enligt 22 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring åligger det arbetsgivaren att utreda den anställdes behov av rehabilitering i vissa angivna situationer. Utredningen skall lämnas in till försäkringskassan inom åtta veckor från dagen för sjukdomsfallet. Om det finns skäl till detta skall försäkringskassan överta ansvaret för utredningen, vilket är en garanti för, att utredningen blir utförd. Detta kan emellertid leda till, att arbetsgivaren undandrar sig sitt ansvar framför allt vad avser kostnaderna för utredningen. Vi anser därför, att det skall införas en rätt för kassan att få ersättning för sina kostnader i det här avseendet.
Ett annat problem, som också försvårar både det förebyggande arbetet och rehabiliteringen, är att arbetsgivarna inte uppfyller sin skyldighet att rapportera korta sjukfall till försäkringskassorna. Det handlar om sjukfall, som avslutas inom sjuklöneperioden. Arbetsmiljöarbetet försvåras om arbetsgivarna inte lämnar ordentliga uppgifter om skador och sjukdomar som inträffar. Erfarenheten visar också, att effekterna av rehabiliteringsåtgärder, som sätts in, blir bättre ju tidigare de sätts in. En uppföljning bör därför ske av hur arbetsgivarna uppfyller sina skyldigheter på det här området.
4. Lagstadgad skyldighet för den enskilde att stå till förfogande för rehabilitering
Resultatet av insatta rehabiliteringsåtgärder är självklart beroende av den enskildes inställning till dessa åtgärder. En utgångspunkt måste vara, att de åtgärder som föreslås bedöms som rimliga både ur den enskildes och samhällets synpunkt. Enligt vår uppfattning, är det inte rimligt, att den enskilde utan godtagbar anledning avstår från en rehabilitering, som kan föra honom eller henne tillbaka i arbetslivet. Ett försäkringssystem måste bygga på att ersättningen från systemet också tar hänsyn till beredvilligheten hos den som gör anspråk på sådan ersättning att medverka i de åtgärder som behövs för att förbättra hans situation.
Vi föreslår därför, att en lagstadgad skyldighet införs för en försäkrad att medverka i sådan rehabilitering som kan bedömas som rimlig i det enskilda fallet. Systemet är inte kravlöst idag, men vi anser, att det finns behov av ökad tydlighet på den här punkten.
5. Rehabiliteringsavtal
Från fackligt håll har man länge framfört kravet, att arbetsmiljölagens regler och rehabiliteringslagstiftningen bör kollektivavtalsanpassas. På så sätt kan rehabiliteringsverksamheten anpassas bättre till förhållanden i förbund, branscher och på enskilda arbetsplatser. Vi anser, att det finns goda skäl för denna ståndpunkt.
Ett på så sätt utformat avtal bör särskilt uppmärksamma den enskildes behov av snabb och effektiv rehabiliteringge den anställde möjlighet att själv ta aktiv del i rehabiliteringenverka för att i första hand ''arbetslinjen'' användsfastlägga ansvaret för rehabiliteringens genomförandereglera samverkan mellan parternaange information och utbildningsinsatserfastlägga företagshälsovårdens roll reglera ekonomiska och andra kostnadsfrågor uppmärksamma sekretess och tystnadsplikt samt i övrigt ange syfte och målsättning med rehabiliteringsverksamhet.
6. Centrum för rehabiliteringsverksamhet
En viktig förutsättning för ett fungerande rehabiliteringsarbete är samarbete mellan de olika aktörerna på rehabiliteringsområdet. På flera håll har man kunnat konstatera, att samarbetet inte fungerar på önskvärt sätt. Det har funnits och finns barriärer mellan aktörerna, som förhindrar eller bromsar effektiva åtgärder.
I flera europeiska länder samt i USA har man byggt upp speciella rehabiliteringscentra i syfte att samordna och effektivisera rehabiliteringsverksamheten. På många håll har dessa centra också till uppgift att satsa på forskning och utveckling.
Ett sådant centrum eller eventuellt flera centra bör inrättas också i Sverige. Arbetsmarknadens parter och berörda myndigheter bör ta ansvar för verksamhetens inriktning. En självklar uppgift bör också vara, att verksamheten bedrivs på ett kostnadseffektivt sätt. Finansieringen bör ske genom socialavgifter, som betalas av arbetsgivarna.
I detta sammanhang finns det också anledning att peka på de erfarenheter som Arbetslivsfondens verksamhet givit. Fonden centralt, men också de lokala fonderna, har i mycket varit en pådrivande faktorer när det gäller utvecklingen på arbetsmiljöområdet. Det finns därför anledning att tillvarata och vidareutveckla dessa erfarenheter.
7. Planer för försäkringskassornas rehabiliteringsstrategi
Det är angeläget att få till stånd en effektivare rehabiliteringsverksamhet ute hos de olika försäkringskassorna. Vi föreslår därför, att regeringen hos Riksförsäkringsverket begär, att varje kassa får i uppdrag att redovisa en målmedveten plan för en övergång till en mera aktiv rehabiliteringsstrategi. I det sammanhanget bör respektive kassa också redovisa en alternativ användning av sina personella resurser genom överföring av den personal, som idag är sysselsatt med prövning av rätten till förhöjd ersättning för långtidssjuka till förebyggande och rehabiliterande arbete. Redovisningen bör omfatta såväl arbetsuppgifter, som beräknad besparing i form av minskade försäkringskostnader.
Redovisningen kan sedan ligga till grund för allmänna råd till försäkringskassorna beträffande olika strategier som använts i rehabiliteringsarbetet och hur valet av strategi påverkat resultatet av arbetet. Det är då naturligt att använda sig av de erfarenheter som gjorts beträffande olika arbetsmetoder och modeller på rehabiliteringsområdet.
Redovisningen bör kompletteras med ett beting för försäkringskassorna att under det kommande budgetåret rehabilitera tillsammans 2 500 personer, vilket motsvarar en besparing på 250 miljoner kronor. Betinget bör sättas upp i förhållande till respektive kassas storlek. Omsatt i siffror för respektive kassa innebär detta:
Stockholms län 480 Uppsala län 80 Södermanlands län 75 Östergötlands län 115 Jönköpings län 90 Kronobergs län 50 Kalmar län 65 Gotlands län 15 Blekinge län 45 Kristianstads län 85 Malmöhus län 230 Hallands län 75 Bohus län 90 Älvsborgs län 125 Skaraborgs län 80 Värmlands län 85 Örebro län 80 Västmanlands län 75 Kopparbergs län 85 Gävleborgs län 85 Västernorrlands län 75 Jämtlands län 40 Västerbottens län 70 Norrbottens län 75 Göteborgs län 130
Målsättningen för rehabiliteringen bör vara, att 10 000 personer tidigare långtidssjuka eller förtidspensionärer med hjälp av det föreslagna rehabiliteringsåtgärderna skall kunna återgå i arbete under perioden fram till budgetåret 1998/99. Det långsiktiga betinget är att uppfatta som ett minimibeting. För respektive kassa handlar det i det perspektivet om följande antal rehabiliterade:
Stockholms län 1 920 Uppsala län 320 Södermanlands län 300 Östergötlands län 460 Jönköpings län 360 Kronobergs län 200 Kalmar län 260 Gotlands län 60 Blekinge län 180 Kristianstads län 340 Malmöhus län 920 Hallands län 300 Bohus län 360 Älvsborgs län 500 Skaraborgs län 320 Värmlands län 340 Örebro län 320 Västmanlands län 300 Kopparbergs län 340 Gävleborgs län 340 Västernorrlands län 300 Jämtlands län 160 Västerbottens län 280 Norrbottens län 300 Göteborgs län 520
Effekterna av besparingarna ackumuleras genom att försäkringskassorna uppfyller det först uppsatta betinget och därefter successivt arbetar vidare för att uppfylla det långsiktiga betinget. Besparingen i enbart försäkringsutgifter, som uppnås genom att kassorna uppfyller det senare betinget, uppgår till ca 1 miljard kronor i dagens penningvärde.
8. Erfarenheter av Arbetslivsfondens verksamhet
Arbetslivsfondens verksamhet upphör den 1 juli 1995. En av fondens viktigaste uppgifter har varit att få arbetsgivare att satsa på rehabilitering. Fonden har påvisat, att rehabiliteringsfrågorna egentligen inte behöver vara komplicerade eller särskilt svåra att hantera. Avgörande är i stället många gånger, att åtgärder sätts in vid rätt tillfälle och att arbetsplatsens resurser utnyttjas effektivt.
De pengar som fonden kunnat använda i sitt arbete har gett möjlighet att genomföra ett stort antal åtgärder, som varit till gagn för rehabiliteringen av sjukskrivna, men också i det förebyggande arbetet. När fonden nu upphör, finns det all anledning att ta till vara de kunskaper och erfarenheter som fonden skaffat på sig. Vi håller det inte för uteslutet att medel, som tillhandahålls på det sätt som fondmedlen gjort, kanske har den allra bästa effekten för att åstadkomma förbättringar i arbetsmiljön.
Frågor om stimulanser till arbetsgivare, som vidtar arbetsmiljöförbättrande åtgärder, skall utredas av sjuk- och arbetsskadeberedningen. Oavsett vilket resultat beredningen kommer till, är det angeläget, att redan nu finna metoder för att tillvarata Arbetslivsfondens erfarenheter.
9. Utvärdering och utveckling av medicinsk metodik
Behandlingsmetodernas betydelse för vård- och försäkringskostnader har underskattats i Sverige.
Långa sjukskrivningar har ofta sin grund i dåligt utvecklade metoder för den rent medicinska behandlingen av personerna i fråga.
Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU), som är ett nationellt organ tillskapat år 1987 på socialdemokratiskt initiativ, har till uppgift att verka för en tvärvetenskaplig utvärdering av det medicinska handlandet, när det gäller såväl dagens metoder som nya och ännu inte etablerade. Det handlar inte bara om de rent sjukvårdsmässiga aspekterna. SBU:s arbete syftar till att utforma kunskapsöversikter och synteser, där man belyser de samlade medicinska, ekonomiska, sociala och etiska konsekvenserna av de metoder sjukvården använder eller vill pröva.
SBU har sedan sin tillkomst producerat en rad rapporter på olika områden. Om de resultat som redovisas i rapporterna används i det medicinska behandlingsarbetet, finns stora besparingar inom räckhåll. Detta gäller då, förutom besparingarna inom den allmänna försäkringen, även minskade sjukvårdskostnader och framför allt minskat mänskligt lidande.
Vi har i våra budgetalternativ föreslagit ytterligare satsningar på SBU för utvärdering av behandlingsmetoder i sjukvården.
SBU brottas med vissa svårigheter att åstadkomma att de uppnådda resultaten får tillräckligt genomslag ute i det praktiska sjukvårdsarbetet -- i omhändertagandet av patienterna. Rapporterna presenteras regelbundet vid sammankomster med olika personalkategorier inom sjukvården. SBU ger också ut särskild information till landstingsvärlden. Framför allt ligger emellertid svårigheterna på den personella sidan. Det finns inte tillräckligt antal människor, som kan sprida kunskaperna regionalt över landet. Mot den bakgrunden bör särskilda ansträngningar göras för att rekrytera regionala förmedlare av innehållet i SBU:s rapporter.
10. Kampanjer mot belastningsskador och psykisk ohälsa
Belastningsskadorna har ökat kraftigt i antal. Arbetsmiljöer och arbetsmetoder, som tidigare bedömts vara relativt ofarliga ur skadesynpunkt, har visat sig i allt högre utsträckning leda till belastningsskador av olika slag. Sådana skador orsakar idag en stor andel av sjukskrivningarna och förtidspensioneringarna.
Här handlar det i hög grad om det förebyggande arbetet. Mycken kunskap finns om skadliga arbetsmiljöer och vad man kan göra för att förhindra att skador till följd av olämplig belastning uppstår. En nationell kampanj bör därför genomföras, för att göra både arbetsgivare och arbetstagare mera medvetna om, vad som kan göras för att minska belastningsskadorna.
Ca 30 % av alla sjukskrivningar i landet hänförs till sådana diagnoser. Den möjliga besparingen uppskattades i 1991 års penningvärde till drygt 4 miljarder kronor.
Det är också angeläget att förbättra hälsan för psykiskt störda och samtidigt åstadkomma besparingar i socialförsäkringen. 60 % av alla nybeviljade förtidspensioner under år 1992 till personer, som var yngre än 30 år, hade psykisk störning som orsak. Av det totala antalet nybeviljade förtidspensioner under samma år var 17 % förorsakade av psykiska störningar. Kartläggningar, som genomfördes inom Psykiatriutredningen, visade att 30 % av dem som får förtidspension eller sjukbidrag skulle haft bättre funktionsförmåga med bra och tidigt insatt rehabilitering. I stor utsträckning erbjuds denna grupp inte någon rehabilitering över huvud taget.
Målsättningen bör vara, att 1 000 personer med psykiska störningar genom rehabiliterande åtgärder återförs i arbete under det kommande budgetåret. Detta innebär en minskad årlig kostnad för förtidspensioneringen på ca 100 miljoner kronor.
Vi föreslår riktade kampanjer för att komma till rätta med framför allt belastningssjukdomar och psykisk ohälsa.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att den snarast återkommer till riksdagen med ett samlat förslag till förebyggande och rehabiliterande åtgärder i enlighet med vad i motionen anförts.
Stockholm den 15 april 1994 Birgitta Dahl (s) Börje Nilsson (s) Lena Öhrsvik (s) Nils-Olof Gustafsson (s) Margareta Israelsson (s) Maud Björnemalm (s) Bengt Lindqvist (s) Widar Andersson (s)