med anledning av prop. 1993/94:159 Utvisning på grund av brott
En utlänning som döms för brott kan enligt vissa
förutsättningar, förutom den ordinarie påföljden för
brottet, dömas till utvisning ur landet.
Propositionen innehåller förslag om skärpta regler för
utvisning i samband med brott. Idag krävs att brottet skall
kunna leda till fängelse i mer än ett år för att utvisning skall
kunna komma i fråga. Enligt förslaget i propositionen skall
det vara tillräckligt att brottet kan leda till fängelse för att
utvisning skall kunna komma i fråga. Handlar det om
mindre allvarliga brott krävs emellertid att brottsligheten är
systematisk eller upprepad samt att påföljden bestäms till
hårdare straff än böter.
Brottets svårighetsgrad
Vi socialdemokrater anser att utländska medborgare
som begått grova brott i vårt land skall kunna utvisas ur
landet. Förslaget i propositionen innebär dock en kraftig
skärpning av reglerna för utvisning på grund av brott. Vi
kan inte ställa oss bakom regler, som gör det möjligt att
utvisa personer som fällts för exempelvis olovlig körning,
rattfylleri och snatteri. Detta kan nämligen bli resultatet av
de föreslagna reglerna.
I propositionen anges att ett beslut i många fall medför
ingripande konsekvenser såväl för den som berörs som för
hans eller hennes familj. Det måste, också enligt
propositionen, finnas proportioner mellan brottet och de
rättsverkningar, som brottet får för den enskilde. Förslagen
i propositionen innebär enligt vår uppfattning inte rimliga
proportioner i det här avseendet. Straffrättslagstiftning,
eller som i detta fall särskild rättsverkan av brott, måste
vara tydlig och innebära förutsebarhet för den enskilde.
Den oklarhet på dessa punkter och de glidningar i
formuleringarna, som propositionen präglas av, ger inte
sådan förutsebarhet, när det gäller hur olika typer av
brottslighet skall bedömas. Vi motsätter oss därför den
föreslagna skärpningen av regelsystemet.
Domstolarnas behandling av frågan om utvisning
Propositionen behandlar vidare domstolarnas hantering
av frågan om utvisning. Även i fortsättningen föreslås gälla,
att domstolen skall ta upp frågan om utvisning oberoende
av om det finns något yrkande om detta. Åklagaren bör
dock enligt förslaget så snart det är möjligt ange sin
inställning i utvisningsfrågan.
Som framgår av utlänningsförordningen skall rätten, när
det uppkommer fråga om utvisning, hämta in ett yttrande
från Statens invandrarverk (SIV) angående eventuella
hinder mot verkställigheten av ett eventuellt
utvisningsbeslut. I många fall har det då inträffat, att
domstolen antingen haft tillgång till uppgifter som SIV
saknat, eller att man fått begäran om yttrande så sent inför
en huvudförhandling, att det inte varit möjligt att utforma
ett genomarbetat yttrande. Det är därför enligt vår
uppfattning mycket betydelsefullt, att kontakten med SIV
tas på ett mycket tidigt stadium i utredningen. I avsaknad
av en ordentlig utredning från SIV, som har den erforderliga
kompetensen på det här området, sätts rättssäkerheten i
fara. Vi vill därför betona det angelägna i att kontakten
mellan utredningen i ett brottmål där en utlänning är
inblandad och SIV tas redan i inledningen av en sådan
utredning.
Beaktande av utvisning som men vid straffmätning och
påföljdsval
I propositionen föreslås inga ändrade regler av den
gällande ordningen beträffande straffmätning och
påföljdsval av en utlänning som utvisas ur landet.
Regeringen för dock ett resonemang om alternativa
domslut i fråga om påföljden, med och utan utvisning.
Vi anser för vår del att utvisningsfrågan bör bedömas
separat i förhållande till påföljden i övrigt. Möjligheten att
utvisa en person kan ibland vara beroende av situationen i
hemlandet när straffet avtjänats. Om man tar hänsyn till det
men, som en utvisning innebär vid straffmätningen och
utvisningen sedan inte kan verkställas blir resultatet
orimligt. Frågan bör därför enligt vår uppfattning
överlämnas till Straffsystemkommittén (Ju 1992:07) som har
till uppgift att se över påföljdssystemet.
Häktning
Förslaget i propositionen innebär att domstolarna ges en
möjlighet att häkta personer i samtliga fall där domstolen
förordnat om utvisning och det finns risk för att den
misstänkte undandrar sig utvisning.
Regeringen hänvisar i propositionen till att såväl FN:s
konvention om medborgerliga och politiska rättigheter som
den europeiska konventionen om de mänskliga
rättigheterna innehåller förbud mot s.k. obligatorisk
häktning. Med obligatorisk häktning menas att blotta
misstanken om ett visst brott är tillräcklig för häktning. Men
man anser att den föreslagna regeln inte innebär
obligatorisk häktning.
Idag måste det vara fråga om ett brott för vilket det
stadgas minst ett års fängelse i straffskalan, för att häktning
skall kunna komma i fråga. Vi anser att den föreslagna
skärpningen av reglerna innebär att gränsdragningen mot
vad som kan betraktas som obligatorisk häktning riskerar
att suddas ut med regeringens förslag. Vi motsätter oss
därför den föreslagna ändringen i rättegångsbalken.
Utredning
Propositionen innehåller en rad förslag, som skärper
regelsystemet för utländska medborgare som befinner sig i
Sverige.
Vi anser inte att en tillräcklig analys gjorts angående
behovet och konsekvenserna av de förändringar som
regeringen föreslagit på det här området. Hela frågan bör
därför bli föremål för en fördjupad utredning av hur
reglerna hittills har tillämpats och i vilken mån de lämnar
utrymme för godtycke och olikformig rättskipning. Först
sedan en sådan utredning genomförts blir det möjligt att ta
ställning till, vilka åtgärder som behöver genomföras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår proposition 1993/94:159,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en fördjupad
utredning av de frågor som tas upp i propositionen.
Stockholm den 11 april 1994
Birgitta Dahl (s)
Börje Nilsson (s)
Lena Öhrsvik (s)
Nils-Olof Gustafsson (s)
Margareta Israelsson (s)
Maud Björnemalm (s)
Bengt Lindqvist (s)