med anledning av prop. 1993/94:159 Utvisning på grund av brott
Utvisningsutredningen har arbetat under kort tid. En del
av utredningens förslag är inte väl avvägda.
I propositionen har ett flertal av utredningsförslagen
ändrats på ett sätt som bättre tillgodoser krav på
rättssäkerhet och humanitet. Ytterligare förbättringar är
dock påkallade.
1. Risk för fortsatt brottslighet samt brottets allvarlighet
Jag delar lagrådets synpunkter (sid. 45) fullt ut att det är
olämpligt att särbehandla vissa arter av brott.
Utvisning bör sålunda inte kunna komma i fråga även
vid brott av lägre svårighetsgrad än vad som krävs enligt
nuvarande ordning. Regeringsförslaget i denna del bör ej
genomföras.
Vidare bör tidigare åtalsunderlåtelser och
strafförelägganden beaktas vid bedömning av
återfallsrisken med stor restriktivitet.
Stor återhållsamhet bör också iakttas då det gäller att
presumera att en utlänning kommer att fortsätta med annan
brottslig verksamhet än den han eller hon är dömd för.
Detta bör framgå av motiven till lagbestämmelserna.
2. Domstolens behandling av frågan om utvisning
Domstolen bör inte pröva fråga om utvisning med
mindre än att yrkande därom framställs av åklagaren.
Yttrande från SIV bör inhämtas så snart yrkande om
utvisning framställts.
Jag instämmer i regeringsförslaget att eventuellt yrkande
om utvisning bör ske snarast och senast i stämningsansökan.
Den åtalade skall väl kunna förbereda sig inför ett
utvisningsyrkande. Det skall inte kunna komma som en
överraskning för den åtalade att domstolen ex officio prövat
frågan utan ett särskilt yrkande.
För att rida spärr mot en sådan ordning behövs en
lagregel som innebär att domstolens rätt att pröva frågan
om utvisning begränsas till de fall då ett särskilt yrkande
framställs av åklagaren.
Detta är ett rimligt rättstrygghetskrav.
3. Beaktande av utvisning som men vid straffmätning
och påföljdsval
Slutligen vill jag endast instämma i regeringens
bedömning att det för närvarande inte finns några skäl att
ändra gällande ordning om beaktande av utvisning som men
vid straffmätning och påföljdsval.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts
beslutar att utvisning inte bör kunna komma i fråga även vid
brott av lägre svårighetsgrad än vad som krävs enligt
nuvarande ordning,
2. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts
beslutar att tidigare åtalsunderlåtelser och
strafförelägganden bör beaktas med restriktivitet vid
bedömning av återfallsrisken,
3. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts
beslutar att återhållsamhet bör iakttas då det gäller att
presumera att en utlänning kommer att fortsätta med annan
brottslig verksamhet än den han eller hon är dömd för,
4. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts
beslutar införa en lagregel som innebär att domstolens rätt
att pröva frågan om utvisning begränsas till fall då särskilt
yrkande framställts av åklagare.