med anledning av prop. 1993/94:93 Förändrat ersättningssystem för vuxentandvård
Sammanfattning
Propositionen går ut på att riksdagen godkänner de
föreslagna riktlinjerna för ett nytt ersättningssystem för
allmäntandvård. Systemet innebär i princip att ersättningen
från sjukförsäkringen för allmäntandvården lämnas enligt
två parallella ersättningssystem, premietandvård och
åtgärdstaxa.
Vi motsätter oss införandet av ett system med
premietandvård. Vi föreslår fri etablering av tandläkare,
förbättrad hemtandvård, minskade tandvårdskostnader för
de s k fattigpensionärerna och sänkning av subventionerna
i fråga om implantat. Vidare menar vi att vuxentandvården
hos landstingen inte ska skattefinansieras. Landstingets
myndighetsroll och vårdarroll måste särskiljas. Fri
etableringsrätt för specialister. Det bör råda fri konkurrens
inom barn- och ungdomstandvården.
Bakgrund
År 1974 infördes ersättning för tandvård från allmänna
försäkringskassan. Dessförinnan tillämpade
privattandläkarna en fri arvodessättning som var
prestationsrelaterad. Inom folktandvården tillämpades en
av Kungl. Maj:t fastställd taxa vars arvoden i stort sett var
baserade på styckepriser. Landstinget fick vid behov
tillskjuta medel.
Samhällets totala kostnader för tandvård beräknas för
närvarande uppgå till drygt 11 miljarder kronor per år. Det
innebär att tandvårdskostnaderna per individ och år uppgår
till närmare 1 300 kronor, vilket är en internationellt mycket
hög kostnad som i Europa bara överträffas av Tyskland!
Patienter, sjukförsäkring och landsting svarar vardera för ca
en tredjedel av kostnaderna.
Från 1991 finns en beräkning på kostnaderna av
vuxentandvården. Den uppgick till knappt 9 miljarder
kronor. Härav finansierades drygt 4 miljarder genom
tandvårdsförsäkringen och knappt 4 miljarder via
patientavgifter. Därutöver redovisade landstingen
nettokostnader för vuxentandvården på drygt 700 miljoner
kronor, eftersom folktandvården -- till skillnad från
privattandvården -- inte enbart finansieras genom
försäkringsersättning och patientavgifter. (Källa:
Folktandvårdens kostnader och intäkter 1991,
Landstingsförbundet)
Försäkringsutgifterna för tandvård var 699 miljoner
kronor 1974 och ökade därefter årligen till 4 211 miljoner
kronor 1991 för att därefter sjunka till 3 650 miljoner kronor
1993.
Idag utges tandvårdsersättning med 30 % av arvodet upp
till 3 000 kronor, med 50 % för arvoden mellan 3 000 och 7
000 kronor samt med 75 % för arvoden därutöver. För ädla
metaller som ingår i tandtekniskt arbete beräknas
tandvårdsersättning endast på halva arvodet. I
propositionen föreslås en självrisk på 750 kronor för
konserverande behandlingar och proteser och därefter ges
en försäkringsersättning på 50 % av arvodet. Det nya
ersättningssystemet som enligt förslaget avses träda i kraft
tidigast den 1 juli 1994 skall utformas så att
försäkringsutgifterna för budgetåret 1994/95 kan reduceras
med 600 miljoner kronor i förhållande till innevarande
budgetår. Hur denna besparing skall gå till framgår icke.
Nej till premietandvård
I propositionen föreslås att ersättningen från
sjukförsäkringen för tandvård skall kunna lämnas enligt två
parallella ersättningssystem. Dels ett system med
åtgärdsbaserad taxa, dels ett system med s.k.
premietandvård. Vid premietandvården lämnar
försäkringskassan till vårdgivaren en av regeringen
fastställd årlig ersättning för varje sådan patient.
Ersättningen varierar beroende på patientens ålder.
Patienten betalar en årlig fast avgift (premie) som
vårdgivaren bestämmer.
Ett motiv för införande av premietandvården är enligt
regeringen att det föreligger skillnader i
försäkringsersättningen per individ mellan
storstadsområdena och övriga landet. Statistiken är
missvisande och det går inte heller att dra så bestämda
slutsatser av den som regeringen gör. I statistiken förbises
bl a från inpendlingen i storstadsområdena och det
förhållandet att andelen av befolkningen som erhåller
tandvård skiljer sig åt i olika delar av landet.
Förslaget om premietandvård har bl a kritiserats av de
sakkunniga remissinstanserna RFV, Socialstyrelsen och
Konkurrensverket. Även privattandläkarnas organisation
har avstyrkt förslaget.
Konkurrensverket noterar bl a att en förutsättning för att
ett modifierat försäkringssystem skall kunna införas är att
man först utjämnar skillnaderna i konkurrensvillkoren
mellan folktandvården och privata vårdgivare.
I det föreslagna åtagandet ingår att tandläkaren utför de
tandbehandlingar som är nödvändiga. Här föreligger en
uppenbar risk för att patienten ej får den tandvård som
behövs. Om man förenklar det hela innebär
premietandvården att tandläkarens ersättning blir mindre
ju mer vederbörande arbetar. Det finns en påtaglig risk för
underbehandling.
Det saknas vetenskapligt stöd för att ett system med fast
ersättning per individ främjar tandhälsan.
Premietandvården innebär att privata småföretagare blir
försäkringsgivare. Sannolikt är företagen för små för att
kunna ikläda sig en sådan försäkringsrisk.
I vart fall måste pågående försöksverksamhet i
Göteborgs och Bohus län och Kristianstad utvärdera innan
beslut fattas om införande av premietandvård.
Vi motsätter oss därför införandet av ett system med
premietandvård.
Fri etablering av tandläkare
Det är idag närmast omöjligt att få ansluta sig till
försäkringskassan annat än för att ersätta en tandläkare som
slutat. Endast ett mycket litet antal tandläkare arbetar helt
utanför försäkringssystemet.
Hemtandvård
Vi finner det sorgligt att många tandläkare idag går
arbetslösa samtidigt som det finns att stort icke tillgodosett
behandlingsbehov hos många äldre. Vi anser att de med
svag ekonomi eller de som av andra skäl har svårigheter,
måste ges en reell möjlighet att få god tandvård. Det finns
idag redan tandläkare som på eget initiativ ägnar sig åt
hemtandvård och vi anser att detta eftersatta område måste
understödjas.
Minska tandvårdskostnaderna för de s k
fattigpensionärerna
Man bör även minska kostnaderna för tandvård för våra
s.k. fattigpensionärer. Det är inte anständigt att många
måste gå till det sociala när t.ex. en helprotes måste bytas
ut! De ändringar av tandvårdstaxan som föreslås i
propositionen skulle ytterligare fördyra tandvården för
denna kategori vilket vi med bestämdhet motsätter oss.
Nej, istället bör man minska kostnaderna för våra äldre
med de lägsta pensionerna.
Hur man bäst kan nå de bäst behövande bör närmare
utredas eftersom vissa med låga pensioner t.o.m. innehar
stora förmögenheter. En möjlighet är att införa ett system
med behovsprövad ersättning efter ansökan till
försäkringskassan. En annan väg som bör prövas är att hel-
och delproteser ges en högre försäkringsersättning än 50 %,
alternativt överföres till det särskilda högkostnadsskyddet.
Implantat
Ett annat område som man bör titta närmare på är
behandlingen med implantat där det kan röra sig om
subventioner från sjukförsäkringen på 35 000--70 000
kronor till enskilda patienter som sällan tillhör de svaga
grupperna i samhället. Ekonomiskt svaga grupper har
nämligen inte råd med en egenavgift på 15 000-30 000
kronor som implantat, i den ena eller båda käkarna, kostar
patienten. En avveckling av dessa generösa subventioner på
implantat skulle utan tvekan även tvinga fram en
välbehövlig priskonkurrens, som försäkringen idag satt ur
spel.
Vuxentandvården hos landstingen får inte finansieras
med skatter
Landstingsförbundet har nyligen i en undersökning, som
för övrigt inte kommenteras i propositionen, konstaterat att
35 % av folktandvårdens kostnader för vuxentandvården
täcks via landstingsskatten. Därtill kommer att landstingen
äger rätt att lyfta moms vilket inte de privata vårdgivarna
kan göra.
Den allmänna vuxentandvården hos landstingen måste
bedrivas så att den kan finansieras enbart via de intäkter
som erhålles från tandvårdsförsäkringen och motsvarande
patientavgifter.
Särskilj landstingets roller
Det är nödvändigt att myndighetsuppgifter och
rörelseverksamhet för tandvården särskiljs inom
landstingen.
Specialisttandvård
Vad beträffar specialisttandvård föreslås att nuvarande
ersättningssystem skall behållas. Idag har landstinget ansvar
för specialisttandvården och endast 70 av 430 specialister är
verksamma inom enbart privattandvården. Vi anser att
privata specialister bör kunna få etablera sig fritt.
Fri konkurrens i fråga om barn- och ungdomstandvården
Idag är det varje landstings skyldighet att avgiftsfritt
tillhandahålla tandvård för barn och ungdom upp till och
med det år de fyller nitton år. Denna tandvård finansieras
således helt med landstingsskatt och därför kan inte
riksdagen tvinga landstingen att man erbjuder
privattandläkare att fritt konkurrera på denna marknad.
Idag har endast 5 landsting anlitat privattandläkare. Vi
menar att detta är fel. Antalet är för lågt. Privattandläkarna
måste få reella möjligheter att konkurrera på samma villkor
som folktandvården i fråga om barn- och
ungdomstandvården. Det måste skapas förutsättningar för
fri konkurrens. Folktandvårdens monopolställning måste
brytas. Barn och ungdomar måste garanteras rätt till fritt
tandläkarval.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår förslaget om att godkänna
riktlinjer för ett nytt ersättningssystem,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fri etablering av tandläkare,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hemtandvård,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om minskade tandvårdskostnader
för s.k. fattigpensionärer,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att begränsa subventionerna för
implantat,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att vuxentandvården hos
landstinget skall finansieras enbart med
tandvårdsförsäkring och patientavgifter,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att särskilja landstingets roller,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fri etableringsrätt för
speicalisttandvård,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fri konkurrens i fråga om barn-
och ungdomstandvården.
Stockholm den 27 januari 1994
Ian Wachtmeister (nyd)
Arne Jansson (nyd)
Leif Bergdahl (nyd)