Välfärdspolitiken har många uppgifter. En av dess
uppgifter är att ur samhällets produktionsresurser skapa
och fördela ett utrymme för social och ekonomisk trygghet
för olika grupper av medborgare. Vår välfärdspolitik är
solidariskt finansierad och omfördelar resurserna mellan
unga och gamla, mellan friska och sjuka, mellan barnlösa
och barnfamiljer och mellan bättre och sämre bemedlade.
Det är alltså en generell välfärd vi förespråkar. I
länder där välfärdspolitiken är mindre generell får
medborgarna avsätta en större del av sitt privata
konsumtionsutrymme för sådana ändamål -- om de har råd.
Riskerna ökar därmed för att stora gruppers
trygghetsbehov inte kan tillgodoses annat än på en låg
basnivå.
En annan av välfärdspolitikens uppgifter är att fungera
som motor i samhällets produktionsprocess. En god
familjepolitik skapar goda villkor för de nya generationer,
som skall bära upp den framtida produktionen och
finansiera framtida välfärd. Genom barnomsorg,
utbildning, arbetsmarknadspolitik och rehabilitering
tillgodoses behoven av arbetskraft. Enhetliga
socialförsäkringssystem med lika regler över hela
arbetsmarknaden innebär inte bara att invånarnas köpkraft
kan upprätthållas vid barnafödande, sjukdom och
arbetsskada utan också att människor kan röra sig fritt över
hela arbetsmarknaden utan att behöva oroa sig för att tappa
intjänade rättigheter. Pensioner och andra transfereringar
ger inte bara trygghet utan också köpkraft till gagn för det
svenska näringslivet.
En tredje uppgift för välfärdspolitiken är att fungera som
enande nationell kraft. En välfärdspolitik, som ger alla rätt
till förmåner i stället för allmosor till ett fåtal, kan lättare
försvaras av folkets flertal och innebär därmed ett bättre
stöd åt de allra svagaste grupperna i samhället -- också i
tider av kris. I ett samhälle där olika grupper byggt upp egna
privata lösningar kommer värnet av dessa lösningar i första
rummet, och beredskapen att ställa upp för de svagare i
andra hand. Risken för segregation och social oro blir
betydligt större i ett sådant samhälle.
Riktlinjer för en reformering av
socialförsäkringssystemen
Under en lång följd av år med ekonomisk tillväxt har
välfärdspolitiken byggts upp. Det måste vara möjligt att
utforma en rättvist fördelad välfärdspolitik som håller inför
framtiden -- också i tider av ekonomisk stagnation eller
tillbakagång -- med långsiktig balans mellan inkomster och
utgifter och för trycket av en alltmer internationaliserad
ekonomi. Välfärdspolitiken har olika uppgifter och måste
utformas med hänsyn härtill. Ingrepp i de ursprungliga
principerna för trygghetssystemen får oundvikligen följder
för produktionens funktionssätt och för den nationella
sammanhållningen kring välfärdspolitiken.
Vår utgångspunkt för motionen är att de grundprinciper
som varit vägledande för den svenska välfärdspolitiken
sedan decennier utgör en omistlig del av vårt lands
utveckling hittills och i framtiden. För att kunna
upprätthålla principerna om en solidariskt finansierad
generell välfärdspolitik med en förmånsnivå, som
minimerar såväl behovet av privata särlösningar som
socialhjälp, krävs dock en omfattande strukturomvandling
av den offentliga sektorn och de transfereringssystem som
byggts upp för att administrera välfärdspolitiken. Därmed
kan ett ekonomiskt utrymme på sikt skapas för att också i
fortsättningen kunna upprätthålla en välfärdspolitik av hög
klass.
Vi eftersträvar enkla, tydliga försäkringssystem, som
träder in i olika livssituationer -- i samband med
havandeskap, föräldraskap, sjukdom, arbetslöshet,
ålderdom etc. På en rad av de aktuella försäkringsområdena
pågår f.n. utredningar och översyner, som bl.a. syftar till att
åstadkomma de förenklingar av systemen, som vi
eftersträvar. Vi vill inte föregripa resultatet av dessa. Men
vi vill ange vissa riktlinjer, som vi anser bör vara vägledande
i arbetet.
I motionen föreslår vi förändringar när det gäller
organisation och inriktning av verksamheter för
socialförsäkringarnas, hälso- och sjukvårdens,
företagshälsovårdens och primärkommunernas del. Syftet
är att bättre anpassa välfärdspolitiken till samhällets nya
förutsättningar. Det är utomordentligt viktigt att säkerställa
våra trygghetssystem för framtiden. Syftet är också att
stärka de krafter som motverkar ohälsa och som främjar ett
aktivt liv. Ett sådant angreppssätt innebär förbättringar i
den enskildes möjligheter att återgå i arbete, vilket i sin tur
innebär förbättrad ekonomi för honom eller henne och
samtidigt besparingar för olika delar av samhällsekonomin.
Få om några andra åtgärder i samhället har båda dessa
egenskaper samtidigt. Det enda verksamma medlet för att
nå dessa effekter är enligt vår mening att angripa orsakerna
till att människor slås ut i dessa avseenden. Vi föreslår
därför en rad konkreta åtgärder på detta område.
Sjuk- och arbetsskadeförsäkringen
Våra socialförsäkringar utgör mycket väsentliga inslag i
det svenska trygghetssystemet, den sociala välfärden. Även
ett väl utvecklat socialförsäkringssystem behöver emellertid
revideras kontinuerligt och anpassas till nya förutsättningar
som gäller. Mot den bakgrunden träffade vi
socialdemokrater en uppgörelse med regeringen hösten
1992 vad gäller sjuk- och arbetsskadeförsäkringen. I
uppgörelsen beslöts att en beredning skulle tillsättas i syfte
att reformera sjuk- och arbetsskadeförsäkringen och
förtidspensionsförsäkringen och föra ut dem från
statsbudgeten. Inför det viktiga arbetet, som beredningen
nyligen har påbörjat, vill vi ange de principer, som vi anser
bör vara grundläggande för en ny sjuk- och
arbetsskadeförsäkring.
Vi vill ha en sammanhållen försäkring. I denna skall
förutom sjuk- och arbetsskadeförsäkringen även
försäkringen för förtidspension ingå. Genom att fastare
knyta arbetsmarknadens parter till dessa försäkringar
förstärks arbetslinjen i försäkringarna. Det innebär vidare,
vilket är mycket betydelsefullt, en övergång från passivt
kontantstöd till aktivt förebyggande och rehabiliterande
arbete för att snabbt få tillbaka människor i arbete och
mänsklig gemenskap.
De grundläggande kraven på en reformerad försäkring
bör enligt vår uppfattning vara:
1. En ny försäkring skall vara generell i den meningen
att grundvillkoren för rätt till ersättning skall regleras i lag.
Försäkringen skall omfatta alla i åldern 16 -- 65 år, alltså
även personer som står utanför arbetsmarknaden.
Branschtillhörighet eller facklig tillhörighet skall således
inte påverka utformningen av försäkringen. På så sätt
undviks att någon eller några grupper kan tjäna på att
stänga ute andra från försäkringssystemet. Om
långtidssjuka och handikappade särskiljs i ett eget system,
kommer deras möjligheter att få tillträde till
arbetsmarknaden att försvåras. Någon hälsoprövning för
rätt till tillträde till försäkringen får inte förekomma.
2. Det är viktigt, att systemet hålls samman finansiellt
och organisatoriskt, samt finansieras solidariskt och
heltäckande över en konjunkturcykel.
3. Vi förordar en inkomstrelaterad ersättning. Sjuk- och
arbetsskadeberedningen bör diskutera ersättningsnivåernas
storlek. De skall självklart vara så höga, att kompletterande
ersättningar inte behövs. Detta gäller såväl kompletterande
försäkringar som ersättning i form av socialbidrag. Man
skall inte tvingas att gå ifrån hus och hem om man drabbas
av sjukdom eller arbetslöshet. Ersättningen måste vara så
utformad, att sjukdom eller föräldraskap inte automatiskt
leder till socialbidragsberoende. Effekten blir då att medel
måste tas från angelägna verksamheter på det sociala
området i kommunerna. Ett sådant system anser vi vara
främmande för ett välfärdssamhälle.
4. Den skall ha ett tydligt fördelningspolitiskt inslag. Vi
anser det vara en självklarhet, att de som är bättre gynnade
i samhället vad ekonomi och hälsa beträffar aktivt bidrar till
att bekosta försäkringen för dem som är sämre gynnade i
det avseendet.
5. Vi vill hävda arbetslinjen i försäkringen.
Viktiga inslag i försäkringen skall därför vara satsningar på
förebyggande och rehabiliterande insatser. I detta
inkluderas en lagstadgad företagshälsovård, som är särskilt
lämpad att handha dessa uppgifter.
6. Försäkringen skall långsiktigt bära sina egna
kostnader. Åtgärden att lyfta ut försäkringen ur
statsbudgeten får till följd att underskott ej skall täckas ur
budgeten och överskott ej tillföras densamma. På så sätt
skyddas försäkringen mot ingrepp av olika slag för att täcka
underskott på andra ställen i budgeten. Samtidigt förstärks
parternas ansvar för försäkringens inkomster och utgifter.
7. Systemet måste också innehålla erforderliga resurser
för metodutveckling och forskning som syftar till att
långsiktigt hålla tillbaka ohälsa. Riksförsäkringsverkets
båda sjukhus i Nynäshamn och Tranås samt den särskilda
avdelningen vid Mitthögskolan i Östersund utgör värdefulla
resurser på det här området. Även enskilda
försäkringskassor har gjort betydande insatser i det
avseendet.
8. Försöksverksamheter av olika slag på det
rehabiliterande och förebyggande området bör
genomföras. Riktade insatser mot de stora och utbredda
arbetssjukdomarna måste till. Försäkringskassorna har
under senare år fått särskilda medel för köp av
rehabiliteringsinriktade tjänster inom t.ex. AMI och vid
s.k. ryggskolor. Den verksamheten bör fortsätta och
utvärderas löpande.
9. Uppbyggnaden av finansieringen skall ske successivt,
genom avgifter. Grundprincipen skall vara att
finansieringen sker genom solidariskt beräknade
egenavgifter, som tas ur kommande löneutrymme. Vi
återkommer till hur dessa socialavgifter skall utformas.
Vad särskilt beträffar arbetsskadeförsäkringen vill vi
hävda följande principer:
1. Arbetsskadeförsäkringen har sedan den infördes haft
ett skadeståndsrättsligt inslag. Detta bör få genomslag
också i en reformerad försäkring. Fr.o.m. den 1 januari
1993 gäller kraftigt skärpta krav på orsakssamband för att
få en skada godkänd som arbetsskada. Den 1 juli 1993
avskaffades den särskilda arbetsskadesjukpenningen. Båda
dessa åtgärder har genomförts utan någon analys av
effekterna. Vi socialdemokrater är och har varit principiellt
emot de förändringar som regeringen genomfört angående
arbetsskadeförsäkringens ersättningsnivåer.
Förändringarna har inte tagit hänsyn till försäkringens
speciella bakgrund och konstruktion. Resultatet har blivit
en återgång till de förhållanden som gällde långt tillbaka i
tiden, med risk för långdragna och dyrbara
skadeståndsprocesser i allmän domstol. De
samhällsekonomiska besparingarna blir begränsade.
Processerna ökar också osäkerheten i ersättningsfrågan för
den enskilde samtidigt som effekterna för personer som
skadas i sitt arbete kan bli betydande.
2. Krisuppgörelsen från hösten 1992 omfattade bl.a.
vissa förändringar i kompensationsnivån inom
sjukförsäkringen. Dessa förändringar skulle också få
genomslag inom arbetsskadeförsäkringen till följd av den
förlängda samordningstiden med sjukförsäkringen.
Regeringen har sedan dess, mot vår vilja, genomfört att
arbetsskadesjukpenningen tagits bort. Detta har medfört,
att även personer som skadats i sitt arbete fått ersättning
med 70 % av inkomstbortfallet om sjukfallet varat mera än
ett år. Ett sådant resultat av vår överenskommelse med
regeringen var aldrig avsedd från vår sida. En effekt av de
nya reglerna har vidare blivit en ökad belastning på
förtidspensionssystemet i och med att den som
långtidsskadats i arbete genom att välja förtidspension plus
livränta kunnat få full ersättning för sin skada.
3. Den utveckling som skett av praxis på
arbetsskadeområdet har medfört stora belastningar för
försäkringen -- inte minst kostnadsmässigt. Kostnaderna för
försäkringen har stigit från 1 813 miljoner kronor år 1985 till
11 614 miljoner kronor 1992. Arbetsskadefonden
redovisade ett ackumulerat underskott på 26 198 miljoner
kronor vid utgången av år 1992. En av orsakerna till de
ökade kostnaderna för försäkringen står att finna i en allt
generösare praxis vid bedömning av rätten till ersättning.
Mot den bakgrunden är vi beredda att se över
regeltillämpningen på det här området.
4. Enligt vår uppfattning har arbetsgivarna ett ansvar för
hur arbetsmiljön ser ut på den egna arbetsplatsen. Genom
olika åtgärder kan de motverka uppkomsten av
arbetsskador. Det är också bakgrunden till det
skadeståndsrättsliga inslaget i försäkringen.
Arbetsskadeförsäkringen bör precis som hittills i sin helhet
finansieras via socialavgifter från arbetsgivare och
egenföretagare.
Vi eftersträvar en större enhetlighet i
ersättningsnivåerna. De olika utredningar och översyner,
som f.n. genomförs på socialförsäkringsområdet, bör noga
pröva hur ersättningsnivåer och avgifter bör utformas för att
minimera behovet av tilläggsförsäkringar och socialhjälp
och för att främja en aktiv arbetslinje i socialförsäkringarna.
Socialavgifter
Finansieringen av det nuvarande försäkringssystemet är
svår att överblicka. Den åstadkommer inte heller att
arbetsmarknadens parter i tillräcklig grad tar hänsyn till
möjligheterna att finansiera försäkringarna inom ramen för
det befintliga löneutrymmet för att långsiktigt skapa balans
mellan utgifter och inkomster i försäkringen.
Den redovisning som sker av socialförsäkringens
finansiering i budgetpropositionen bidrar inte till att
klarlägga hur finansieringen sker. Enligt denna överstiger
inkomsterna för sjukförsäkringen (inkl. föräldraförsäkring
och närståendepenning) utgifterna med ca 14 miljarder
kronor för budgetåret 1994/95. I 19 kap. 2 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring anges att sjukförsäkringen
till 15 % skall finansieras via statsbidrag och återstoden via
socialavgifter och allmän sjukförsäkringsavgift. I budgeten
anges därför 15 % av de beräknade utgifterna som
statsbidrag under anslaget B 1 Bidrag till sjukpenning och
rehabilitering. I övrigt finns inga uppgifter om vart
överskottet i avgiftsinkomster tar vägen. Det är i själva
verket så att avgifterna tas in i statsverket via en
inkomsttitel och används för helt andra ändamål än de varit
avsedda för. En rimlig ordning bör enligt vår uppfattning i
stället vara att socialavgiften till en viss försäkringsgren
minskas när försäkringens finansiering så medger och att
det frigjorda avgiftsutrymmet överförs till andra delar av
socialförsäkringen som är underfinansierade. På så sätt
redovisas avgifterna på ett riktigare sätt utan att
budgetsaldot försvagas.
Socialavgifter betalas i huvudsak av arbetsgivare men
även av egenföretagare.
En viktig utgångspunkt för hur socialförsäkringen skall
finansieras är att bördorna skall bäras av dem som är friska
och har arbete, inte av dem som är sjuka, arbetslösa eller
skadade av arbetet. Det sätt på vilket egenavgiften till
sjukförsäkringen enligt riksdagsbeslutet om avgiften tas ut
har en helt oacceptabel fördelningsprofil. För den som har
låga inkomster blir avgiften kännbar. Däremot får
höginkomsttagare med 50 % marginalskatt genom den
valda konstruktionen fördelar som ej varit avsedda.
Avgiften är dessutom avdragsgill vid beskattningen.
Effekten av detta blir dubbel. Dels är låginkomsttagarens
marginalskatt väsentligt lägre, dels blir skattelättnaden
mindre i och med att den räknas på ett lägre belopp.
Vi anser därför att vissa regler gemensamt bör gälla för
uttaget av socialavgift.
För det första bör avgifterna vara fördelningspolitiskt
riktigt utformade. Detta innebär att avgifter bör tas ut i
förhållande till hela inkomsten. Något avgiftstak skall ej
finnas. Avgiften skall ej vara avdragsgill i
självdeklarationen. För det andra bör avgiftssystemet i så
stor utsträckning som möjligt stärka arbetslinjen i
försäkringen. Möjligheterna att införa differentierade
avgifter bör prövas. För det tredje och sista bör i samband
med den successiva övergången till egenavgifter hänsyn tas
till försäkringens utgifter för icke inkomstrelaterade
förmåner till personer som inte har någon förvärvsinkomst,
ersättning för tandvård och sjukvård m.m.
Uppföljning och utvärdering
Uppföljningen av fattade beslut är en mycket viktig del
i ansvaret för de beslut som fattas. Detta har också
aktualiserats under senare tid i och med det särskilda ansvar
som ålagts riksdagens utskott i detta avseende. Riksdagen
måste både på egen hand och tillsammans med ansvariga
myndigheter se till, att konsekvenserna av fattade beslut
analyseras. På så sätt ges också möjligheter att göra
erforderliga ändringar i beslut, som inte givit det avsedda
resultatet.
Under den nuvarande regeringens mandatperiod har
olika förändringar i försäkringen genomförts, som
medfört -- i vissa fall kraftiga -- försämringar för den
enskilde. Ofta har förändringarna genomförts under stor
brådska, vilket bl.a. kommit till uttryck i att förändringarna
inte beretts på sedvanligt sätt. I flera fall har man inte minst
mot bakgrund av den bristfälliga beredningen känt sig
nödsakad att i propositionen ange, att effekterna av de
genomförda förändringarna skall följas upp. Så har
emellertid inte skett i någon nämnvärd omfattning.
Socialförsäkringsutskottet har, för att förbättra brister i
uppföljningen av riksdagsbeslut, genomfört s.k. hearingar
på flera viktiga områden med representanter för olika
myndigheter och organisationer.
Vi anser mot den här bakgrunden, att den särskilda
beredningen om sjuk- och arbetsskadeförsäkringen inom
ramen för sitt arbete bör följa upp och granska effekterna
av riksdagsbesluten på följande områden.
Effekterna på förtidspensioneringen
Ett område som bör undersökas är vad som orsakat den
kraftigt ökade förtidspensioneringen de senaste åren.
Enligt uppgifter, som kom fram vid hearingen på det här
området, är detta i hög grad en följd av förändringar, som
genomförts på andra områden i socialförsäkringen samt av
en otillräckligt fungerande rehabilitering.
Förtidspensionering är givetvis ett resultat av det sociala
skyddsnät, som byggts upp för att den som drabbas av
sjukdom eller skada skall klara sig ekonomiskt. Men den
utgör samtidigt en form av utslagning från
arbetsmarknaden. Mycket mänskligt lidande döljer sig
därför bakom de ökade förtidspensionssiffrorna.
De ökade förtidspensionssiffrorna till följd av beslut på
andra områden inom och utom socialförsäkringen innebär
vidare, att tänkta besparingar reduceras högst avsevärt eller
till och med vänds i ett underskott. Det är därför viktigt att
olika ''smittoeffekter'' på försäkringsförmånerna övervägs
innan förslag läggs till förändringar i olika avseenden.
Regeringens politik, som lett till ökad arbetslöshet och
ökade orättvisor, har naturligtvis på så sätt bidragit till den
ökade förtidspensioneringen.
Karensdagen och sjuklöneperioden
Införandet av en karensdag i sjukpenningförsäkringen
var ett resultat av den s.k. krisuppgörelsen mellan
regeringen och Socialdemokraterna hösten 1992. Åtgärden
var avsedd att minska sjukförsäkringens utgifter för
sjukpenning. Så blev också fallet. Sjukpenningutgifterna
för korttidsfrånvaro har minskat kraftigt under år 1993.
Från olika håll har emellertid ifrågasatts, om detta är ett
resultat av en alltför låg toleranströskel när det gäller
sjukdomssymtom, som resulterar i frånvaro från arbetet hos
de försäkrade i ett försäkringssystem, som saknar
karensdagar.
Möjligheterna att kompensera sig för inkomstbortfall
vid korttidsfrånvaro från arbetet är knappast jämlikt
fördelade i arbetslivet. Olika tecken tyder på att frekvensen
av korttidssemester och ''arbete i hemmet'' har ökat
samtidigt som sjuktalet gått ned. Sådan frånvaro från
arbetsplatsen är lättare att använda i vissa typer av arbete
än i andra. Det finns därför anledning att göra en
uppföljning av hur reglerna om karensdag påverkat
beteendet hos olika grupper. Vidare kan det finnas
anledning att följa upp om sjukfallens längd påverkats av
karensdagen.
Ytterligare en anledning till att göra en uppföljning av
effekterna av karensdagen är den bristfälliga kännedom
som finns angående de korta sjukfallen över huvud taget.
Införandet av en sjuklöneperiod innebar, att ansvaret för
utbetalning av ersättning vid korttidsfrånvaro i stort sett
helt överfördes till arbetsgivarna. Trots att RFV gjort
upprepade ansträngningar att få arbetsgivarna att lämna
uppgifter om den typen av frånvaro är bristerna stora på det
här området. Det är därför enligt vår uppfattning
nödvändigt, att göra en uppföljning av den typ vi föreslagit.
De redovisade områdena där uppföljningen är mest
aktuell visar samtidigt på behovet av, att det alltid sker en
uppföljning av de beslut som fattas på
socialförsäkringsområdet. Alltför ofta har konsekvenserna
av de olika besluten varit ofullständigt analyserade. I första
hand ankommer det naturligtvis på regeringen att göra
sådana analyser i samband med att propositioner läggs på
det här området. Detta hindrar dock inte, att riksdagen
också har ett ansvar för uppföljning av de åtgärder som
beslutas. Vi vill därför betona det angelägna i, att det sker
en kontinuerlig uppföljning av olika beslut som fattas på
försäkringsområdet.
Effekter av utformningen av ersättningsnivåer och
avgifter
Det framåtsyftande arbetet är också mycket
betydelsefullt. Detta gäller inte minst i samband med olika
utredningar som genomförs beträffande den framtida
utformningen av vårt socialförsäkringssystem. I sådana
sammanhang är det viktigt att, som vi tidigare nämnt,
hänsyn tas till hur de olika försäkringssystemen påverkar
varandra vad beträffar förutsättningarna för rätt till
ersättning, ersättningsnivåernas storlek etc. Vi anser därför
att prognoser och analyser av effekterna av olika
förändringar på socialförsäkringsområdet måste vara en
naturlig del i allt utredningsarbete som bedrivs angående
försäkringssystemen.
Sjuk- och arbetsskadeberedningen bör, inför
reformeringen av socialförsäkringarna, noggrant pröva hur
ersättningsnivåer och avgifter bör utformas för att minimera
behovet av tilläggsförsäkringar och socialhjälp och för att
stimulera till förebyggande och rehabiliterande arbete.
Förebyggande arbete och rehabilitering
Ett av de viktigaste inslagen i förnyelsearbetet kommer
att bli det förebyggande arbetet. Vi har i vårt land på många
områden nått väldigt långt i det avseendet. Vår
förebyggande mödra- och barnhälsovård är unik i världen
genom att tidigt fånga upp behov av vård och social
omvårdnad. Den förebyggande tandvården har nått lysande
resultat genom att förbättra medborgarnas tandhälsa.
Trots detta kan man på många områden påvisa, att det
förebyggande arbetet är mycket eftersatt.
Vi vill därför under de närmaste åren genomföra en
satsning på att bättre samordna den förebyggande
primärvården med de verksamheter där barnen och deras
föräldrar finns, i föräldrautbildningen, i barnomsorgen och
i skolan.
En ökad satsning på förebyggande socialt arbete i våra
bostadsområden är angelägen. Det gäller också att satsa på
en bättre samordning av primärvården för äldre och
handikappade med den kommunala omsorgen för dessa
grupper.
Vi vill vidare bygga upp en företagshälsovård som
arbetar med förebyggande hälsovård och rehabilitering på
våra arbetsplatser. Den skall också delta aktivt i det
förändringsarbete som krävs för att utveckla
arbetsorganisationen mot ökad kompetens och
självbestämmande för de anställda.
Vi vill genomföra försöksverksamhet med
sammanslagna finansiella resurser och samverkan mellan
olika huvudmän som ett led i ett samordnat förebyggande
och rehabiliterande arbete för att förbättra arbetsmiljöerna
på de sämsta arbetsplatserna och minska ohälsan på några
av de mest utsatta orterna i landet. Såväl storstad som
glesbygd bör vara representerade.
Vi vill vidare genomföra en nationell kampanj mot
belastningsskadorna, en sjukdomsgrupp som svarar för en
stor del av sjukskrivningarna och förtidspensioneringarna i
vårt land.
Det är angeläget att öka arbetsmarknadens parters
ansvar för såväl kampen mot ohälsa som strävan till en
bättre arbetsmiljö. Rätt utformat kan ett nytt
försäkringssystem skapa de drivkrafter som behövs för att
arbetsgivare, fackliga organisationer och enskilda anställda
ska göra det som alla önskar i fråga om bättre arbetsmiljö,
rehabilitering och integration av grupper som på grund av
ohälsa stängs ute från arbetsmarknaden. Med gemensamma
intressen skapas förutsättningar för ett bättre
samhällsklimat och ett större samhällsansvar mellan
arbetsmarknadens parter, vilket är till förmån för samhället
i sin helhet. I ett sådant klimat ökar möjligheterna att
utveckla de anställdas kompetens och ansvar i arbetet,
något som både leder till ökad hälsa och stärkt produktivitet
för svenskt näringsliv och den gemensamma sektorn.
Den nya försäkringen måste också vara utformad så att
den stimulerar till arbete, utbildning och rehabilitering. Vi
vill därför genomföra en kraftsamling på förebyggande och
rehabiliterande insatser, vilket leder till en minskning av
ohälsan.
Vidare har det kunnat konstateras, att det i vissa fall har
funnits barriärer mellan olika myndigheter, som varit
verksamma på rehabiliteringsområdet. Vi vill därför betona
det angelägna i, att samarbetet mellan olika aktörer på
detta område förstärks.
Det är de långvariga sjukdomarna, som är mest
plågsamma för den enskilde och samtidigt dyrast för
samhället. De långa sjukskrivningarna föregås ofta av
upprepad korttidsfrånvaro. Många missbruksproblem,
sjukdomar och arbetsskador kan förhindras genom ett
aktivt förebyggande arbete och genom att skapa det goda
arbetet. De som ändå drabbas ska så snabbt som möjligt få
god vård och om möjligt rehabilitering till ett vanligt liv. Det
är viktigt, att den som drabbas av ohälsa ges nya chanser i
livet. Alltför många människor förtidspensioneras vid tidig
ålder, vilket naturligtvis är felaktigt. Det är också fel, att
människor blir sjukskrivna från allt arbete i stället för från
en viss typ av arbete. Samtidigt vill vi, att det skall finnas ett
krav på den som får ersättning från försäkringssystemet att i
mån av möjlighet ställa sig till förfogande för rehabilitering.
Erfarenheter från försöksverksamhet vid Malmöhus
allmänna försäkringskassa visar, att man genom att
fastställa bestämda mål för verksamheten, genom att vara
resultatinriktad och genom att ha en helhetssyn, kan nå
mycket långt på rehabiliteringsområdet. För varje extra
krona som satsades på försöksverksamheten fick samhället
drygt sex kronor tillbaka. Det finns alltså mycket att vinna
på en effektiv rehabilitering i reda pengar, men inte minst i
ökat personligt välbefinnande för den som rehabiliterats.
Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik
(SBU) har i sina rapporter påvisat brister i
behandlingsmetoder, anvisat förändrade rutiner och
därmed möjliggjort besparingar i vård och försäkring. SBU
påvisar i en rapport från år 1991 problemen med fenomenet
''ont i ryggen''. Det gäller bl.a. sambanden mellan
arbetsmiljö, sjukvårdens behandlingsmetoder och
kostnaderna i socialförsäkringen. 30 % av alla
sjukskrivningar i Sverige beror på ont i ryggen. Brister i
arbetsmiljö och behandlingsmetoder leder till onödigt
mänskligt lidande och onödiga kostnader i försäkringen och
i produktionsbortfall. Enligt SBU:s beräkningar kan
betydande samhällsekonomiska fördelar uppnås genom ett
förbättrat omhändertagande av patienter i denna grupp.
Enligt resultat som erhållits av program bestående av
noggrann undersökning, information, uppmuntran och
aktivering, har sjukskrivningstid förkortats och
förtidspensioneringarna minskat. Eftersom det handlar om
en så stor del av sjukskrivningarna och
förtidspensioneringarna, som kan hänföras till den här
diagnosen, kan besparingarna uppskattas till drygt 4
miljarder kronor redan i 1991 års penningvärde.
Genom att ta bort statsbidraget till företagshälsovården,
utan att samtidigt se till att arbetsgivarna ges skyldighet att
tillhandahålla en företagshälsovård av gott innehåll till sina
anställda, har regeringen undergrävt möjligheterna att
bedriva en effektiv sådan vård. Vi kräver därför en
lagstiftning på det här området, som skall gälla om avtal om
företagshälsovård inte kan träffas. Företagshälsovården bör
enligt vår uppfattning finansiera de aktiva åtgärder som
behövs för att den skall kunna fungera som ett effektivt
instrument i kampen mot ohälsan och för att behovet av
passivt kontantstöd skall kunna minimeras. Vi vill därför
pröva att inom ramen för systemet bygga upp en
obligatorisk företagshälsovård, samt resurser för
yrkesmässig rehabilitering. I detta inkluderas satsningar på
uppbyggnaden av en företagshälsovård, som är särskilt
lämpad att handha dessa uppgifter.
Vi socialdemokrater vill fortsätta att arbeta med att
utveckla arbetslinjen i socialförsäkringssystemet. Detta vill
vi åstadkomma genom förbättrade arbetsmiljöer, bättre
rehabilitering inom arbetslivet, det sociala området och
inom medicinen. Vi vill aktivera försäkringssystemen samt
utvärdera sjukvårdens behandlingsmetoder.
Målet är att åstadkomma förbättringar i arbetsmiljön
och rehabiliteringen, som kan ge ett bättre liv för enskilda
människor och samtidigt uppnå besparingar inom
socialförsäkringarna.
70-procentsnivån i sjuk- och arbetsskadeförsäkringen
Krisuppgörelsen från hösten 1992 innehöll bl.a. en regel
om att ersättningsnivån inom sjukpenningförsäkringen
skulle vara 70 % av den sjukpenninggrundande inkomsten
(SGI) efter 365 dagars sjukskrivning. Försäkringskassan
kan efter ansökan från den försäkrade besluta att
sjukpenning i stället skall utbetalas med 80 % av SGI:n. Ett
sådant beslut får meddelas för den som på grund av
sjukdom genomgår medicinsk behandling eller medicinsk
rehabilitering enligt en av försäkringskassan godkänd plan.
Den omständigheten att det var väntetid för en behandling
eller rehabilitering skulle enligt riksdagens uppfattning inte
leda till att ersättningsnivån sattes till 70 %.
Socialförsäkringsutskottet gjorde vid sin behandling
av regeringens förslag på den här punkten under våren 1993
med hänsyn till dessa bestämmelser den bedömningen, att
endast ett begränsat antal personer skulle drabbas av 70-
procentsnivån i sin försäkring. Vid sidan av krisuppgörelsen
har riksdagsmajoriteten emellertid beslutat att slopa den
särskilda sjukpenningen vid arbetsskada fr.o.m. den 1 juli
1993. Därmed tillkom en betydande grupp av
långtidssjukskrivna, både personer som var
långtidssjukskrivna till följd av en godkänd arbetsskada och
sådana som ännu inte fått sin rätt till ersättning enligt lagen
om arbetsskadeförsäkring prövad.
I samband med den hearing som
socialförsäkringsutskottet genomförde angående
tillämpningen av 70-procentsnivån framkom, att
Riksförsäkringsverket i sina anvisningar till
försäkringskassorna gjort en tolkning av de nya reglerna
som inte står i överensstämmelse med de intentioner som
utskottet uttryckt, framför allt vad avser personer som
väntar på behandling eller rehabilitering. Sammantaget
innebär detta, att antalet långtidssjukskrivna som fått sin
ersättningsnivå sänkt till 70 % har blivit väsentligt högre än
förväntat. Av de nytillkomna långtidssjukskrivna är det
emellertid idag flera som ansöker om och får ersättning på
80-procentsnivån. Riksförsäkringsverket räknar därför med
att besparingen kommer att minska under de kommande
åren.
Den 70-procentiga ersättningen har lett till ett ökat antal
förtidspensionärer, eftersom ersättningen för den enskilde
till följd av kompletterande avtalsförsäkringar då blivit
avsevärt förbättrad i jämförelse med sjukersättningen.
Detta innebär samtidigt i praktiken att dessa personer
undandras från den aktiva rehabilitering som bör vara målet
i sådana här situationer.
Om man gör felaktigt avvägda förändringar i
socialförsäkringssystemen kan detta leda till stora
kostnader, t.ex. om man vidtar åtgärder som styr bort från
en aktiv arbetslinje. En genomsnittlig förtidspensionär
beräknas under det kommande budgetåret ha en allmän
pension på ca 100 000 kronor (inkl. KBT). Om man till följd
av aktiva rehabiliteringsåtgärder lyckas få tillbaka 10 000
personer i arbete innebär detta en minskad pensionsutgift
på ca 1 miljard kronor. I stället får den enskilde egen
arbetsinkomst och kan försörja sig själv på denna. Detta är
bara en av de ekonomiska konsekvenser, som en lyckad
rehabilitering medför. Till detta kommer minskade
kostnader för hälso- och sjukvård, socialvård etc.
Försäkringskassornas prövning av ansökningar om rätt
till 80-procentig ersättning för långtidssjukskrivna beräknas
enligt Riksförsäkringsverkets egna uppskattningar
sysselsätta ca 200 årsarbetare hos kassorna till en årlig
kostnad av ca 50 miljoner kronor. Om dessa personer i
stället skulle sysselsättas i aktiva rehabiliteringsåtgärder,
kan stora besparingar göras i försäkringsutgifterna.
Exemplet från Malmöhuskassan visar på en besparing på ca
sex gånger det insatta beloppet, vilket i det här fallet skulle
motsvara 300 miljoner kronor.
Sammantaget innebär dessa överväganden, att en aktiv
satsning på rehabilitering, enligt vad vi anfört, skulle kunna
leda till betydande förstärkningar av försäkringssystemets
ekonomiska situation, som mer än väl uppväger
kostnaderna. Sett i ett längre perspektiv skulle vinsterna av
en övergång till aktiva insatser kunna bli mycket betydande.
Den nuvarande 70-procentsregeln leder således till
allvarliga sociala och administrativa problem. Vi kommer
därför omedelbart att påbörja ett arbete med att se över
villkoren för långtidssjukskrivna, dvs. de som är
sjukskrivna mer än 365 dagar. Den 70-procentiga
ersättningen till dessa grupper har lett till, att ett ökat antal
personer fått förtidspension och därmed undandras från
aktiv rehabilitering. Genom att utarbeta ett förslag om aktiv
rehabilitering vill vi pröva, om vi kan förändra
ersättningsnivåerna utan att det kostar mer för staten. Vi
återkommer med förslag i syfte att åstadkomma rimligare
villkor.
Tillämpning av reglerna om förtidspension för
handikappade
När de nya nivåerna inom förtidspensioneringen
genomfördes den 1 juli 1993 fick detta också effekter för de
handikappades situation. För full pension enligt de
nya reglerna krävs, att arbetsförmågan är fullständigt
nedsatt. Vid tillämpningen av dessa regler har man därför
använt sig av regelsystemet inom sjukförsäkringen. Arbete
som ger inkomster som uppgår till högst 6 000 kronor per år,
dvs. den lägsta gränsen för att få en sjukpenninggrundande
inkomst registrerad, påverkar således inte rätten till
pension.
Den praxis som utvecklats angående de nya
förtidspensionsnivåerna har i vissa fall lett till, att ideellt
arbete som utförts av förtidspensionärer i exempelvis olika
handikapporganisationer har påverkat pensionens storlek.
Många sådana organisationer är beroende av ideella
insatser för att kunna bedriva sin verksamhet. Har den
ideella insatsen haft sådan omfattning att den kan jämställas
med förvärvsarbete, bör självfallet en sådan faktor tas med
i bilden vid bedömning av rätten till förtidspension.
Tillfälliga insatser under perioder då pensionären känt sig
bättre liksom mera terapibetonade arbeten, bör enligt vår
mening inte påverka pensionens storlek. Inte heller bör
kommunala uppdrag av fritidskaraktär påverka pensionens
storlek. Av allt att döma finns det emellertid en stor
osäkerhet hos försäkringskassorna om hur de nya reglerna
skall tillämpas. Det finns därför enligt vår uppfattning ett
uppenbart behov av att riksdagen klarlägger hur reglerna
bör tillämpas.
Den nya praxisen har också kommit att omfatta vård av
egna barn. Vid bedömningen av rätten till förtidspension
har förekomsten av egna minderåriga barn kunnat påverka
pensionens nivå. Tillämpningen har framför allt avsett
kvinnor. En sådan tillämpning var naturligtvis aldrig avsedd
när de nya reglerna kom till. Vår bedömning är att de
marginella kostnader en sådan tillämpning innebär ryms
inom ramen för tillgängliga resurser.
Vi anser därför att riksdagen bör ge regeringen till känna
att ideellt arbete och kommunala uppdrag av fritidskaraktär
eller vård av egna barn inte skall vara grund för minskning
eller omprövning av förtidspension till personer med
funktionshinder.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om riktlinjer för en reformering av
socialförsäkringssystemen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uttag av socialavgifter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppföljning och utvärdering av
beslut på socialförsäkringsområdet, samt om noggrann
prövning av hur ersättningsnivåer och avgifter i det framtida
socialförsäkringssystemet bör utformas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förebyggande arbete och
rehabilitering,
5. att riksdagen hos regeringen begär ett samlat program
för förebyggande och rehabiliterande företagshälsovård i
enlighet med vad som anförts i motionen,1
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om 70-procentsregeln i
sjukpenningförsäkringen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att ideellt arbete eller kommunala uppdrag av
fritidskaraktär eller vård av egna barn inte skall utgöra
grund för minskning eller omprövning av förtidspension för
personer med funktionshinder.
Stockholm den 24 januari 1994
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
Ingela Thalén (s)