Inledning
Välfärdspolitiken har många uppgifter. En av dess uppgifter är att ur samhällets produktionsresurser skapa och fördela ett utrymme för social och ekonomisk trygghet för olika grupper av medborgare. Vår välfärdspolitik är solidariskt finansierad och omfördelar resurserna mellan unga och gamla, mellan friska och sjuka, mellan barnlösa och barnfamiljer och mellan bättre och sämre bemedlade. Det är alltså en generell välfärd vi förespråkar. I länder där välfärdspolitiken är mindre generell får medborgarna avsätta en större del av sitt privata konsumtionsutrymme för sådana ändamål -- om de har råd. Riskerna ökar därmed för att stora gruppers trygghetsbehov inte kan tillgodoses annat än på en låg basnivå.
En annan av välfärdspolitikens uppgifter är att fungera som motor i samhällets produktionsprocess. En god familjepolitik skapar goda villkor för de nya generationer, som skall bära upp den framtida produktionen och finansiera framtida välfärd. Genom barnomsorg, utbildning, arbetsmarknadspolitik och rehabilitering tillgodoses behoven av arbetskraft. Enhetliga socialförsäkringssystem med lika regler över hela arbetsmarknaden innebär inte bara att invånarnas köpkraft kan upprätthållas vid barnafödande, sjukdom och arbetsskada utan också att människor kan röra sig fritt över hela arbetsmarknaden utan att behöva oroa sig för att tappa intjänade rättigheter. Pensioner och andra transfereringar ger inte bara trygghet utan också köpkraft till gagn för det svenska näringslivet.
En tredje uppgift för välfärdspolitiken är att fungera som enande nationell kraft. En välfärdspolitik, som ger alla rätt till förmåner i stället för allmosor till ett fåtal, kan lättare försvaras av folkets flertal och innebär därmed ett bättre stöd åt de allra svagaste grupperna i samhället -- också i tider av kris. I ett samhälle där olika grupper byggt upp egna privata lösningar kommer värnet av dessa lösningar i första rummet, och beredskapen att ställa upp för de svagare i andra hand. Risken för segregation och social oro blir betydligt större i ett sådant samhälle.
Riktlinjer för en reformering av socialförsäkringssystemen
Under en lång följd av år med ekonomisk tillväxt har välfärdspolitiken byggts upp. Det måste vara möjligt att utforma en rättvist fördelad välfärdspolitik som håller inför framtiden -- också i tider av ekonomisk stagnation eller tillbakagång -- med långsiktig balans mellan inkomster och utgifter och för trycket av en alltmer internationaliserad ekonomi. Välfärdspolitiken har olika uppgifter och måste utformas med hänsyn härtill. Ingrepp i de ursprungliga principerna för trygghetssystemen får oundvikligen följder för produktionens funktionssätt och för den nationella sammanhållningen kring välfärdspolitiken.
Vår utgångspunkt för motionen är att de grundprinciper som varit vägledande för den svenska välfärdspolitiken sedan decennier utgör en omistlig del av vårt lands utveckling hittills och i framtiden. För att kunna upprätthålla principerna om en solidariskt finansierad generell välfärdspolitik med en förmånsnivå, som minimerar såväl behovet av privata särlösningar som socialhjälp, krävs dock en omfattande strukturomvandling av den offentliga sektorn och de transfereringssystem som byggts upp för att administrera välfärdspolitiken. Därmed kan ett ekonomiskt utrymme på sikt skapas för att också i fortsättningen kunna upprätthålla en välfärdspolitik av hög klass.
Vi eftersträvar enkla, tydliga försäkringssystem, som träder in i olika livssituationer -- i samband med havandeskap, föräldraskap, sjukdom, arbetslöshet, ålderdom etc. På en rad av de aktuella försäkringsområdena pågår f.n. utredningar och översyner, som bl.a. syftar till att åstadkomma de förenklingar av systemen, som vi eftersträvar. Vi vill inte föregripa resultatet av dessa. Men vi vill ange vissa riktlinjer, som vi anser bör vara vägledande i arbetet.
I motionen föreslår vi förändringar när det gäller organisation och inriktning av verksamheter för socialförsäkringarnas, hälso- och sjukvårdens, företagshälsovårdens och primärkommunernas del. Syftet är att bättre anpassa välfärdspolitiken till samhällets nya förutsättningar. Det är utomordentligt viktigt att säkerställa våra trygghetssystem för framtiden. Syftet är också att stärka de krafter som motverkar ohälsa och som främjar ett aktivt liv. Ett sådant angreppssätt innebär förbättringar i den enskildes möjligheter att återgå i arbete, vilket i sin tur innebär förbättrad ekonomi för honom eller henne och samtidigt besparingar för olika delar av samhällsekonomin. Få om några andra åtgärder i samhället har båda dessa egenskaper samtidigt. Det enda verksamma medlet för att nå dessa effekter är enligt vår mening att angripa orsakerna till att människor slås ut i dessa avseenden. Vi föreslår därför en rad konkreta åtgärder på detta område.
Sjuk- och arbetsskadeförsäkringen
Våra socialförsäkringar utgör mycket väsentliga inslag i det svenska trygghetssystemet, den sociala välfärden. Även ett väl utvecklat socialförsäkringssystem behöver emellertid revideras kontinuerligt och anpassas till nya förutsättningar som gäller. Mot den bakgrunden träffade vi socialdemokrater en uppgörelse med regeringen hösten 1992 vad gäller sjuk- och arbetsskadeförsäkringen. I uppgörelsen beslöts att en beredning skulle tillsättas i syfte att reformera sjuk- och arbetsskadeförsäkringen och förtidspensionsförsäkringen och föra ut dem från statsbudgeten. Inför det viktiga arbetet, som beredningen nyligen har påbörjat, vill vi ange de principer, som vi anser bör vara grundläggande för en ny sjuk- och arbetsskadeförsäkring.
Vi vill ha en sammanhållen försäkring. I denna skall förutom sjuk- och arbetsskadeförsäkringen även försäkringen för förtidspension ingå. Genom att fastare knyta arbetsmarknadens parter till dessa försäkringar förstärks arbetslinjen i försäkringarna. Det innebär vidare, vilket är mycket betydelsefullt, en övergång från passivt kontantstöd till aktivt förebyggande och rehabiliterande arbete för att snabbt få tillbaka människor i arbete och mänsklig gemenskap.
De grundläggande kraven på en reformerad försäkring bör enligt vår uppfattning vara:
1. En ny försäkring skall vara generell i den meningen att grundvillkoren för rätt till ersättning skall regleras i lag. Försäkringen skall omfatta alla i åldern 16 -- 65 år, alltså även personer som står utanför arbetsmarknaden. Branschtillhörighet eller facklig tillhörighet skall således inte påverka utformningen av försäkringen. På så sätt undviks att någon eller några grupper kan tjäna på att stänga ute andra från försäkringssystemet. Om långtidssjuka och handikappade särskiljs i ett eget system, kommer deras möjligheter att få tillträde till arbetsmarknaden att försvåras. Någon hälsoprövning för rätt till tillträde till försäkringen får inte förekomma.
2. Det är viktigt, att systemet hålls samman finansiellt och organisatoriskt, samt finansieras solidariskt och heltäckande över en konjunkturcykel.
3. Vi förordar en inkomstrelaterad ersättning. Sjuk- och arbetsskadeberedningen bör diskutera ersättningsnivåernas storlek. De skall självklart vara så höga, att kompletterande ersättningar inte behövs. Detta gäller såväl kompletterande försäkringar som ersättning i form av socialbidrag. Man skall inte tvingas att gå ifrån hus och hem om man drabbas av sjukdom eller arbetslöshet. Ersättningen måste vara så utformad, att sjukdom eller föräldraskap inte automatiskt leder till socialbidragsberoende. Effekten blir då att medel måste tas från angelägna verksamheter på det sociala området i kommunerna. Ett sådant system anser vi vara främmande för ett välfärdssamhälle.
4. Den skall ha ett tydligt fördelningspolitiskt inslag. Vi anser det vara en självklarhet, att de som är bättre gynnade i samhället vad ekonomi och hälsa beträffar aktivt bidrar till att bekosta försäkringen för dem som är sämre gynnade i det avseendet.
5. Vi vill hävda arbetslinjen i försäkringen. Viktiga inslag i försäkringen skall därför vara satsningar på förebyggande och rehabiliterande insatser. I detta inkluderas en lagstadgad företagshälsovård, som är särskilt lämpad att handha dessa uppgifter.
6. Försäkringen skall långsiktigt bära sina egna kostnader. Åtgärden att lyfta ut försäkringen ur statsbudgeten får till följd att underskott ej skall täckas ur budgeten och överskott ej tillföras densamma. På så sätt skyddas försäkringen mot ingrepp av olika slag för att täcka underskott på andra ställen i budgeten. Samtidigt förstärks parternas ansvar för försäkringens inkomster och utgifter.
7. Systemet måste också innehålla erforderliga resurser för metodutveckling och forskning som syftar till att långsiktigt hålla tillbaka ohälsa. Riksförsäkringsverkets båda sjukhus i Nynäshamn och Tranås samt den särskilda avdelningen vid Mitthögskolan i Östersund utgör värdefulla resurser på det här området. Även enskilda försäkringskassor har gjort betydande insatser i det avseendet.
8. Försöksverksamheter av olika slag på det rehabiliterande och förebyggande området bör genomföras. Riktade insatser mot de stora och utbredda arbetssjukdomarna måste till. Försäkringskassorna har under senare år fått särskilda medel för köp av rehabiliteringsinriktade tjänster inom t.ex. AMI och vid s.k. ryggskolor. Den verksamheten bör fortsätta och utvärderas löpande.
9. Uppbyggnaden av finansieringen skall ske successivt, genom avgifter. Grundprincipen skall vara att finansieringen sker genom solidariskt beräknade egenavgifter, som tas ur kommande löneutrymme. Vi återkommer till hur dessa socialavgifter skall utformas.
Vad särskilt beträffar arbetsskadeförsäkringen vill vi hävda följande principer:
1. Arbetsskadeförsäkringen har sedan den infördes haft ett skadeståndsrättsligt inslag. Detta bör få genomslag också i en reformerad försäkring. Fr.o.m. den 1 januari 1993 gäller kraftigt skärpta krav på orsakssamband för att få en skada godkänd som arbetsskada. Den 1 juli 1993 avskaffades den särskilda arbetsskadesjukpenningen. Båda dessa åtgärder har genomförts utan någon analys av effekterna. Vi socialdemokrater är och har varit principiellt emot de förändringar som regeringen genomfört angående arbetsskadeförsäkringens ersättningsnivåer. Förändringarna har inte tagit hänsyn till försäkringens speciella bakgrund och konstruktion. Resultatet har blivit en återgång till de förhållanden som gällde långt tillbaka i tiden, med risk för långdragna och dyrbara skadeståndsprocesser i allmän domstol. De samhällsekonomiska besparingarna blir begränsade. Processerna ökar också osäkerheten i ersättningsfrågan för den enskilde samtidigt som effekterna för personer som skadas i sitt arbete kan bli betydande.
2. Krisuppgörelsen från hösten 1992 omfattade bl.a. vissa förändringar i kompensationsnivån inom sjukförsäkringen. Dessa förändringar skulle också få genomslag inom arbetsskadeförsäkringen till följd av den förlängda samordningstiden med sjukförsäkringen. Regeringen har sedan dess, mot vår vilja, genomfört att arbetsskadesjukpenningen tagits bort. Detta har medfört, att även personer som skadats i sitt arbete fått ersättning med 70 % av inkomstbortfallet om sjukfallet varat mera än ett år. Ett sådant resultat av vår överenskommelse med regeringen var aldrig avsedd från vår sida. En effekt av de nya reglerna har vidare blivit en ökad belastning på förtidspensionssystemet i och med att den som långtidsskadats i arbete genom att välja förtidspension plus livränta kunnat få full ersättning för sin skada.
3. Den utveckling som skett av praxis på arbetsskadeområdet har medfört stora belastningar för försäkringen -- inte minst kostnadsmässigt. Kostnaderna för försäkringen har stigit från 1 813 miljoner kronor år 1985 till 11 614 miljoner kronor 1992. Arbetsskadefonden redovisade ett ackumulerat underskott på 26 198 miljoner kronor vid utgången av år 1992. En av orsakerna till de ökade kostnaderna för försäkringen står att finna i en allt generösare praxis vid bedömning av rätten till ersättning. Mot den bakgrunden är vi beredda att se över regeltillämpningen på det här området.
4. Enligt vår uppfattning har arbetsgivarna ett ansvar för hur arbetsmiljön ser ut på den egna arbetsplatsen. Genom olika åtgärder kan de motverka uppkomsten av arbetsskador. Det är också bakgrunden till det skadeståndsrättsliga inslaget i försäkringen. Arbetsskadeförsäkringen bör precis som hittills i sin helhet finansieras via socialavgifter från arbetsgivare och egenföretagare.
Vi eftersträvar en större enhetlighet i ersättningsnivåerna. De olika utredningar och översyner, som f.n. genomförs på socialförsäkringsområdet, bör noga pröva hur ersättningsnivåer och avgifter bör utformas för att minimera behovet av tilläggsförsäkringar och socialhjälp och för att främja en aktiv arbetslinje i socialförsäkringarna.
Socialavgifter
Finansieringen av det nuvarande försäkringssystemet är svår att överblicka. Den åstadkommer inte heller att arbetsmarknadens parter i tillräcklig grad tar hänsyn till möjligheterna att finansiera försäkringarna inom ramen för det befintliga löneutrymmet för att långsiktigt skapa balans mellan utgifter och inkomster i försäkringen.
Den redovisning som sker av socialförsäkringens finansiering i budgetpropositionen bidrar inte till att klarlägga hur finansieringen sker. Enligt denna överstiger inkomsterna för sjukförsäkringen (inkl. föräldraförsäkring och närståendepenning) utgifterna med ca 14 miljarder kronor för budgetåret 1994/95. I 19 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring anges att sjukförsäkringen till 15 % skall finansieras via statsbidrag och återstoden via socialavgifter och allmän sjukförsäkringsavgift. I budgeten anges därför 15 % av de beräknade utgifterna som statsbidrag under anslaget B 1 Bidrag till sjukpenning och rehabilitering. I övrigt finns inga uppgifter om vart överskottet i avgiftsinkomster tar vägen. Det är i själva verket så att avgifterna tas in i statsverket via en inkomsttitel och används för helt andra ändamål än de varit avsedda för. En rimlig ordning bör enligt vår uppfattning i stället vara att socialavgiften till en viss försäkringsgren minskas när försäkringens finansiering så medger och att det frigjorda avgiftsutrymmet överförs till andra delar av socialförsäkringen som är underfinansierade. På så sätt redovisas avgifterna på ett riktigare sätt utan att budgetsaldot försvagas.
Socialavgifter betalas i huvudsak av arbetsgivare men även av egenföretagare.
En viktig utgångspunkt för hur socialförsäkringen skall finansieras är att bördorna skall bäras av dem som är friska och har arbete, inte av dem som är sjuka, arbetslösa eller skadade av arbetet. Det sätt på vilket egenavgiften till sjukförsäkringen enligt riksdagsbeslutet om avgiften tas ut har en helt oacceptabel fördelningsprofil. För den som har låga inkomster blir avgiften kännbar. Däremot får höginkomsttagare med 50 % marginalskatt genom den valda konstruktionen fördelar som ej varit avsedda. Avgiften är dessutom avdragsgill vid beskattningen. Effekten av detta blir dubbel. Dels är låginkomsttagarens marginalskatt väsentligt lägre, dels blir skattelättnaden mindre i och med att den räknas på ett lägre belopp.
Vi anser därför att vissa regler gemensamt bör gälla för uttaget av socialavgift.
För det första bör avgifterna vara fördelningspolitiskt riktigt utformade. Detta innebär att avgifter bör tas ut i förhållande till hela inkomsten. Något avgiftstak skall ej finnas. Avgiften skall ej vara avdragsgill i självdeklarationen. För det andra bör avgiftssystemet i så stor utsträckning som möjligt stärka arbetslinjen i försäkringen. Möjligheterna att införa differentierade avgifter bör prövas. För det tredje och sista bör i samband med den successiva övergången till egenavgifter hänsyn tas till försäkringens utgifter för icke inkomstrelaterade förmåner till personer som inte har någon förvärvsinkomst, ersättning för tandvård och sjukvård m.m.
Uppföljning och utvärdering
Uppföljningen av fattade beslut är en mycket viktig del i ansvaret för de beslut som fattas. Detta har också aktualiserats under senare tid i och med det särskilda ansvar som ålagts riksdagens utskott i detta avseende. Riksdagen måste både på egen hand och tillsammans med ansvariga myndigheter se till, att konsekvenserna av fattade beslut analyseras. På så sätt ges också möjligheter att göra erforderliga ändringar i beslut, som inte givit det avsedda resultatet.
Under den nuvarande regeringens mandatperiod har olika förändringar i försäkringen genomförts, som medfört -- i vissa fall kraftiga -- försämringar för den enskilde. Ofta har förändringarna genomförts under stor brådska, vilket bl.a. kommit till uttryck i att förändringarna inte beretts på sedvanligt sätt. I flera fall har man inte minst mot bakgrund av den bristfälliga beredningen känt sig nödsakad att i propositionen ange, att effekterna av de genomförda förändringarna skall följas upp. Så har emellertid inte skett i någon nämnvärd omfattning.
Socialförsäkringsutskottet har, för att förbättra brister i uppföljningen av riksdagsbeslut, genomfört s.k. hearingar på flera viktiga områden med representanter för olika myndigheter och organisationer.
Vi anser mot den här bakgrunden, att den särskilda beredningen om sjuk- och arbetsskadeförsäkringen inom ramen för sitt arbete bör följa upp och granska effekterna av riksdagsbesluten på följande områden.
Effekterna på förtidspensioneringen
Ett område som bör undersökas är vad som orsakat den kraftigt ökade förtidspensioneringen de senaste åren. Enligt uppgifter, som kom fram vid hearingen på det här området, är detta i hög grad en följd av förändringar, som genomförts på andra områden i socialförsäkringen samt av en otillräckligt fungerande rehabilitering. Förtidspensionering är givetvis ett resultat av det sociala skyddsnät, som byggts upp för att den som drabbas av sjukdom eller skada skall klara sig ekonomiskt. Men den utgör samtidigt en form av utslagning från arbetsmarknaden. Mycket mänskligt lidande döljer sig därför bakom de ökade förtidspensionssiffrorna.
De ökade förtidspensionssiffrorna till följd av beslut på andra områden inom och utom socialförsäkringen innebär vidare, att tänkta besparingar reduceras högst avsevärt eller till och med vänds i ett underskott. Det är därför viktigt att olika ''smittoeffekter'' på försäkringsförmånerna övervägs innan förslag läggs till förändringar i olika avseenden. Regeringens politik, som lett till ökad arbetslöshet och ökade orättvisor, har naturligtvis på så sätt bidragit till den ökade förtidspensioneringen.
Karensdagen och sjuklöneperioden
Införandet av en karensdag i sjukpenningförsäkringen var ett resultat av den s.k. krisuppgörelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna hösten 1992. Åtgärden var avsedd att minska sjukförsäkringens utgifter för sjukpenning. Så blev också fallet. Sjukpenningutgifterna för korttidsfrånvaro har minskat kraftigt under år 1993. Från olika håll har emellertid ifrågasatts, om detta är ett resultat av en alltför låg toleranströskel när det gäller sjukdomssymtom, som resulterar i frånvaro från arbetet hos de försäkrade i ett försäkringssystem, som saknar karensdagar.
Möjligheterna att kompensera sig för inkomstbortfall vid korttidsfrånvaro från arbetet är knappast jämlikt fördelade i arbetslivet. Olika tecken tyder på att frekvensen av korttidssemester och ''arbete i hemmet'' har ökat samtidigt som sjuktalet gått ned. Sådan frånvaro från arbetsplatsen är lättare att använda i vissa typer av arbete än i andra. Det finns därför anledning att göra en uppföljning av hur reglerna om karensdag påverkat beteendet hos olika grupper. Vidare kan det finnas anledning att följa upp om sjukfallens längd påverkats av karensdagen.
Ytterligare en anledning till att göra en uppföljning av effekterna av karensdagen är den bristfälliga kännedom som finns angående de korta sjukfallen över huvud taget. Införandet av en sjuklöneperiod innebar, att ansvaret för utbetalning av ersättning vid korttidsfrånvaro i stort sett helt överfördes till arbetsgivarna. Trots att RFV gjort upprepade ansträngningar att få arbetsgivarna att lämna uppgifter om den typen av frånvaro är bristerna stora på det här området. Det är därför enligt vår uppfattning nödvändigt, att göra en uppföljning av den typ vi föreslagit.
De redovisade områdena där uppföljningen är mest aktuell visar samtidigt på behovet av, att det alltid sker en uppföljning av de beslut som fattas på socialförsäkringsområdet. Alltför ofta har konsekvenserna av de olika besluten varit ofullständigt analyserade. I första hand ankommer det naturligtvis på regeringen att göra sådana analyser i samband med att propositioner läggs på det här området. Detta hindrar dock inte, att riksdagen också har ett ansvar för uppföljning av de åtgärder som beslutas. Vi vill därför betona det angelägna i, att det sker en kontinuerlig uppföljning av olika beslut som fattas på försäkringsområdet.
Effekter av utformningen av ersättningsnivåer och avgifter
Det framåtsyftande arbetet är också mycket betydelsefullt. Detta gäller inte minst i samband med olika utredningar som genomförs beträffande den framtida utformningen av vårt socialförsäkringssystem. I sådana sammanhang är det viktigt att, som vi tidigare nämnt, hänsyn tas till hur de olika försäkringssystemen påverkar varandra vad beträffar förutsättningarna för rätt till ersättning, ersättningsnivåernas storlek etc. Vi anser därför att prognoser och analyser av effekterna av olika förändringar på socialförsäkringsområdet måste vara en naturlig del i allt utredningsarbete som bedrivs angående försäkringssystemen.
Sjuk- och arbetsskadeberedningen bör, inför reformeringen av socialförsäkringarna, noggrant pröva hur ersättningsnivåer och avgifter bör utformas för att minimera behovet av tilläggsförsäkringar och socialhjälp och för att stimulera till förebyggande och rehabiliterande arbete.
Förebyggande arbete och rehabilitering
Ett av de viktigaste inslagen i förnyelsearbetet kommer att bli det förebyggande arbetet. Vi har i vårt land på många områden nått väldigt långt i det avseendet. Vår förebyggande mödra- och barnhälsovård är unik i världen genom att tidigt fånga upp behov av vård och social omvårdnad. Den förebyggande tandvården har nått lysande resultat genom att förbättra medborgarnas tandhälsa.
Trots detta kan man på många områden påvisa, att det förebyggande arbetet är mycket eftersatt.
Vi vill därför under de närmaste åren genomföra en satsning på att bättre samordna den förebyggande primärvården med de verksamheter där barnen och deras föräldrar finns, i föräldrautbildningen, i barnomsorgen och i skolan.
En ökad satsning på förebyggande socialt arbete i våra bostadsområden är angelägen. Det gäller också att satsa på en bättre samordning av primärvården för äldre och handikappade med den kommunala omsorgen för dessa grupper.
Vi vill vidare bygga upp en företagshälsovård som arbetar med förebyggande hälsovård och rehabilitering på våra arbetsplatser. Den skall också delta aktivt i det förändringsarbete som krävs för att utveckla arbetsorganisationen mot ökad kompetens och självbestämmande för de anställda.
Vi vill genomföra försöksverksamhet med sammanslagna finansiella resurser och samverkan mellan olika huvudmän som ett led i ett samordnat förebyggande och rehabiliterande arbete för att förbättra arbetsmiljöerna på de sämsta arbetsplatserna och minska ohälsan på några av de mest utsatta orterna i landet. Såväl storstad som glesbygd bör vara representerade.
Vi vill vidare genomföra en nationell kampanj mot belastningsskadorna, en sjukdomsgrupp som svarar för en stor del av sjukskrivningarna och förtidspensioneringarna i vårt land.
Det är angeläget att öka arbetsmarknadens parters ansvar för såväl kampen mot ohälsa som strävan till en bättre arbetsmiljö. Rätt utformat kan ett nytt försäkringssystem skapa de drivkrafter som behövs för att arbetsgivare, fackliga organisationer och enskilda anställda ska göra det som alla önskar i fråga om bättre arbetsmiljö, rehabilitering och integration av grupper som på grund av ohälsa stängs ute från arbetsmarknaden. Med gemensamma intressen skapas förutsättningar för ett bättre samhällsklimat och ett större samhällsansvar mellan arbetsmarknadens parter, vilket är till förmån för samhället i sin helhet. I ett sådant klimat ökar möjligheterna att utveckla de anställdas kompetens och ansvar i arbetet, något som både leder till ökad hälsa och stärkt produktivitet för svenskt näringsliv och den gemensamma sektorn.
Den nya försäkringen måste också vara utformad så att den stimulerar till arbete, utbildning och rehabilitering. Vi vill därför genomföra en kraftsamling på förebyggande och rehabiliterande insatser, vilket leder till en minskning av ohälsan.
Vidare har det kunnat konstateras, att det i vissa fall har funnits barriärer mellan olika myndigheter, som varit verksamma på rehabiliteringsområdet. Vi vill därför betona det angelägna i, att samarbetet mellan olika aktörer på detta område förstärks.
Det är de långvariga sjukdomarna, som är mest plågsamma för den enskilde och samtidigt dyrast för samhället. De långa sjukskrivningarna föregås ofta av upprepad korttidsfrånvaro. Många missbruksproblem, sjukdomar och arbetsskador kan förhindras genom ett aktivt förebyggande arbete och genom att skapa det goda arbetet. De som ändå drabbas ska så snabbt som möjligt få god vård och om möjligt rehabilitering till ett vanligt liv. Det är viktigt, att den som drabbas av ohälsa ges nya chanser i livet. Alltför många människor förtidspensioneras vid tidig ålder, vilket naturligtvis är felaktigt. Det är också fel, att människor blir sjukskrivna från allt arbete i stället för från en viss typ av arbete. Samtidigt vill vi, att det skall finnas ett krav på den som får ersättning från försäkringssystemet att i mån av möjlighet ställa sig till förfogande för rehabilitering.
Erfarenheter från försöksverksamhet vid Malmöhus allmänna försäkringskassa visar, att man genom att fastställa bestämda mål för verksamheten, genom att vara resultatinriktad och genom att ha en helhetssyn, kan nå mycket långt på rehabiliteringsområdet. För varje extra krona som satsades på försöksverksamheten fick samhället drygt sex kronor tillbaka. Det finns alltså mycket att vinna på en effektiv rehabilitering i reda pengar, men inte minst i ökat personligt välbefinnande för den som rehabiliterats.
Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU) har i sina rapporter påvisat brister i behandlingsmetoder, anvisat förändrade rutiner och därmed möjliggjort besparingar i vård och försäkring. SBU påvisar i en rapport från år 1991 problemen med fenomenet ''ont i ryggen''. Det gäller bl.a. sambanden mellan arbetsmiljö, sjukvårdens behandlingsmetoder och kostnaderna i socialförsäkringen. 30 % av alla sjukskrivningar i Sverige beror på ont i ryggen. Brister i arbetsmiljö och behandlingsmetoder leder till onödigt mänskligt lidande och onödiga kostnader i försäkringen och i produktionsbortfall. Enligt SBU:s beräkningar kan betydande samhällsekonomiska fördelar uppnås genom ett förbättrat omhändertagande av patienter i denna grupp. Enligt resultat som erhållits av program bestående av noggrann undersökning, information, uppmuntran och aktivering, har sjukskrivningstid förkortats och förtidspensioneringarna minskat. Eftersom det handlar om en så stor del av sjukskrivningarna och förtidspensioneringarna, som kan hänföras till den här diagnosen, kan besparingarna uppskattas till drygt 4 miljarder kronor redan i 1991 års penningvärde.
Genom att ta bort statsbidraget till företagshälsovården, utan att samtidigt se till att arbetsgivarna ges skyldighet att tillhandahålla en företagshälsovård av gott innehåll till sina anställda, har regeringen undergrävt möjligheterna att bedriva en effektiv sådan vård. Vi kräver därför en lagstiftning på det här området, som skall gälla om avtal om företagshälsovård inte kan träffas. Företagshälsovården bör enligt vår uppfattning finansiera de aktiva åtgärder som behövs för att den skall kunna fungera som ett effektivt instrument i kampen mot ohälsan och för att behovet av passivt kontantstöd skall kunna minimeras. Vi vill därför pröva att inom ramen för systemet bygga upp en obligatorisk företagshälsovård, samt resurser för yrkesmässig rehabilitering. I detta inkluderas satsningar på uppbyggnaden av en företagshälsovård, som är särskilt lämpad att handha dessa uppgifter.
Vi socialdemokrater vill fortsätta att arbeta med att utveckla arbetslinjen i socialförsäkringssystemet. Detta vill vi åstadkomma genom förbättrade arbetsmiljöer, bättre rehabilitering inom arbetslivet, det sociala området och inom medicinen. Vi vill aktivera försäkringssystemen samt utvärdera sjukvårdens behandlingsmetoder.
Målet är att åstadkomma förbättringar i arbetsmiljön och rehabiliteringen, som kan ge ett bättre liv för enskilda människor och samtidigt uppnå besparingar inom socialförsäkringarna.
70-procentsnivån i sjuk- och arbetsskadeförsäkringen
Krisuppgörelsen från hösten 1992 innehöll bl.a. en regel om att ersättningsnivån inom sjukpenningförsäkringen skulle vara 70 % av den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) efter 365 dagars sjukskrivning. Försäkringskassan kan efter ansökan från den försäkrade besluta att sjukpenning i stället skall utbetalas med 80 % av SGI:n. Ett sådant beslut får meddelas för den som på grund av sjukdom genomgår medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering enligt en av försäkringskassan godkänd plan. Den omständigheten att det var väntetid för en behandling eller rehabilitering skulle enligt riksdagens uppfattning inte leda till att ersättningsnivån sattes till 70 %. Socialförsäkringsutskottet gjorde vid sin behandling av regeringens förslag på den här punkten under våren 1993 med hänsyn till dessa bestämmelser den bedömningen, att endast ett begränsat antal personer skulle drabbas av 70- procentsnivån i sin försäkring. Vid sidan av krisuppgörelsen har riksdagsmajoriteten emellertid beslutat att slopa den särskilda sjukpenningen vid arbetsskada fr.o.m. den 1 juli 1993. Därmed tillkom en betydande grupp av långtidssjukskrivna, både personer som var långtidssjukskrivna till följd av en godkänd arbetsskada och sådana som ännu inte fått sin rätt till ersättning enligt lagen om arbetsskadeförsäkring prövad.
I samband med den hearing som socialförsäkringsutskottet genomförde angående tillämpningen av 70-procentsnivån framkom, att Riksförsäkringsverket i sina anvisningar till försäkringskassorna gjort en tolkning av de nya reglerna som inte står i överensstämmelse med de intentioner som utskottet uttryckt, framför allt vad avser personer som väntar på behandling eller rehabilitering. Sammantaget innebär detta, att antalet långtidssjukskrivna som fått sin ersättningsnivå sänkt till 70 % har blivit väsentligt högre än förväntat. Av de nytillkomna långtidssjukskrivna är det emellertid idag flera som ansöker om och får ersättning på 80-procentsnivån. Riksförsäkringsverket räknar därför med att besparingen kommer att minska under de kommande åren.
Den 70-procentiga ersättningen har lett till ett ökat antal förtidspensionärer, eftersom ersättningen för den enskilde till följd av kompletterande avtalsförsäkringar då blivit avsevärt förbättrad i jämförelse med sjukersättningen. Detta innebär samtidigt i praktiken att dessa personer undandras från den aktiva rehabilitering som bör vara målet i sådana här situationer.
Om man gör felaktigt avvägda förändringar i socialförsäkringssystemen kan detta leda till stora kostnader, t.ex. om man vidtar åtgärder som styr bort från en aktiv arbetslinje. En genomsnittlig förtidspensionär beräknas under det kommande budgetåret ha en allmän pension på ca 100 000 kronor (inkl. KBT). Om man till följd av aktiva rehabiliteringsåtgärder lyckas få tillbaka 10 000 personer i arbete innebär detta en minskad pensionsutgift på ca 1 miljard kronor. I stället får den enskilde egen arbetsinkomst och kan försörja sig själv på denna. Detta är bara en av de ekonomiska konsekvenser, som en lyckad rehabilitering medför. Till detta kommer minskade kostnader för hälso- och sjukvård, socialvård etc.
Försäkringskassornas prövning av ansökningar om rätt till 80-procentig ersättning för långtidssjukskrivna beräknas enligt Riksförsäkringsverkets egna uppskattningar sysselsätta ca 200 årsarbetare hos kassorna till en årlig kostnad av ca 50 miljoner kronor. Om dessa personer i stället skulle sysselsättas i aktiva rehabiliteringsåtgärder, kan stora besparingar göras i försäkringsutgifterna. Exemplet från Malmöhuskassan visar på en besparing på ca sex gånger det insatta beloppet, vilket i det här fallet skulle motsvara 300 miljoner kronor.
Sammantaget innebär dessa överväganden, att en aktiv satsning på rehabilitering, enligt vad vi anfört, skulle kunna leda till betydande förstärkningar av försäkringssystemets ekonomiska situation, som mer än väl uppväger kostnaderna. Sett i ett längre perspektiv skulle vinsterna av en övergång till aktiva insatser kunna bli mycket betydande.
Den nuvarande 70-procentsregeln leder således till allvarliga sociala och administrativa problem. Vi kommer därför omedelbart att påbörja ett arbete med att se över villkoren för långtidssjukskrivna, dvs. de som är sjukskrivna mer än 365 dagar. Den 70-procentiga ersättningen till dessa grupper har lett till, att ett ökat antal personer fått förtidspension och därmed undandras från aktiv rehabilitering. Genom att utarbeta ett förslag om aktiv rehabilitering vill vi pröva, om vi kan förändra ersättningsnivåerna utan att det kostar mer för staten. Vi återkommer med förslag i syfte att åstadkomma rimligare villkor.
Tillämpning av reglerna om förtidspension för handikappade
När de nya nivåerna inom förtidspensioneringen genomfördes den 1 juli 1993 fick detta också effekter för de handikappades situation. För full pension enligt de nya reglerna krävs, att arbetsförmågan är fullständigt nedsatt. Vid tillämpningen av dessa regler har man därför använt sig av regelsystemet inom sjukförsäkringen. Arbete som ger inkomster som uppgår till högst 6 000 kronor per år, dvs. den lägsta gränsen för att få en sjukpenninggrundande inkomst registrerad, påverkar således inte rätten till pension.
Den praxis som utvecklats angående de nya förtidspensionsnivåerna har i vissa fall lett till, att ideellt arbete som utförts av förtidspensionärer i exempelvis olika handikapporganisationer har påverkat pensionens storlek. Många sådana organisationer är beroende av ideella insatser för att kunna bedriva sin verksamhet. Har den ideella insatsen haft sådan omfattning att den kan jämställas med förvärvsarbete, bör självfallet en sådan faktor tas med i bilden vid bedömning av rätten till förtidspension. Tillfälliga insatser under perioder då pensionären känt sig bättre liksom mera terapibetonade arbeten, bör enligt vår mening inte påverka pensionens storlek. Inte heller bör kommunala uppdrag av fritidskaraktär påverka pensionens storlek. Av allt att döma finns det emellertid en stor osäkerhet hos försäkringskassorna om hur de nya reglerna skall tillämpas. Det finns därför enligt vår uppfattning ett uppenbart behov av att riksdagen klarlägger hur reglerna bör tillämpas.
Den nya praxisen har också kommit att omfatta vård av egna barn. Vid bedömningen av rätten till förtidspension har förekomsten av egna minderåriga barn kunnat påverka pensionens nivå. Tillämpningen har framför allt avsett kvinnor. En sådan tillämpning var naturligtvis aldrig avsedd när de nya reglerna kom till. Vår bedömning är att de marginella kostnader en sådan tillämpning innebär ryms inom ramen för tillgängliga resurser.
Vi anser därför att riksdagen bör ge regeringen till känna att ideellt arbete och kommunala uppdrag av fritidskaraktär eller vård av egna barn inte skall vara grund för minskning eller omprövning av förtidspension till personer med funktionshinder.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjer för en reformering av socialförsäkringssystemen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uttag av socialavgifter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning och utvärdering av beslut på socialförsäkringsområdet, samt om noggrann prövning av hur ersättningsnivåer och avgifter i det framtida socialförsäkringssystemet bör utformas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förebyggande arbete och rehabilitering,
5. att riksdagen hos regeringen begär ett samlat program för förebyggande och rehabiliterande företagshälsovård i enlighet med vad som anförts i motionen,1
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om 70-procentsregeln i sjukpenningförsäkringen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ideellt arbete eller kommunala uppdrag av fritidskaraktär eller vård av egna barn inte skall utgöra grund för minskning eller omprövning av förtidspension för personer med funktionshinder.
Stockholm den 24 januari 1994 Ingvar Carlsson (s) Jan Bergqvist (s) Birgitta Dahl (s) Ewa Hedkvist Petersen (s) Inger Hestvik (s) Anita Johansson (s) Birgitta Johansson (s) Kurt Ove Johansson (s) Allan Larsson (s) Berit Löfstedt (s) Börje Nilsson (s) Kjell Nilsson (s) Lennart Nilsson (s) Berit Oscarsson (s) Göran Persson (s) Pierre Schori (s) Britta Sundin (s) Ingela Thalén (s)
1 Yrkande 5 hänvisat till AU