Sjukvårdens del av de samlade resurserna har minskat
under senare år. På nationell nivå avspeglar sig denna
utveckling i en minskande andel av BNP. Samtidigt har
prestationerna inom sjukvården, mått som antal intagna,
läkarbesök, behandlingar etc., ökat. Detta har blivit möjligt
tack vare en kraftig ökning av produktiviteten.
Landvinningar på det medicinska området har inneburit
kortare vårdtider. Ändrade organisationsformer och
arbetssätt samt ersättning för utförda prestationer har
medfört att köer och väntetider kapats. Detta har
sammantaget inneburit möjligheter till rationalisering.
Dagens system innebär att effektivitetsvinster inom
sjukvården inte endast kommer sjukvården tillgodo.
Kortare behandlingstider och kortare väntetider innebär
inte automatiskt mindre kostnader för sjukvården.
Däremot blir det mindre kostnader för
socialförsäkringssystem, arbetsgivare etc. Den nya så
kallade titthålskirurgin är ett exempel på detta förhållande.
Kortare vårdtid och kortare sjukskrivning än tidigare, men
själva ingreppet är dyrare jämfört med konventionell
kirurgi.
För sjukvårdens del blir således effekten att man kan
behandla fler -- men dyrbarare -- patienter på samma tid.
Patienterna, däremot, är sjukskrivna kortare tid och kan
snabbare komma tillbaka till ett aktivt liv. De stora
ekonomiska vinsterna av denna effektivisering av
sjukvården kommer således inte sjukvården tillgodo.
Vi har -- inte minst från västsvenskt håll -- under lång tid
och i flera sammanhang påpekat dessa samband i syfte att få
en bättre samordning av de stora resurser som sammantaget
finns i sjukvårds- och sjukförsäkringssystemen. Effekterna
av nuvarande ordning blir att alltför ofta är det endast det
egna budgetperspektivet som gäller, inte individens eller
samhällets nytta. Det är till exempel inte givet att
sjukvården gör sina prioriteringar utifrån målsättningen att
konvalescens och sjukskrivning skall bli så kort som möjligt.
För att få ut så mycket som möjligt av budgeten kan
landstingen i stället tvingas till prioriteringar som innebär
kortast möjliga liggtider på sjukhusen.
Den socialdemokratiska regeringen påbörjade ett arbete
för att komma tillrätta med dessa problem genom att tilldela
försäkringskassorna särskilda medel för förhandling med
landstingen för köp av rehabiliteringstjänster,
ursprungligen 400 miljoner kronor av så kallade Dagmar-
medel. Utvärderingar har visat att denna verksamhet har
givit mycket goda resultat med vinster både för individen
och för samhället.
Vi noterar därför med tillfredsställelse att
Prioriteringsutredningen i sitt delbetänkande ''Vårdens
svåra val'' tar upp frågan om samordning av resurserna.
Utredningen pekar på de försök som inletts och säger att
''En ytterligare samordning borde kunna förkorta
sjukskrivningstiderna och minska användningen av
sjukbidrag och förtidspensioner samtidigt som patienternas
livskvalitet ökar. Det är sannolikt att kostnaderna för t.ex.
hemhjälp och institutionsvård därmed skulle minska.''
Utredningen pekar också, helt riktigt, på att en sådan
samordning inte får leda till att vissa grupper missgynnas.
Man nämner till exempel pensionärerna vilkas
rehabilitering inte kan betalas av försäkringskassorna.
Utredningen menar dock att detta går att lösa.
Samarbetet mellan de västsvenska
sjukvårdshuvudmännen har intensifierats under senare år.
Från och med 1991 gäller till exempel en överenskommelse
om gränslös sjukvård för Västsveriges 1,7 miljoner
invånare. Reformen har tagits emot mycket väl av
befolkningen. För sjukvårdshuvudmännen har reformen
inneburit krav på ökad samverkan utöver nuvarande
rådgivande form. Oavsett vad som sker som en följd av
Regionberedningens förslag om regionförbund finns en
ambition i Västsverige att på sjukvårdsområdet skapa en
regional organisation med mer långtgående mandat än vad
som gäller för nuvarande Planeringsnämnd. Frågor om den
västsvenska sjukvårdens finansiering och struktur hör
naturligen hemma i ett sådant fastare samarbete.
Vår samlade slutsats är att det nu är dags att åter ta fram
förslagen om en samordning av resurserna inom sjukvården
och de medel som finns i sjukförsäkringssystemet. Med
tanke på omfattningen av en sådan samordning och de
synpunkter som bland annat Prioriteringsutredningen
anfört kan en försöksverksamhet vara motiverad. Vi vill i så
fall föreslå att Västsverige som helhet får möjlighet att ingå
i ett sådant försök.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samordning av resurserna inom
sjukvården och sjukförsäkringssystemet,
2. att riksdagen hos regeringen begär att Västsverige får
utgöra försöksområde för en samordning av resurserna
inom sjukvården och sjukförsäkringssystemet.
Stockholm den 25 januari 1994
Ingegerd Sahlström (s)
Ingvar Johnsson (s)
Birgitta Johansson (s)
Torgny Larsson (s)
Lisbet Calner (s)
Lahja Exner (s)