Regeringen träffade hösten 1992 en överenskommelse
med socialdemokraterna om besparingar inom
sjukförsäkringen genom en karensdag och sänkta nivåer för
längre sjukfall än 90 dagar. Förändringen som trädde i kraft
under 1993 innebär en sänkt kompensationsnivå från och
med den 91:a till och med den 365:e dagen till 80 %. För
den långtidssjuke blir ersättningen efter ett år 70 % såvida
inte andra alternativ än fortsatt sjukpenning kan prövas.
Motivet till regeringens och socialdemokraternas förslag
var främst besparingseffekter, men även en önskan att
anpassa förmånsreglerna bättre till den situation som den
enskilde försäkrade kan befinna sig i. Arbetslinjen inom
försäkringen hävdades.
Vid behandlingen i socialförsäkringsutskottet framkom
emellertid att besparingseffekten av sänkningen till
långtidssjuka inte kunde väntas bli så stor som regeringen
och socialdemokraterna räknat med.
Socialförsäkringsutskottet slog fast att en försäkrad som
genomgår medicinsk behandling eller medicinsk
rehabilitering kan erhålla ersättning med 80 % även efter ett
års sjukskrivning.
Enligt utskottsbetänkandet är målet att ingen
långtidssjukskriven som passerar ettårsgränsen ska få sin
sjukpenning sänkt till 70 % utan att andra alternativ än
fortsatt sjukpenning har prövats. En del i de tänkta
besparingarna i uppgörelsen uteblev därmed eftersom
större delen långtidsjuka ansågs kunna få fortsatt ersättning
med 80 %.
I praktiken har dock tolkningen av riksdagens beslut
blivit mycket snäv. Andelen som hamnat på 70-
procentsnivån har hittills varit långt större än utskottet
tänkt sig. Visserligen är utvärderingstiden kort, men
sannolikt kommer flertalet att endast få 70 procents
ersättning även framöver med nuvarande regler.
70-procentsnivån har även inneburit ett stort merarbete
för försäkringskassorna, eftersom varje fall av
långtidssjukdom måste prövas. Vidare har antalet
förtidspensioneringar ökat då förtidspension framstår som
ett ekonomiskt fördelaktigare alternativ efter beslutet.
Det är från dessa utgångspunkter önskvärt att ompröva
beslutet om en sänkning av ersättningen till långtidssjuka.
Medan de korttidssjuka har ett högkostnadsskydd, vilket
gör att de inte drabbas lika hårt av karensdagar, har
långtidssjuka små möjligheter att kompensera sig för
inkomstbortfall. En sänkning till 70 % kan därmed bli
mycket kännbar.
En möjlig lösning för att ändå uppnå samma
besparingseffekt är att införa ytterligare en karensdag.
Andra lösningar kan ge samma resultat. Förhandlingar om
finansieringen borde snarast kunna inledas mellan de
partier som stod bakom ''krisöverenskommelsen''.
När uppgörelsens effekter redan på det här stadiet visat
sig ge oönskade och delvis oväntade effekter, bör det vara
av största intresse att överväga en omprövning, i linje med
socialförsäkringsutskottets skrivningar i betänkandet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ompröva beslutet om en
sänkning av ersättningen till långtidssjuka.
Stockholm den 25 januari 1994
Dan Ericsson (kds)
i Kolmården