Under 1993 förtidspensionerades ca 65 000 personer.
Det är en kraftig ökning. 1991 förtidspensionerades 50 000
personer och 1992 58 000
personer. Antalet nya förtidspensionärer är nu uppe
i två tredjedelar av en årskull ungdomars nytillskott till
arbetsmarknaden. Tidigare tog det 12--13 år att nå en
ökning i nettosiffror på 100 000 förtidspensionärer. Idag tar
det endast 6--7 år.
Den snabbast ökande gruppen av förtidspensionärer
finns i åldergruppen 30--49 år. Men fortfarande är den
största gruppen förtidspensionärer i åldersgruppen över 60
år.
Att förtidspensionera en 35-åring för resten av livet
beräknas kosta socialförsäkringarna ca 7 miljoner kronor.
Till detta kommer förlorad produktion från personen och
att denne inte bidrar till socialförsäkringssystemen.
Vad beror de ökade förtidspensioneringarna på?
I dagens arbetsmarknadsläge förtidspensioneras många
av arbetsmarknadsskäl. Vissa arbetsmarknadspolitiska
åtgärder som ungdomspraktik betyder att handikappade
trängs ut från arbetsmarknaden av ungdomar.
Samhalls Vd Gerhard Larsson har också pekat på några
andra faktorer som kan inverka. Många av de öppet
arbetslösa står utanför A-kassan. De tvingas ta socialbidrag
och slås därmed snabbare ut. Det kan leda till ett större
intresse för sjukskrivning och förtidspension.
Arbetsgivarnas ansvar för de första veckorna i
sjukförsäkringen och deras ansvar för rehabiliteringen kan
också ha betytt en tveksamhet inför att anställa personer
med nedsatt arbetsförmåga. Lösningen blir så småningom
förtidspension.
Företagen saknar motiv för att behålla folk med nedsatt
arbetsförmåga. De kostar pengar. A-kassorna saknar också
motiv och för över ''problemet'' på den slutliga instansen --
försäkringskassorna.
Rehabiliteringen fungerar inte
Trots att försäkringskassan fått ett antal miljoner till
rehabilitering fungerar det inte. Antalet förtidspensionärer
ökar. Varför?
En socialförsäkringsnämnd kan ha upp till 70 ärenden att
klara av på en timme. Det betyder mindre än 1 minut på
varje ärende. Trots att nämnden är demokratiskt vald och
kompletterad med partsrepresentanter blir den helt
beroende av det underlag och de förslag som
försäkringskassans tjänstemän lägger fram. Tyvärr så
utnyttjas all den erfarenhet som finns i
socialförsäkringsnämnderna idag ytterst lite. Här måste ske
en ändring, vilket också skulle avlasta försäkringskassans
tjänstemän.
Rehabilitering är svårt. Det är minst tre aktörer
inblandade: arbetsgivare, arbetstagare och
försäkringskassan. Därtill kommer medicinsk expertis,
fackliga organisationer m.fl. Verksamheten och kunskapen
skall samordnas, arbetsgivare och arbetstagare skall
motiveras till att medverka osv. Allt skall den enskilde
kassatjänstemannen hålla i. Det är en känd erfarenhet att
om en rehabilitering misslyckas kan försäkringskassan
föreslå att den försäkrade skall säga upp sig från sitt arbete.
Ibland understryks det med att man drar in sjukpenningen
för den som återgår till sitt arbete och blir sjuk igen. De
fackliga organisationerna har kritiserat det här. Det visar sig
att försäkringskassan anser att det är lättare att samarbeta
med arbetsförmedlingens tjänstemän om rehabiliteringen
än med arbetsgivarrepresentanten om ändrade
arbetsuppgifter.
Det är inte konstigt. Att motivera en arbetsgivare att
utöva sin suveräna rätt att leda och fördela arbetet på ett
annat sätt än det ursprungliga kan vara mycket svårt. Det
kräver kunskaper och erfarenheter från ett mycket
mångfasetterat arbetsliv. Det handlar om företagsekonomi,
organisationsplanering, tidsbrist, förhandlingar med
fackklubbar, social kunskap osv. Dessutom finns det inte
mallar som kan tillämpas på olika arbetsplatser. Arbetslivet
ter sig mycket olika på olika håll i landet, inom olika
branscher, inom koncerner, på småföretag, inom privat
eller offentlig sektor, inom tjänst- eller varuproducerande
företag, för välutbildade arbetstagare, för lågutbildade, för
ungdomar, för kvinnor, för invandrare eller för äldre. Det
är orimligt att en kassatjänsteman skall kunna behärska alla
frågeställningar, vara skicklig förhandlare och samtidigt
kunna aktivt arbeta med motivationshöjande argument.
Därför måste socialförsäkringsnämndens erfarenheter och
kunskaper i framtiden utnyttjas på ett helt annat sätt.
Räcker inte kunskaperna måste nämnderna kompletteras
med arbetsmarknadskunniga personer.
Riksförsäkringsverket måste få i uppdrag att inventera de
resurser som finns och ta initiativ till diskussioner med
ledamöter och de organisationer som nominerar ledamöter
samt lägga fram förslag på hur nämnderna skall kunna
utnyttjas bättre.
Eftersom rehabiliteringslagen (22 kap. lagen om allmän
försäkring) är en ramlag och därmed relativt vag i
detaljerna bör det utredas, kanske genom att följa ett antal
typärenden, hur Dagmarmiljonerna (vårdmedel) används
och vilka insatser som görs.
Utredning bör ske om hur det gått med de fall som
försäkringskassan ansett färdigrehabiliterade. Är de kvar
hos sin tidigare arbetsgivare med nya/gamla
arbetsuppgifter, studerar de, har de bytt arbetsgivare eller
har de blivit förtidspensionärer? Man bör också utreda hur
ofta försäkringskassan motiverar de långtidssjukskrivna och
hur ofta hotet att dra in sjukpenningen används. Hur
försöker försäkringskassan motivera arbetsgivare att ta
tillbaka sina långtidssjukskrivna? I vilken omfattning är
arbetsgivaren med och betalar kostnaderna? Hur sker
kontakterna med den försäkrade? Genom brev, privata
samtal, hur många timmar lägger försäkringskassan ner på
ett genomsnittligt ärende? Hur ofta sker en prövning längre
fram om en förtidspensionär kan återuppta ett yrkesarbete.
Utredningen skall också se över möjligheten att etablera
en rehabiliteringsklinik i varje län.
Man bör också utreda om finansieringen av
förtidspensioner skall lyftas över på arbetsmarknadens
parter. Det skulle kunna öka arbetsgivarnas incitament att
rehabilitera sina anställda. Nu tas hela kostnaden av det
offentliga för förtidspensioneringen.
Målet bör vara att förtidspensioneringarna skall ner på
samma nivå som i slutet på sjuttiotalet. Vilket skulle betyda
ett sparande både i mänskligt lidande och för statskassan.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att
Riksförsäkringsverket får i uppdrag att utreda och föreslå
åtgärder för att få socialförsäkringsnämnderna att fungera
enligt vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
utredning om förtidspensionerna enligt vad som anförts i
motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om målet för antalet
förtidspensionärer.
Stockholm den 24 januari 1994
Gudrun Schyman (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)
Berith Eriksson (v)