Bakgrund
Under 1993 förtidspensionerades ca 65 000 personer. Det är en kraftig ökning. 1991 förtidspensionerades 50 000 personer och 1992 58 000 personer. Antalet nya förtidspensionärer är nu uppe i två tredjedelar av en årskull ungdomars nytillskott till arbetsmarknaden. Tidigare tog det 12--13 år att nå en ökning i nettosiffror på 100 000 förtidspensionärer. Idag tar det endast 6--7 år.
Den snabbast ökande gruppen av förtidspensionärer finns i åldergruppen 30--49 år. Men fortfarande är den största gruppen förtidspensionärer i åldersgruppen över 60 år.
Att förtidspensionera en 35-åring för resten av livet beräknas kosta socialförsäkringarna ca 7 miljoner kronor. Till detta kommer förlorad produktion från personen och att denne inte bidrar till socialförsäkringssystemen.
Vad beror de ökade förtidspensioneringarna på?
I dagens arbetsmarknadsläge förtidspensioneras många av arbetsmarknadsskäl. Vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder som ungdomspraktik betyder att handikappade trängs ut från arbetsmarknaden av ungdomar.
Samhalls Vd Gerhard Larsson har också pekat på några andra faktorer som kan inverka. Många av de öppet arbetslösa står utanför A-kassan. De tvingas ta socialbidrag och slås därmed snabbare ut. Det kan leda till ett större intresse för sjukskrivning och förtidspension. Arbetsgivarnas ansvar för de första veckorna i sjukförsäkringen och deras ansvar för rehabiliteringen kan också ha betytt en tveksamhet inför att anställa personer med nedsatt arbetsförmåga. Lösningen blir så småningom förtidspension.
Företagen saknar motiv för att behålla folk med nedsatt arbetsförmåga. De kostar pengar. A-kassorna saknar också motiv och för över ''problemet'' på den slutliga instansen -- försäkringskassorna.
Rehabiliteringen fungerar inte
Trots att försäkringskassan fått ett antal miljoner till rehabilitering fungerar det inte. Antalet förtidspensionärer ökar. Varför?
En socialförsäkringsnämnd kan ha upp till 70 ärenden att klara av på en timme. Det betyder mindre än 1 minut på varje ärende. Trots att nämnden är demokratiskt vald och kompletterad med partsrepresentanter blir den helt beroende av det underlag och de förslag som försäkringskassans tjänstemän lägger fram. Tyvärr så utnyttjas all den erfarenhet som finns i socialförsäkringsnämnderna idag ytterst lite. Här måste ske en ändring, vilket också skulle avlasta försäkringskassans tjänstemän.
Rehabilitering är svårt. Det är minst tre aktörer inblandade: arbetsgivare, arbetstagare och försäkringskassan. Därtill kommer medicinsk expertis, fackliga organisationer m.fl. Verksamheten och kunskapen skall samordnas, arbetsgivare och arbetstagare skall motiveras till att medverka osv. Allt skall den enskilde kassatjänstemannen hålla i. Det är en känd erfarenhet att om en rehabilitering misslyckas kan försäkringskassan föreslå att den försäkrade skall säga upp sig från sitt arbete. Ibland understryks det med att man drar in sjukpenningen för den som återgår till sitt arbete och blir sjuk igen. De fackliga organisationerna har kritiserat det här. Det visar sig att försäkringskassan anser att det är lättare att samarbeta med arbetsförmedlingens tjänstemän om rehabiliteringen än med arbetsgivarrepresentanten om ändrade arbetsuppgifter.
Det är inte konstigt. Att motivera en arbetsgivare att utöva sin suveräna rätt att leda och fördela arbetet på ett annat sätt än det ursprungliga kan vara mycket svårt. Det kräver kunskaper och erfarenheter från ett mycket mångfasetterat arbetsliv. Det handlar om företagsekonomi, organisationsplanering, tidsbrist, förhandlingar med fackklubbar, social kunskap osv. Dessutom finns det inte mallar som kan tillämpas på olika arbetsplatser. Arbetslivet ter sig mycket olika på olika håll i landet, inom olika branscher, inom koncerner, på småföretag, inom privat eller offentlig sektor, inom tjänst- eller varuproducerande företag, för välutbildade arbetstagare, för lågutbildade, för ungdomar, för kvinnor, för invandrare eller för äldre. Det är orimligt att en kassatjänsteman skall kunna behärska alla frågeställningar, vara skicklig förhandlare och samtidigt kunna aktivt arbeta med motivationshöjande argument. Därför måste socialförsäkringsnämndens erfarenheter och kunskaper i framtiden utnyttjas på ett helt annat sätt. Räcker inte kunskaperna måste nämnderna kompletteras med arbetsmarknadskunniga personer. Riksförsäkringsverket måste få i uppdrag att inventera de resurser som finns och ta initiativ till diskussioner med ledamöter och de organisationer som nominerar ledamöter samt lägga fram förslag på hur nämnderna skall kunna utnyttjas bättre.
Eftersom rehabiliteringslagen (22 kap. lagen om allmän försäkring) är en ramlag och därmed relativt vag i detaljerna bör det utredas, kanske genom att följa ett antal typärenden, hur Dagmarmiljonerna (vårdmedel) används och vilka insatser som görs.
Utredning bör ske om hur det gått med de fall som försäkringskassan ansett färdigrehabiliterade. Är de kvar hos sin tidigare arbetsgivare med nya/gamla arbetsuppgifter, studerar de, har de bytt arbetsgivare eller har de blivit förtidspensionärer? Man bör också utreda hur ofta försäkringskassan motiverar de långtidssjukskrivna och hur ofta hotet att dra in sjukpenningen används. Hur försöker försäkringskassan motivera arbetsgivare att ta tillbaka sina långtidssjukskrivna? I vilken omfattning är arbetsgivaren med och betalar kostnaderna? Hur sker kontakterna med den försäkrade? Genom brev, privata samtal, hur många timmar lägger försäkringskassan ner på ett genomsnittligt ärende? Hur ofta sker en prövning längre fram om en förtidspensionär kan återuppta ett yrkesarbete.
Utredningen skall också se över möjligheten att etablera en rehabiliteringsklinik i varje län.
Man bör också utreda om finansieringen av förtidspensioner skall lyftas över på arbetsmarknadens parter. Det skulle kunna öka arbetsgivarnas incitament att rehabilitera sina anställda. Nu tas hela kostnaden av det offentliga för förtidspensioneringen.
Målet bör vara att förtidspensioneringarna skall ner på samma nivå som i slutet på sjuttiotalet. Vilket skulle betyda ett sparande både i mänskligt lidande och för statskassan.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att Riksförsäkringsverket får i uppdrag att utreda och föreslå åtgärder för att få socialförsäkringsnämnderna att fungera enligt vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en utredning om förtidspensionerna enligt vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om målet för antalet förtidspensionärer.
Stockholm den 24 januari 1994 Gudrun Schyman (v) Bertil Måbrink (v) Rolf L Nilson (v) Björn Samuelson (v) Lars Werner (v) Eva Zetterberg (v) Berith Eriksson (v)