Anorexi och bulimi är gåtfulla och ogripbara sjukdomar.
Det är svårt att förstå att unga människor mitt i välfärden
svälter sig till döds. Föräldrar upplever sig helt utlämnade
och ensamma utan stöd eller hjälp från samhället med sin
apatiska och svältande tonåring hemma. De har kanske fått
besked om att inget kan göras, det finns inga platser på
sjukhuset och förresten kan vi inte behandla eftersom hon
inte själv vill. Människor beskriver sin tröstlösa vandring i
sökande efter vård/behandling som en helt hopplös
kretsgång mellan medicinska och psykiatriska kliniker och
alternativa behandlingsformer.
Anoroxia nervosa är känd sedan 1600-talet och fick sitt
namn för ungefär 100 år sedan. Förklaringarna till
självsvälten har varit många under århundradena. För
hundra år sedan trodde man att den berodde på fåfänga och
brusten kärlek, på 50-talet ansågs bantningen orsaka
sjukdomen. Fortfarande vet man inte. Den samlade
kunskapen över världen om orsakerna är liten. Mycket talar
för att det till viss grad handlar om identitetsproblem
eftersom sjukdomen debuterar i den ålder då kroppen
utvecklas snabbt.
Det handlar till 90--95 % om flickor i 14 till 17 års ålder
men det finns 11-åringar och det finns 40-åringar som
insjuknat. En tonåring av hundra drabbas i Sverige. Det
innebär att det gäller ca 500 tonåringar som drabbas av
anorexia och 500 som drabbas av bulimia varje år. De flesta
blir bra men kvar finns ca 25 % som lider mycket länge och
som efter 30 års uppföljning till 18 % är döda av sjukdomen
eller har tagit sitt liv. Även de som efter sex-åtta-tolv års
sjukdom tillfrisknar har det svårt. De har förlorat viktiga
ungdomsår när de skulle ha utbildat sig, bildat familj och
skapat sin egen identitet.
Biologiskt har ätsjukdomarna samma förlopp.
Tonåringen tappar vikt, därmed stannar de i växten,
kroppen går på sparlåga, flickorna tappar sin menstruation,
när kroppsfettet tar slut bryts även muskelmassan ner och
därav följer att de ser ut som koncentrationslägersoffer. Till
svälten kommer tvångsmässigt genomförd motion, de
tränar, joggar och workoutar. Stoppar de något i sig för att
få stopp på omgivningens ängslan så går de ofta på toaletten
och kräks upp maten. Psykiatriskt är symptombilden olika
för olika tonåringar. Ångest, depression, sömnlöshet,
tvångstankar är vanligast.
Botandet av de allvarligast sjuka tar mycket lång tid med
många bakslag. Det fordras vårdplatser med stor
kontinuitet i vårdlaget och personal med olika
kompetenser. Det fordras också kontinuitet vad gäller
vårdprinciperna. Till detta kommer också att hantera
familjens oro och inte minst syskonens. Forskare som
arbetar med denna sjukdom säger att det troligen finns en
viss smittorisk till systrar.
Dessa sjukdomar måste hanteras med större insatser än
hittills. De borde vara en regionspecialitet och man borde
inte dela patienterna mellan barnpsykiatri och
vuxenpsykiatri. Riktad information i skolorna och i
idrottsorganisationerna borde vara en självklarhet. Nu är
det tid att prioritera våra tonåringar som lider av anorexi
och bulimi.
Rehabilitering av dessa flickor och pojkar är en självklar
och nödvändig åtgärd men också en ekonomisk fråga.
Kostnaden för 8 veckors intensiv rehabilitering kan uppgå
till 165 200 kronor. En sådan kostnad betalas i många fall
inte av försäkringskassan.
Rätten till rehabiliteringsersättning bedömes enligt
lagarna om allmän försäkring och arbetsskadeförsäkring
samt förordningen om rehabiliteringsersättning, allt under
tillämpning av Riksförsäkringsverkets föreskrifter.
Grundförutsättningen är att det gäller en arbetslivsinriktad
rehabilitering och inte medicinsk rehabilitering.
Gränsdragningen är naturligtvis svår och tillämpas olika av
försäkringskassorna.
Eftersom frågan om bl.a. hur vårdinsatser ska
organiseras är aktuell på Socialdepartementet och
Socialstyrelsen anser vi det motiverat att samtidigt göra en
översyn av gällande försäkringskasseregler för att uppnå en
mera likformig och mera generös tillämpning av ersättning
för rehabilitering i anorexi- och bulimifallen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av reglerna för
rehabiliteringsersättning vid anorexi och bulimi.
Stockholm den 24 januari 1994
Bengt Harding Olson (fp)
Margitta Edgren (fp)