Motion till riksdagen
1993/94:Sf236
av Hans Andersson m.fl. (v)

Arbetsskadeersättning m.m.


Regering och riksdag har ändrat begreppet arbetsskada
så att det har blivit svårt att bevisa att en arbetsskada har
uppkommit. Alla sjukdomar i rygg, muskler, leder och
psyke ska beläggas med högre beviskrav.
Psykiska och psykosociala skador får en mycket hård
bedömning och har exklusivt märkts ut i lagstiftningen som
en pariagrupp. Problem som uppkommer av
företagsnedläggelse, arbetstvist, bristande uppskattning av
arbetsinsatser, vantrivsel med jobb och kamrater skall inte
betraktas som arbetsskada.
Det är en högre grad av bevisföring som ska tillämpas
efter den 1 januari 1993. I lagen har införts en passus som
säger att ett samband mellan arbetets art och skadan ska
anses föreligga bara när övervägande skäl talar för detta.
Regeln, som bland annat tog hänsyn till individer med
större mottaglighet och skörhet, togs bort och ersattes med
vad vi vill kalla ett högre friskhetskrav.
Återställ arbetsskadebegreppet
Ytligt sett handlar det bara om att ändra
arbetsmiljöfaktorn från ''sannolikt'' till en ''hög grad av
sannolikhet''. Men nu räcker det inte längre med att
människor har utsatts för en skadlig arbetsmiljö. Det måste
också ledas i bevis att man utsatts för detta i tillräcklig
omfattning. Vänsterpartiet anser att denna hårda
inställning är felaktig. Vi menar att när sannolikheten för
en arbetsmiljöfaktor har konstaterats skall
skadlighetsbedömningen se till individens mottaglighet etc.
Lagändringen har medfört att den personliga
''mottagligheten'' får en kraftigt reducerad betydelse.
De arbetsskador som kommer att omfattas av den ökade
bevisbördan är också de som mest drabbar kvinnor och som
uppstår på arbetsplatser med den sämsta miljön. Det gäller
framför allt belastningsskador i muskler och skelett. Det
kommer att resultera i att den vinst som nu görs på
arbetsskadeförsäkringen får betalas igen -- både i mänskligt
lidande och som ökade kostnader när det gäller sjukvård
och sjukpensioneringar.
Kvinnorna drabbas hårdast
Kvinnor på arbetsmarknaden kommer ofta till
arbetsplatser som är utformade med mannen som norm.
Arbetsredskap, skrivbord, skyddsutrustning är gjorda för
män, många gånger på grund av att det är män som
konstruerar utrustningen. Detta är en orsak till att risken
för arbetsskador är stor bland kvinnor. En annan är den
generellt dåliga arbetsmiljön i lågbetalda s.k. kvinnoyrken.
Kvinnorna står också för den största ökningen av
rapporterade arbetsskador. Ökningen gäller till stor del
muskel- och ledbesvär, förknippade med monotont och
enformigt arbete.
Könssegregeringen på arbetsmarknaden och en
hierarkisk organisering av arbetet har lett till att kvinnorna
tilldelats monotona, enahanda arbetsuppgifter som ofta
leder till belastningsskador. Trots att kvinnor lyfter tunga
patienter på sjukhusen t.ex. så har deras arbete inte
betraktats som tungt. En kvinna som sammantaget lyfter 14
ton per dag anses inte ha ett tungt arbete om hon lyfter
högst 25 kg åt gången.
Forskning har visat att belastnings- och
förslitningsskador uppstår genom monotont, repetitivt
arbete, ständiga lyft av sådant som är lite för tungt,
olämpliga arbetsställningar och små möjligheter att påverka
arbetet och arbetstakten. Cirka 8 000 människor
invalidiseras av belastningsskador varje år. Hos LO-
kvinnorna utgör belastningsskadorna den största andelen
arbetsskador, hela 78 procent.
Försäkringsöverdomstolen har meddelat några
utslagsgivande domar som haft en avgörande betydelse för
praxis. I domarna meddelar domstolen att det är svårt att
entydigt bevisa orsaken till många arbetsskador därför att
det finns brister i det vetenskapliga kunskapsunderlaget.
Samtidigt säger man att den enskilde inte skall drabbas av
dessa kunskapsluckor och att samhället bör ta på sig
kostnaden för den bristen.
En skärpning av både begreppet skadlig inverkan och
sambandet mellan skadlig inverkan och aktuell ohälsa
infördes den 1 januari 1993. Tidigare räckte det med
sannolika skäl som talar för ett samband med
arbetsmiljöfaktorn och arbetssjukdomen. I dag kräver man
en hög grad av sannolikhet och vetenskapliga samband. För
bevisregeln gällde tidigare att arbetsskada ansågs föreligga
om inte betydligt starkare skäl talade emot samband. Nu
gäller att den skadliga inverkan anses ha orsakat
skadan/sjukdomen om övervägande skäl talar för sådant
samband.
Denna skärpning har i första hand betydelse för rätten
till arbetsskadeersättning vid belastningsskador, något som i
största utsträckning drabbar kvinnor. Med skärpningen har
man definierat bort kvinnors arbetsskador. Arbetsgivarens
incitament till att vidta några sanerande åtgärder minskar.
Kanske påverkar det intresset för forskningen på området
negativt.
Man löser inte problemet med det stora antalet
arbetsskador genom att definiera bort halva befolkningen.
Vänsterpartiet kräver därför att arbetsskadebegreppet och
bevisregeln återställs till vad som tidigare gällde.
Ny praxis
Vänsterpartiet anser också att regering och riksdag
frångått en rättspraxis inom socialförsäkringsområdet när
man ger lagen en retroaktiv verkan. Det blir tidpunkten för
anmälan av skada som blir avgörande och inte när skadan
inträffar. Vänsterpartiet anser att detta har en negativ
inverkan på rättssäkerheten.
Det finns många förändringar som kan göras på
arbetsskadeområdet och som kan leda till en ökad
rehabiliteringsinriktning. Att börja ett förändringsarbete
med att försvåra möjligheterna att få beteckna en sjukdom
som arbetsskada tycker vi är fel väg att gå. Vänsterpartiet
vill ha en inriktning som både ser till den enskildes bästa och
som kan pressa ned samhällskostnaderna på ett effektivare
sätt än som nu görs. Vi vill i avvaktan på den av regeringen
tillsatta översynsutredningen av sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen återinföra det tidigare gällande
arbetsskadebegreppet.
Några exempel på vad som borde diskuteras:
Företagens skyddsorganisationer och
företagshälsovården kan vara första instans för utredning av
arbetsskador. Omkring 20 % av arbetstagarna har inte
tillgång till dessa. Då bör försäkringskassan, liksom
tidigare, göra utredningen och ha möjlighet att knyta till sig
experter på arbetsmiljö och arbetsskador. Det direkta
ansvaret för att en arbetsskada utreds och för utredningens
kvalitet ska ligga på arbetsgivaren. Att göra bra utredningar
på detta område bör inte vara svårare än när det gäller
bilskaderegleringar eller andra försäkringsfall. Det är
därför otillfredsställande när det nu sker en nedrustning av
företagshälsovården. Vi befarar att när nu
företagshälsovården skrotas i sin nuvarande form och
marknadsanpassas så försvinner också stora delar av
rehabiliteringsinriktningen. Vi befarar att den urholkning
som började när statsbidragen kraftigt minskade kommer
att fortsätta.Anmälningsskyldigheten till
arbetarskyddsstyrelsen ska fortfarande finnas men
yrkesinspektionen ska få ökade möjligheter att ingripa.
Statistikhanteringen ska förbättras så att ISA får bättre
underlag för sin information om bristerna i arbetsmiljön.
Arbetarskyddsstyrelsen, fackföreningarna och
arbetsgivarna bör kunna ha möjlighet att initiera lokala
riktade utredningar för att finna och åtgärda dåliga
arbetsmiljöer. Dessa bör också redovisas centralt för att
ingå i den totala kartläggningen av arbetsmiljön.
Försäkringskassorna ska ha ett centralt ansvar för
rehabiliteringen. När dessa blir befriade från sin roll att via
arbetsskadeutredningar skydda fondpengarna så finns
förutsättningar att snabbt inleda en rehabilitering av dem
som drabbats. Den snabbare handläggningstiden, då man
även ska lösa den enskildes ekonomiska problem, kommer
att ge bättre förutsättningar för att rehabiliteringsinsatserna
skall lyckas.Många utredningar, bl.a. ''Arbete åt alla'',
har visat att tidsfaktorn är viktig när det gäller att få in
människor i arbetslivet. I SOU 1981:1 Hälsorisker visas att
sysslolöshet och ohälsa har starka samband samt att långa
tider utan arbete cementerar sjukdomar. Den som år efter
år får gå och vänta på ett avgörande av ett
arbetsskadeärende kan, förutom den redan befintliga
skadan, även få psykiska problem.När det gjorts en
omfördelning av arbetsuppgifterna mellan arbetsplats och
försäkringskassa ska det också vara möjligt att sätta upp
tidsgränser för handläggning av arbetsskadeärenden. Den
nuvarande samordningstiden, 90 dagar, kan utgöra normen
för en längsta handläggningstid.Vänsterpartiet kan även
tänka sig en förändring av avgiftssystemet om denna
förändring förbättrar arbetsmiljön. Differentierade avgifter
kan, om de är rätt utformade, fungera på detta sätt. I
Finland har man differentierade avgifter i förhållande till
arbetsplatsen som riskfaktor. Det ska vara lönsamt med en
god arbetsmiljö; arbetsgivaren kommer i en lägre
avgiftsklass om han gör förbättringar. Svårigheten här är att
finna en bra avvägning mellan de olika klasserna. I Finland
har man 12 olika klasser.Ökade resurser till forskning på
arbetsskadeområdet, särskilt när det gäller
belastningsskador, är en av förutsättningarna när det gäller
att minska arbetsskadorna.
Livräntan
Slutligen anser vi att den förändring som riksdagen gjort
när det gäller livränteunderlaget för retroaktiv livränta inte
är nödvändig. Får vi snabba handläggningstider, exempelvis
90 dagar, och får företagens skyddsorganisation och
företagshälsovård ansvar för arbetsskadeutredningarna så
kommer också problemet med livräntans beräkning att
försvinna. Det är oacceptabelt med nuvarande
handläggningstider som kan resultera i att beslut om
arbetsskada kommer först efter den drabbades död.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen återinför det tidigare begreppet
arbetsskada enligt vad i motionen anförts om att avvakta
översynsarbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder till förbättringar för den
enskildes rehabilitering vid arbetsskada,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att minska
samhällets kostnader för arbetsskadorna.

Stockholm den 24 januari 1994

Hans Andersson (v)

Berith Eriksson (v)

Elisabeth Persson (v)

Björn Samuelson (v)

Lars Werner (v)

Eva Zetterberg (v)